”Vårdnadstvister med internationella inslag”. Eller helt enkelt bortförda barn. Båda uttrycken beskriver verkligheten för tusentals kvinnor och män i Sverige idag. Vi har intervjuat Zahra, som är en av dessa kvinnor. I åtta år har Zahra kämpat för att få tillbaka sin dotter som fördes till Libanon av hennes pappa efter en skilsmässa. Zahra, som bor i en mellanstor stad i Sverige, vill av säkerhetsskäl vara anonym och heter egentligen någonting annat.
Kan du berätta om dig själv?
– Jag är född i Egypten och kommer från en kristen bakgrund. Jag växte upp i en förort till Kairo. Som barn var jag en riktig pojkflicka. Jag älskade att spela fotboll och volleyboll med pojkarna i kvarteret. Jag vann flera priser när jag tävlade inom friidrott.
-I mitten på 1990-talet flyttade jag till Sverige tillsammans med min familj och jag blev svensk medborgare efter några år. Mina problem började när jag träffade en man i Sverige. Han var muslim och asylsökande från Libanon.
Vad tyckte din kristna familj om att du träffade en muslimsk man?
– För mig betydde skillnaden i religion ingenting. I början var min man fantastisk. Han lagade mat åt mig när jag stannat länge på jobbet. Han var romantisk och tog hand om mig. Efter några månader gifte vi oss. Giftermålet skedde snabbt för att han skulle få uppehållstillstånd.
– Men min familj tog giftermålet som ett oförlåtligt svek. När de fick reda på att jag gift mig med en muslim samlades de i min lägenhet. Som tur var hade jag åkt till Helsingborg över dagen. En i familjen ringde till mig och varnade: om jag skulle åka hem till min lägenhet riskerade jag att bli misshandlad – eller värre…
Vad gjorde du när du fick samtalet?
– Jag satt på bussen från Helsingborg när jag fick samtalet. Tusen tankar for genom mitt huvud. Skulle jag åka hem och hoppas på att familjen skulle ta sitt förnuft till fånga? Jag hade ingenstans att ta vägen. Min nye man hade inget eget boende. Till slut kom jag på att jag skulle ringa till kvinnojouren. De såg till att jag fick ett rum i en lägenhet på hemlig plats – så att min familj inte skulle kunna hitta mig.
Hur reagerade din familj?
– De bröt helt kontakten med mig. Min mamma och pappa lät hälsa att de aldrig mer ville träffa mig. Fastrar, mostrar och kusiner var fruktansvärt arga. För mig var det en fruktansvärd period.
– Under hela min uppväxt levde jag nära min familj och släkt. De var hela min trygghet. Och helt plötsligt ville de inte träffa mig mer – bara för att jag valt fel man. Men jag tänkte att de inte skulle få bestämma över min framtid. Och jag hade ju en man som jag skulle dela livet med.
Hur klarade du att leva utan din familj?
– Det var inte lätt. Jag bodde kvar på kvinnojouren några månader, men till slut blev jag galen av att titta på samma fyra väggar hela tiden. Jag flyttade till en annan del av landet tillsammans med min man. Jag utbildade mig till undersköterska och det kändes som att livet började på nytt.
– Vi kunde bo tillsammans och ganska snabbt blev jag gravid. Jag fick en liten dotter och på sommaren hälsade vi på min makes familj i Libanon. Allt var bra. Men när min man blev svensk medborgare förändrades allt.
Vad hände?
– När min man fick medborgarskap blev han som förbytt. Han hade aldrig framstått som speciellt religiös, men nu började han kräva att jag skulle byta religion. Han ville att min dotter skulle uppfostras till ”en riktig muslim”. Men för detta krävdes en muslimsk mamma och jag var ju bara kristen.
– Han började ifrågasätta mitt nya jobb. Han undrade om jag jobbade tillsammans med män – och om jag spenderade rasterna i samma fikarum som män. Han började notera när jag kom hem från jobbet och ställde till ett stort bråk om jag kom hem för sent.
– Han krävde att jag skulle skriva över hela vårdnaden om min dotter på honom – trots att vi var gifta. Han fick mig till och med att gå till socialtjänsten för att ordna detta. Jag gick med på det eftersom att jag visste att dom skulle säga nej – och det gjorde dom förstås.
Vad tänker du om din mans agerande nu i efterhand?
– Jag tror att han utnyttjade mig för att få stanna i Sverige. Han dolde sitt verkliga jag ända tills han fått klart med medborgarskapet. Jag tyckte att det var fruktansvärt otacksamt. Jag hade klippt banden till hela min kristna familj, gett upp allt, för honom.
– Men det räckte inte. Nu ville han att jag skulle bryta med min religion också. Han ville kontrollera vem jag talade med på jobbet och var jag gick på min fritid. Men jag klarade inte av att någon bestämde över mig. Jag tänkte att i Sverige har varje vuxen person rätt att välja sitt eget liv.
Blev det skilsmässa?
– Jag höll fast vid förhållandet alldeles för länge. Min man stod inte ut när han inte kunde kontrollera mig. Han hotade att misshandla mig. Flera gånger försökte han att skilja sig på muslimskt sätt – alltså att tre gånger säga ordet ”Talaq”.
Till slut fick jag nog och sa att vi skulle skilja oss på svenskt sätt – enligt de svenska myndigheterna. Då blev han vansinnig och återigen var jag tvungen att fly till kvinnojouren – men nu tillsammans med min dotter.
Gick din man med på en svensk skilsmässa?
– Ja. Efter ett tag var det som att han lugnade ned sig. Han flyttade till en egen lägenhet. Och han gick med på att ta hand om barnet ibland när jag jobbade. Efter ett tag flöt livet på utan några större bråk mellan oss.
– Men efter ett tag berättade han att hans pappa hade blivit svårt sjuk. Han sa att han var tvungen att åka till hemlandet. Han berättade att det kanske skulle vara sista gången han fick se sin pappa och han bad att få ta med sig vår gemensamma dotter för att träffa sin farfar.
– Jag skulle komma någon månad senare för att hämta dottern. Tyvärr gick jag med på det.
Vad hände?
– Jag åkte ned till Libanon och hade några ganska fina veckor tillsammans med min ex-man och min dotter. Men dagen innan jag skulle återvända till Sverige med min dotter fick jag ett chockbesked. Min ex-man sa att dottern inte skulle återvända till Sverige. Hon skulle stanna i Beirut tillsammans med min ex-man.
– Han sa att jag också kunde stanna om jag ville – helst för att leva med honom som hans hustru. Men jag ville inte leva med honom. Och jag hade ett jobb som väntade hemma i Sverige. Jag var tvungen att åka hem ensam nästa dag. Att lämna barnet – utan att veta om vi skulle få ses igen var fruktansvärt.
– På planet hem grät jag hela vägen. Men jag tänkte också att jag aldrig skulle sluta kämpa för min dotter.
I kommande nummer av Nya Arbetartidningen kommer vi att följa Zahra och hennes kamp för att återfå sin dotter. Zahras dotter lever fortfarande i Libanon – med sin pappa. Detta trots att Zahra tilldömts ensam vårdnad om sin dotter.