Vi inleder artikelserie om Andra världskriget
Den 1 september i år var det 80 år sedan Nazityskland invaderade Polen, vilket utgjorde början på Andra världskriget. Vi inleder här vår artikelserie om detta krig som kom att omforma världen och färga en hel tidsepok. I våra första artiklar kommer vi att förklara vägen fram till kriget. Den historieskrivning som går ut på att det gick en rak väg från nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 och fram till världskriget och gaskamrarna i Auschwitz är en grov förenkling. Det fanns en rad tillfällen efter maktövertagandet då händelseutvecklingen hade kunnat ta en helt annan väg. I vår artikelserie ska vi göra vårt bästa för att visa att historien inte är ödesbestämd.
I början av 1933 utsågs Adolf Hitler till Tysklands förbundskansler. Detta räknas av många som startskottet för den nazistiska diktatur som därefter kom att vara i tolv år framåt och som för evigt är ihågkommen för dess ansvar för andra världskrigets utbrott och Förintelsen.
Sanningen är att nazisterna redan hösten 1932 var på tillbakagång. I valet i november 1932 tappade nazistpartiet två miljoner röster och gick från 37,3 till 33,1 procent. Partiet närmade sig dessutom konkurs på grund av alla valrörelser. Hitler var alltså inte i närheten av att få egen majoritet.
Regimens utveckling var aldrig någon rät och självklar linje. Saker hade kunnat utvecklas i flera andra banor än hur det faktiskt blev. En betydelsefull händelse under Hitlerregimens första tid var riksdagshusbranden i februari 1933. Regimen grep och åtalade en nederländsk kommunist för den anlagda branden. Man valde även att med branden som ursäkt förbjuda det tyska kommunistpartiet.
En kvalificerad majoritet (två tredjedelar) av det tyska parlamentets ledamöter valde i mars 1933 att rösta igenom den så kallade fullmaktslagen, vilken gav Hitler personligen den lagstiftande makten. Det första lagstiftande beslut han tog blev just att förbjuda det kommunistiska partiet. Nazisterna själva kunde inte få fullmaktslagen antagen med sina 44 % av parlamentsplatserna, men med den nyligen inträffade riksdagshusbranden lyckades nazisterna övertala ett par mer traditionella högerpartier och fick på så sätt det antal röster som krävdes.
Med sina befogenheter som högsta lagstiftande organ beslutade rikskansler Adolf Hitler att under sommaren 1933 förbjuda alla andra partier än nazisterna själva, eller för övrigt all form av annan politisk verksamhet, inte enbart den partipolitiska. Detta innebar att Tyskland hade blivit en nazistisk enpartistat. Nazisternas förhoppning hade dock varit att redan i valet i mars 1933 få en majoritet av rösterna, vilket misslyckades. Rörelsen fick då gå över till en annan strategi: att övertyga tillräckligt stor del av parlamentet att ge Hitler den lagstiftande makten.
I slutet av 1933 hölls ytterligare ett tyskt val, men med enbart ett enda deltagande parti. Nazisterna fick 92 % av rösterna, och resterande 8 % röstade mot den nazistiska partilistan, men utan möjlighet att rösta på några andra kandidater. Därefter hölls ytterligare ett par rena charadval under nazistregimens tid, med extrema röstetal för det enda valbara partiet. Vid tidpunkten för valet i november 1933 var dock fortfarande icke-nazisten Paul von Hindenburg landets president, och Hitlers makt alltså ännu inte fullständigt oinskränkt.
Det var under sommaren 1934 klart att Hindenburg närmade sig döden och oklart hur saker och ting skulle utveckla sig efter hans frånfälle. Hitler ville ta över även presidentrollen, men de gamla samhällseliterna och militären var ännu skeptiska till detta. Huvudanledningen till denna inställning var nazisternas paramilitära milisstyrka SA som var en rörelse med olika politiska falanger.
SA-ledaren Ernst Röhm, liksom en falang inom SA, stod för en sorts anti-kapitalistisk hållning. Röhm ansåg att nazisterna, vid maktövertagandet, hade genomfört en politisk revolution. Men han ville även genomdriva en social revolution och göra upp med de samhällseliter som styrt Tyskland (och fortsatte att styra). Denna hållning, i kombination med SA:s proletära och trasproletära förankring, störde de traditionella samhällseliterna.
För att kunna få den gamla samhällseliten och den militära ledningen att sluta upp bakom nazistregimen insåg Hitler att SA var tvunget att elimineras som politisk maktfaktor. Denna eliminering valde partiledningen att genomföra på ett bokstavligt sätt. Under den så kallade ”långa knivarnas natt” 30 juni 1934 mördades Ernst Röhm och tusentals andra ledare inom SA. Efter denna blodiga utrensning kom SA aldrig mer att få någon politisk betydelse, även om organisationen fortfarande existerade. Heinrich Himmlers SS kom istället att dominera. Detta var en organisation som var hundraprocentigt lojal mot Hitler och var befriad från de idéer om en anti-kapitalistisk samhällsomvandling som fanns hos Ernst Röhm och en falang av SA.
Med SA eliminerade som politisk rörelse valde militären att ställa sig bakom Hitler vid Hindenburgs död och erkänna honom även som landets president. Hitler krossade SA:s maktställning i utbyte mot stödet från militären. Hitler valde direkt att avskaffa presidentposten i Tyskland, men tog över dess befogenheter. Från denna punkt infördes även bruket att Tysklands militär skulle svära sin trohetsed till Adolf Hitler personligen. Och inte som tidigare till landets författning, som det hade varit militärens uppgift att försvara och upprätthålla.
Denna manöver försatte militären i ett beroendeförhållande till nazistregimen och ytterst till Hitler personligen – som de blev tvungna att visa fullständig lojalitet.