När Tysklands president Hindenburg avled i augusti 1934 blev Adolf Hitler dennes efterträdare på posten. Hitler och den regering han ledde avskaffade presidentämbetet och lät rikskansler Hitler överta de befogenheter som tidigare legat på presidenten. Samtidigt blev führer en officiell titel. Hitler personligen blev också det alltmer nazifierade Tysklands högsta lagstiftare. Tyskland rörde sig snabbt mot en fullständig nazifiering av samhället och dess statsapparat.
Det går att beskriva tiden därefter som en sammansmältning mellan nazistpartiet och den tyska staten. Nazisternas tidigare ställning som massrörelse på gatorna (genom SA) var borta och nazistpartiet förvandlades till att istället i första hand bli ett statsbärande parti. Denna process innebar också en gigantisk maktkoncentration hos Adolf Hitler personligen. Han blev både stats- och regeringschef, högsta juridiska instans samt överbefälhavare för hela militärapparaten.
Nya Arbetartidningen har i ett tidigare specialnummer skrivit om begreppet ”statsnazism”. Inom detta kan vi räkna det nazistiska etablissemanget, alla ledande nazister som satt på ministerposter och styrde samhällets olika delar, samt den utpräglat nazistiska och toppstyrda militärorganisationen SS. En institutionaliserad nazism, till skillnad från de gatuslagskämpar som utgjorde partiets äldre bas under 1920-talet.
Under större delen av 1930-talet fortsatte det att i vissa departement finnas en viss självständighet från Hitlers totala kontroll. Det gällde framförallt utrikesdepartementet och ekonomidepartementet. Landet hade fortfarande en icke-nazistisk utrikesminister fram till vintern 1937–1938.
Ekonomiministern var heller inte medlem i partiet, men avsattes under denna period, och ersattes tillfälligt av Hermann Göring och därefter av en osjälvständig och viljesvag partimedlem. Hitler ville undvika det motstånd mot ökade rustningskostnader som den icke-nazistiska ekonomiministern hade bjudit honom. Stora förändringar skedde även inom den högsta militära ledningen. Hitler ansåg att även dessa fortfarande agerade alltför självständigt, exempelvis då de uttryckte kritik mot vad de uppfattade som krigsförberedelser.
Bakgrunden till motståndet från vissa höga militärer var den allt mer aggressiva och expansionistiska utrikespolitik som Tyskland började föra under 1930-talets andra hälft. I mars 1935 hade Saarområdet annekterats av Tyskland. Tre år senare annekterades hela Österrike och därefter hela Tjeckoslovakien – i två steg.
I början av Hitlers styre fanns viss självständighet inom delar av statsapparaten och de gamla samhällseliterna hade fortfarande en del att säga till om. Detta kan till viss del ha berott på att inga inom nazistpartiet vid denna tid hade kompetensen att styra en hel statsapparat och att de gamla eliterna fortfarande behövdes. De ledande nazisterna växte dock in i rollen och tog med åren över alltmer av viktiga funktioner i samhället, inte bara ministerposter, utan många uppdrag inom olika statliga myndigheter, domstolar och liknande.
Samtidigt gick massor av tjänstemän, på olika nivåer, in i nazistpartiet. Detsamma hände inom industrin och bankväsendet, där många från storfinansen anslöt sig till nazistpartiet. Samma utveckling ägde även rum inom militärapparaten och i samhället i stort. Det skedde alltså en sammansmältning mellan nazismen och de gamla samhällseliterna.
Nazisterna testade västmakterna alltmer under mellankrigstiden för att se var gränserna gick. De utmanade olika beslut som tagits efter första världskrigets slut som begränsade Tysklands handlingsfrihet. Exempelvis återmilitariserades Rhenlandet 1936, mot gällande överenskommelse. Tyskland bröt även mot beslutet att landet inte fick ha en armé på över 100 000 soldater. Under hela denna period backade västmakterna inför Hitlers självsvåldiga agerande, vilket endast ökade nazisternas aptit.
På grund av västmakternas eftergivenhet trodde Hitler att dessa även skulle acceptera Nazi-Tysklands invasion av Polen i september 1939. Men genom invasionen av Polen hade Hitler gått för långt. Storbritannien och Frankrike hade före Tysklands invasion förklarat att en sådan handling skulle betyda krig. Och då Tyskland anföll Polen förklarade också både Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland.
Historikerna har spekulerat om vad som hade hänt ifall västmakterna hade satt ned foten redan 1936, då Hitler återmilitariserade Rhenlandet. Tyskland var då ännu inte redo för krig. Vissa är av den uppfattningen att ett mer beslutsamt agerande från västmakterna hade kunnat förhindra utbrottet av andra världskriget.