Ny forskning från Belgien visar att de minsta avgaspartiklarna, de s.k. nano-partiklarna, kan ta sig förbi gravida kvinnors placentabarriär och potentiellt hota fostret. Ju mer luftföroreningar den gravida kvinnan utsätts för, desto mer partiklar samlas i moderkakan.
Det har länge varit känt att luftföroreningar ökar risken för exempelvis hjärtinfarkt och stroke. Forskning visar att drygt 8 000 svenskar dör per år på grund av dessa föroreningar. Statistiken har också visat att luftföroreningar ökar risken för missfall samt att gravida föder för tidigt och/eller att barnet får låg födelsevikt. Det har dock ännu inte kunnat bevisas hur detta går till.
De skadliga luftföroreningarna består av ytterst små sotpartiklar som skapas genom väg- och däckslitage samt förbränning av fossila bränslen. Dessa minimala sotpartiklar tar sig in i blodbanan och skapar där en rad följdsjukdomar.
Nu har ny forskning bevisat att nano-partiklarna även kan ta sig förbi den gravida kvinnans placentabarriär, ansamlas på den sida av moderkakan som tillhör fostret och alltså potentiellt hota fostret. De belgiska forskarna har lyckats visa att ju mer luftföroreningar den gravida kvinnans utsatts för desto mer ansamlas i moderkakan.
Placentabarriären är en del av moderkakan som fungerar som ett skydd mellan mammans blod och fostrets blod. Barriären filtrerar bort det mesta som kan skada fostret, såsom bakterier. En del ämnen, såsom alkohol, tränger dock igenom denna barriär. Nu har forskare vid Universiteit Hasselt i Diepenbeek i Belgium kunnat bevisa att även sotpartiklar tar sig förbi barriären.
– Om dessa partiklar kan passera är det högst troligt att andra också kan göra det, som nanopartiklar av plast, säger Tim Nawrot, professor i miljöbiologi vid Universiteit Hasselt, till TT. Det är oroväckande då det sker under en mycket känslig period av livet då exempelvis alla organ utvecklas.
– Detta visar att vi bör arbeta för att minska halterna ytterligare, fortsätter Tim Nawrot. Vi vet inte om och i så fall hur dessa partiklar påverkar barnen senare i livet, om de exempelvis resulterar i DNA-förändringar eller inte.
Källor: TT, NSD samt BBC