Roger Silverman är redaktör på tidskriften On The Brink som ges ut av det socialistiska nätverket Workers’ International Network (WIN). Silverman är även medlem i det brittiska Labourpartiet. Här publicerar vi hans syn på den brittiska valrörelsen.
Sett till vilka frågor som partierna går till val på i Storbritannien borde valresultatet vara givet.
Labour går till val på sitt mest radikala program sedan 1945. Det finns handfasta krav som exempelvis åternationalisering av elektricitet, gas, vatten, järnväg och post. Men också vaga löften om en ”grön industriell revolution” och på införandet av fyradagarsvecka.
Tories, å sin sida, går till val på ”Brexit, Brexit och åter Brexit”. Bakom detta gömmer sig fortsatt otrygga anställningar, hunger och hemlöshet. Och en fåfäng, pompös, inkompetent och arrogant marionett åt miljardärerna som premiärminister.
Trots detta är den politiska situationen så ombytlig att det är omöjligt att säga hur valresultatet kommer att se ut. Jag väntar därför med en förutsägelse till på morgonen den 13 december. Vissa saker är dock uppenbara.
För det första så ser inte Labour ut att göra ett lika dåligt val som 1983, då Labour fick sitt lägsta valresultat på decennier. Labours röstetal sjönk drastiskt i detta val eftersom det då nybildade Social Democratic Party, i allians med Liberalerna, lyckades kapa åt sig en stor del av Labourväljarna. Liberaldemokraterna, som utgör efterföljaren till denna allians, kommer sannolikt inte att göra några större framsteg. De kan möjligen vinna över tidigare Toryväljare som vill att Storbritannien ska vara kvar i EU.
Till skillnad från andra partier har Labour tusentals valarbetare som dagligen bedriver valkampanj genom dörrknackning. Sedan valet utlystes har fyra miljoner nya väljare registrerat sig. Två tredjedelar av dessa är unga väljare som sannolikt kommer att rösta på Labour.
Labour kommer dock inte att göra ett lika bra val som 1997, då Tony Blairs högervridna ”New Labour” vann valet, trots att många av Labours aktivister hoppas på detta. Klicken kring Blair fick väldiga donationer från stora företag och stöd från ”mediekungen” Rupert Murdoch (ägare till ett av världens mest inflytelserika mediaföretag). Idag vill den brittiska borgerligheten under inga som helst omständigheter se en Labour-regering ledd av Jeremy Corbyn. De bedriver en smutskastningskampanj som saknar motstycke.
Om inte decennier av brutna löften hade urholkat Labours starka stöd i Skottland skulle valsegern vara inom räckhåll. Idag är det istället Scottish National Party (SNP) som har greppet i Skottland.
Så var står vi idag?
Tories kan få egen majoritet. Om det sker kan de kombinerade effekterna av Boris Johnsons Brexitavtal och den lågkonjunktur som hotar vid horisonten skapa ett sådant missnöje bland befolkningen att stora protester kan bryta ut. Detta skulle kunna tvinga en framtida Toryregering att avgå.
Det mest sannolika utfallet är dock ett ”hängande parlament”, där inget parti erhåller en majoritet, vilket är precis vad som varit fallet under sju av de senaste nio åren (2010-2015 och 2017-2019). Detta saknar nästan motstycke i Storbritanniens historia. Ett parlament utan majoritet skulle förlänga den låsta situation som så länge präglat brittisk politik.
Oavsett vad utfallet blir av detta val har vi flera år av polarisering, kriser och kaos framför oss. De omvälvningar som redan skakar minst 30 länder runt om i världen kan komma att skaka även Storbritannien.