Parlamentsvalet i Storbritannien – en triumf för Boris Johnson

Valresultatet i det brittiska parlamentsvalet den 12 december var ett hårt slag mot Labourpartiet och mot alla socialistiska strävanden i Storbritannien. Conservative Party (Tories) med partiledaren Boris Johnson har nu en absolut majoritet av mandaten i parlamentets underhus – 365 av 650. Labour har reducerats till 202 mandat. Detta är Labours värsta valresultat sedan 1935. Labour förlorade 42 mandat, varav 37 i områden där en majoritet röstade för att Storbritannien skulle lämna EU i folkomröstningen 2016.

Boris Johnson utlyste detta nyval för att bryta dödläget i parlamentet rörande EU-utträdet. Johnsons valkampanj hade parollen ”Get Brexit done (få Brexit gjort)”. Han ville att valet i praktiken skulle bli till en omröstning om denna enda fråga. Nu har Torypartiet den majoritet som krävs för att Storbritannien ska kunna lämna EU den 31 januari.

Brexit har lyckats skära igenom traditionella arbetarallianser sedan folkomröstningen. Ungefär två tredjedelar av Tory-väljarna och en tredjedel av Labour-väljarna röstade för Brexit 2016. De Labour-väljare som röstade för EU-utträdet var koncentrerade till vad som länge utgjort Labours verkliga kärnområden – i Wales, Midlands och i norr. Alla dessa områden är traditionella industriregioner som haft en stark och organiserad arbetarrörelse med basen i kolgruvorna och stålindustrin.

Dessa industrier är sedan länge borta och de nämnda regionerna har lidit av avindustrialiseringen de senaste årtiondena. Välbetalda och fasta jobb med en stark facklig tradition har försvunnits och ersatts med otrygga anställningar på lager, inom servicesektorn samt den s.k. ”gig-ekonomin” (ett modeord för att beskriva olika typer av behovsanställningar). Tidigare stabila arbetarområden har brutits upp, liksom klassmedvetenheten bland dess invånare.

Med förlusten av fackliga traditioner har arbetarrörelsen som helhet börjat dö ut i dessa områden. Lokala politiker har tagit arbetarrösterna för givna och har inte brytt sig om att ta strid för att försvara deras samhällen. De lokala parlamentsledamöterna har ofta kommit från medelklassen och lyfts fram av gänget kring Tony Blair.

Som ett resultat av detta har arbetare i dessa ”bortglömda” områden utvecklat ett djupt förakt för hela den politiska processen – för kommunfullmäktige, för den lokala parlamentsledamoten och för EU. EU har alltid varit en avlägsen och byråkratisk institution. En väldigt stor andel av arbetarna i dessa områden röstade för att lämna EU i folkomröstningen 2016.

Samtidigt var det inte EU som såg till att gruvorna stängde. Det var Tories som stängde gruvorna under Margaret Thatchers tid på 1980-talet. Den tragiska ironin är att arbetare i områden som slogs sönder av Tories nu har röstat på Boris Johnson – i ilska och förbittring – för att han lovat att ”få Brexit gjort”.

Detta är inte heller hela den tragiska historien. Sedan 2010 har Storbritannien styrts av Tories som bedrivit en hård åtstramningspolitik. Resultatet av denna är 14 miljoner som lever i fattigdom, inklusive fyra miljoner barn, och ett land där soppkök och hemlöshet numera hör till vardagen. Storbritannien är numera det land i Europa som har de största klyftorna mellan rika och fattiga.

Sedan Jeremy Corbyn valdes till partiledare för Labour 2015 har partiet föryngrats. Labour har en halv miljon medlemmar och gick till val med ett radikalt manifest och parollen ”det är dags för verklig förändring”. I valmanifestet ingick bland annat förstatliganden av järnväg, post, elektricitet och vatten samt ett stopp för åtstramningspolitiken. Manifestet innehöll även ett utkast till ett djärvt program för grön omställning som skulle kunna skapa en miljon jobb och samtidigt lösa klimatkrisen.

Valmanifestet möttes av en väldig entusiasm bland miljoner britter. Fyra miljoner unga väljare registrerade sig när nyvalet tillkännagavs. De hade äntligen något att rösta på. På valdagen var det många som hade lagt ut bilder på sociala medier där de stod i kö för att få rösta. Jag deltog själv i dörrknackningar där vi var mer än hundra personer ute och valarbetade för Labour.

Corbyns Labourparti försökte även använda valkampanjen till att lyfta fram alla Tories misslyckanden de senaste tio åren och peka på hur de ytterligare skulle försämra de sociala skyddsnäten om de fick sitta kvar vid makten. Men Labours förhoppningar grusades. Genom att behandla valet som en omröstning om att ”få Brexit gjort” har Tories nu den majoritet i parlamentet som partiet behöver för att ytterligare angripa levnadsstandarden för brittiska arbetare de kommande fem åren.

Samtidigt var Labours linje i Brexitfrågan otydlig. I valet 2017 kampanjade Labour för att folkomröstningens resultat skulle respekteras men förde fram sin egen linje rörande under vilka villkor Storbritannien skulle lämna EU. Både Theresa Mays och Boris Johnsons utträdesavtal innebär att brittiska jobb hotas. Efter Labours kongress i september 2019 utlovade Labour en ny folkomröstning om EU-utträdet. Om Labour skulle vinna valet skulle Corbyn förhandla fram ett acceptabelt utträdesavtal med EU och sedan låta befolkningen avgöra frågan i en folkomröstning. Alternativen i en sådan omröstning skulle vara att antingen stanna i EU eller att lämna EU på Labours villkor. Detta var långt svårare att förklara i en dörrknackning än Boris Johnsons enkla paroll ”Get Brexit done”.

Tories firar just nu sin valtriumf. De kan slutligen ”få Brexit gjort”. Miljontals britter är trötta på alla till synes oförklarliga förseningar när det gäller förhandlingarna om utträdesavtalet med EU. Johnson hade inget som helst intresse att förklara för väljarna att EU-utträdet bara utgör det första steget i en lång process. Johnsons avtal innebär början på vad som kan bli åratal av oklarheter och käbbel kring olika nya handelsavtal som ska förhandlas fram. Att ”få Brexit gjort” var en stor lögn som Tories använde för att vinna valet. Detta kommer att visa sig under de kommande åren.

Trots den tillfälliga euforin befinner sig Storbritannien fortfarande i en politisk och social kris. Den ekonomiska tillväxten har varit låg ända sedan krisen 2008. Arbetarnas levnadsstandard har fortfarande inte återhämtat sig. Den offentliga sektorn är i spillror efter ett årtionde av Tory-ledda åtstramningar. Tories valseger står på lösan grund.

Jeremy Corbyn har fått utstå mycket kritik för valnederlaget. Högerflygeln inom Labour vill vrida klockan tillbaka till situationen före det att Corbyn valdes. Men Corbyn kan inte beskyllas för valnederlaget. Det skedde ingen enhetlig rörelse bort från Labour. De stora förlusterna av väljare skedde i vad som kallas för den ”röda muren” av tidigare industriregioner – de ”bortglömda” regionerna – på frågan om Brexit.

Corbyn har sagt att han ska avgå som partiledare. Samtidigt kan inte de framsteg som gjorts under hans tid som partiledare göras ogjorda. Högern kommer utan tvivel att föra fram sin egen partiledarkandidat. Men de har ett stort problem: en överväldigande majoritet av Labours medlemmar är entusiastiska Corbyn-anhängare. De framsteg som vänsterflygeln inom Labourpartiet har gjort innebär ett permanent steg framåt för socialister i Storbritannien.

Tabell: Valresultatet

* I denna siffra ingår bland annat lokala partier i Nordirland och Wales