President Emmanuel Macrons regering har satt sig målet att angripa en rad trygghetssystem som gynnar franska arbetare och pensionärer. Dessa angrepp har lett till en lång rad olika protester, varav den största proteströrelsen inleddes under hösten och riktar sig mot Macrons försämringar av pensionssystemet. Marcron vill bland annat höja pensionsåldern.
Redan i november 2018, knappt 18 månader efter att Macron valts till president, exploderade den första proteströrelsen: de Gula Västarna (gilets jaunes). Denna rörelse var en reaktion på decennier av ackumulerat missnöje med sämre levnadsförhållanden – arbetslöshet, undersysselsättning, låga löner och låga pensioner. Detta i synnerhet på landsbygden och i storstädernas förorter.
Denna rörelse har nu fortsatt i över ett år. Trots att de ”gula västarna” idag inte mobiliserar lika många människor som i början är det fortfarande tillräckligt många för att oroa regeringen, som använt sig av brutal repression för att skrämma människor att sluta protestera.
Det är mot denna bakgrund som den nu pågående striden kring pensionssystemet måste ses. Dessa protester inleddes den 13 september ifjol genom en lyckad strejk organiserad av arbetarna inom kollektivtrafiken i Paris (metron, bussarna och regionaltågen). Sedan den 5 december har detta eskalerat till en omfattande strejkrörelse bland transportarbetare, både inom kollektivtrafiken i Paris och vid det statliga järnvägsbolaget SNCF. Dessutom har lärare, hamnarbetare, arbetare inom energisektorn och vid oljeraffinaderierna samt anställda vid fransk radio anslutit sig till strejkrörelsen.
Detta har skapat förutsättningarna för en generalstrejk. En generalstrejk skulle innebära en hård konfrontation med Macron som skulle tvinga honom att kapitulera. I ett sådant läge skulle regeringen kunna tvingas avgå – eller sitta kvar och vara helt paralyserad fram till nästa val som äger rum våren 2022. Detta skulle innebära att Macron var politiskt död. I dagsläget är det inga fackliga ledare som är beredda på en sådan politisk konfrontation.
Därför pågår en rad olika strejker och protester som saknar någon egentlig nationell samordning. Det organiseras demonstrationer och strejkvaktskedjor vid transportnav, fabriker och på större vägar. Byggnader har ockuperats, elektriciteten har symboliskt stängts av och en rad uppvaktningar av parlamentsledamöter har genomförts. Det pågår en rad olika insamlingar till stöd för de strejkande. Runt om i landet genomförs möten med både lokala strejkkommittéer och riktiga stormöten där många olika arbetare samlas. Men någon generalstrejk har ännu inte brutit ut – och skälet är att det inte finns någon politisk kraft på riksplanet som är beredd att utmana regeringen.
Större demonstrationer har genomförts på samordnade ”aktionsdagar” den 5, 10 och 17 december samt den 9 och 11 januari. Dessa har haft en mycket viktig roll i att samla och visa upp bredden på motståndet mot Macrons politik. Demonstrationerna har också utsatts för en tilltagande polisbrutalitet. De metoder som polisen använde sig av mot de ”gula västarna” – batongslag, gummikulor, tårgas och en form av granater – verkar ha blivit normen även mot fredliga fackliga demonstrationer.
Hur ställer sig de fackliga federationerna?
En av arbetarnas första segrar var att de tvingade flera av de rikstäckande fackliga federationerna – CGT, FO, FSU och Solidaires – att ställa sig bakom deras krav på att de föreslagna pensionsreformerna skulle dras tillbaka. Detta var inte alls givet, med tanke på vad CGT och FO sysslade med när strejkrörelsen bröt ut. Båda dessa fackliga federationer var upptagna med ”konsultationer” med regeringen rörande pensionsreformen. Detta innebär i praktiken att de hade gått med på att sitta ned och titta på ett ändlöst antal powerpoint-presentationer för att i slutänden acceptera Macrons förslag. Tyvärr har de fackliga ledarna fortfarande inte brutit dessa ”icke-förhandlingar” helt och hållet, trots att strejkrörelsen pågått i snart tre månader.
Anmärkningsvärt är också att den största fackliga federationen i Frankrike, CFDT, inte har spelat någon roll alls i strejkrörelsen. CFDT:s ordförande brukar förorda införandet av ett pensionssystem liknande det svenska och har uttalat ”kritiskt stöd” till Macrons reform. Detta har dock inte hindrat CFDT:s medlemmar från att delta i strejkrörelsen.
Det är möjligt att de strejkande vid kollektivtrafiken i Paris och vid järnvägarna kan komma att tröttas ut och återvända till arbetet. Men givet det sociala klimatet i Frankrike och det väldiga missnöjet med Macrons politik skulle detta enbart utgöra slutet på ”första ronden”. Det finns ett brett missnöje bland lärarna på grund av försämringen av pensionssystemet, låga löneökningar samt ett mycket impopulärt förslag till utbildningsreform. Bland anställda inom sjukvården har missnöjet grott sedan i mars 2018 på grund av ständiga nedskärningar och personalbrist. Dessutom har Macron beslutat om ett program för att sänka bidragen till arbetslösa som han medvetet har väntat med att sjösätta för att hans parti inte ska lida ett fruktansvärt nederlag i de kommande lokalvalen i mars 2020.
Det är talande att en rad kandidater från Macrons parti medvetet har dolt partisymbolen på sina valaffischer och istället lyfter fram sina egna namn och ansikten. De många protesterna har även skapat spänningar inom Macrons regering. En rad grupper som Macrons regering har kunnat luta sig emot har nu pressats ut på gatorna på grund av pensionsreformerna. En sådan grupp är advokaterna, som dessutom är missnöjda med de reformer av rättssystemet som Macron försöker genomföra.
Regeringen har tre metoder för att klamra sig fast vid det stöd den fortfarande åtnjuter:
■ Lögnen, som förmedlas via media som trummar ut budskapet att det egentligen inte råder någon social kris i det franska samhället,
■ Repressionen, i form av den polisbrutalitet som alla protester systematiskt utsätts för,
■ De fackliga ledarnas ovilja att organisera en verklig konfrontation med regeringen.
Men dessa tre faktorer kan inte i längden stå emot den våg av missnöje som sveper genom Frankrike. Även om strejkrörelsen skulle ta en paus så kommer de hundratusentals som strejkat, och de miljoner som deltagit i olika demonstrationer någon gång sedan Macron valdes till president, att smälta sina erfarenheter och fundera på olika sätt att kunna segra i framtiden.
Det som saknas är dock en politisk kraft som inte bara är beredd att stötta de strejkande utan som även är beredd att utmana Macron om makten i Frankrike.
Av Olivier Delbeke, Arguments Pour la Lutte Sociale / Arguments for Social Struggle (aplutsoc.org)
Översättning Davis Kaza