En huvudkomponent av andra världskriget var striderna mellan Nazi-Tyskland och Frankrike. Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar mot Tyskland kom redan hösten 1939, efter att Nazi-Tyskland angripit Polen, och fortsatte med det så kallade ”låtsaskriget” under månaderna därefter. I maj 1940 slog det över till fullt allvar i och med Nazi-Tysklands angrepp västerut mot Frankrike samt Nederländerna, Belgien och Luxemburg.
Vid denna tid var delningen av Polen mellan Tyskland och Sovjetunionen avklarad och Hitler var ute efter att lägga under sig västra Europa och besegra sin ”ärkefiende” Frankrike. Vad gäller den rent numerära delen slog Tyskland ur ett rejält underläge. På papperet. Tillsammans hade Frankrike, Storbritannien och Beneluxländerna (de allierade) fler soldater och övrigt krigsmaterial med undantag för luftstridskrafter. Men Nazi-Tysklands styrka bestod i ett enhetligt överkommando och en helt ny ”krigskonst” baserad på rörlighet genom en koncentrerad användning av stridsvagnar (pansar) och stridsflygplan.
Första världskriget präglades kom att präglas av ett stillastående skyttegravskrig. Efter att Tysklands inledande angrepp stoppats upp grävde arméerna på båda sidor ned sig i skyttegravarna. Sedan blev det en fråga om ett utnötningskrig. I princip försökte Tyskland, å ena sidan, och främst Frankrike (tillsammans med Storbritannien och senare även USA) å den andra, nöta ned varandra. På sätt och vis innebar första världskriget en tävlan om vilken av nationerna – främst Frankrike och Tyskland – som kunde offra mest soldater i form av döda och skadade.
Nazi-Tyskland förberedde ett rörligt krig
Andra världskriget kom på många sätt att bli raka motsatsen till det första. Rörligheten skulle komma att bli helt dominerande – inte stillaståendet. Det var ursprungligen Tyskland som kommit att inse rörlighetens möjligheter och som anpassat sina armé och flygvapen efter detta. Frankrikes militära ledning hade, konservativ som den var, föreställt sig att det andra världskriget skulle bli en upprepning av det första världskriget. Det franska överkommandot hade därför, i första hand, förberett sig militärt genom att göra sina arméer redo för ett nytt stillastående skyttegravskrig. Bara med den skillnaden att denna gång skulle Frankrike vara ”perfekt” förberett inför för att utkämpa ett stillastående skyttegravskrig.
Frankrike tänkte utkämpa första världskriget en andra gång
Under 1930-talet befäste därför Frankrike sina gränsområdena mot Tyskland mycket kraftigt främst genom bygget av den s.k. Maginotlinjen (den perfekta skyttegraven) med massor av bunkrar och t o m ett underjordiskt tåg som möjliggjorde snabba transporter i sidled – från den ena delen av ”den perfekta” skyttegraven (Maginotlinjen) till den andra. Men Nazi-Tyskland hade inte tänkt sig något stillastående utnötningskrig. De hade skaffat sig moderna stridsvagnar och lastbilar, som kunde transportera en del av infanteriet snabbare än om det marscherade till forts. Till detta kom den tyska insikten om behovet att koncentrera sina stridskrafter och med en stor överlägsenhet, på ett frontavsnitt man självt valt, bryta igenom fiendens linjer för att slå ut fiendens sambandscentraler och därmed orsaka kaos och sammanbrott. Tyskarna hade valt att angripa via den låga bergskedjan Ardennerna, som främst bredde ut sig i norra Frankrike och i Luxemburg, vilken inte fransmännen trodde att stridsvagnar kunde forcera. En annan tysk armé angrep via Nederländerna
Den tyska invasionen 1940 innebar en helt ny typ av krigföring, med fokus på snabba pansarvagnsstyrkor, rörligt infanteri och flygstridskrafter. Detta hade testats, fast i mindre skala vid invasionen av Polen, men då mot en klart sämre rustad och numerärt underlägsen armé.
Militärt nytänkande från främst tysk sida
Tyska pansardivisioner representerade alltså en samverkan mellan stridsvagnar, störtbombare, rörligt infanteri och ingenjörstrupper som snabbt kunde bygga broar för att forcera naturliga hinder för stridsvagnar och lastbilar som vattendrag . Dessa sammansatta pansardivisioner, koncentrerade i större pansarkårer, innebar det som kom att bli känt som ”blitzkrieg”. Dessa pansardivisioner hade ofta rekognoscerat i förväg för att hitta de svaga punkter i motståndarnas försvar och sedan snabbt slå till mot dessa med våldsam kraft.
När pansardivisionerna väl hade brutit igenom fiendens linjer kunde dessa, ibland, invänta stöd från mer vanligt infanteri (som tog sig fram till fots) och som befäste det erövrade territoriet. Dessa områden kom sedan att fungera som brohuvuden för nya snabba framstötar för pansardivisionerna. Tyskland var numerärt underlägsna vad gäller stridsvagnar och valde därför att försöka undvika rena stridsvagnskonfrontationer där det uppstod en situation av stillastående och utnötningskrig. Hellre försökte tyskarna lura fram de allierades, ofta utspridda stridsvagnar, till för tyskarna fördelaktiga positioner där de kunde skjuta sönder de allierade stridsvagnar med pansarvärn som befann sig i goda positioner.
Tysklands stridsplan
Den tyska planen för invasionen västerut var att skicka in arméer för att snabbt erövra den nederländska huvudstaden Amsterdam och den belgiska huvudstaden Bryssel. Ett par andra pansararméer skulle gå mot ytterligare större städer i beneluxregionen. Det skulle frammana en fransk motreaktion där stora franska och brittiska styrkor försöka ila norrut för att undsätta Belgien och Nederländerna genom att stoppa tyskarna. Så skedde också.
I det läget skulle Tyskland gå in i norra Frankrike och Belgien. Genom en snabb pansarmarsch mot engelska kanalen skulle betydande franska och brittiska styrkor kunna skäras av från de övriga delarna av den franska armén. Kärnan i hela planen var att angripa på ett helt annat sätt än vad Frankrike förväntade sig och hade planerade för sedan bygget av Maginotlinjen under 1930-talet. Denna kraftigt befästa ”perfekta skyttegrav” skulle helt enkelt kringgås och därför helt tappa sin betydelse.
Tyskland gick in med massiva, koncentrerade pansarstridskrafter. En annan viktig beståndsdel i deras krigföring bestod i att snabbt skaffa sig luftherravälde. Flygplanen kunde dela användas som ett extremt rörligt artilleri mot fientliga ställningar som behövde ”mjukas upp”, dels för att överraskande landsätta fallskärmstrupper klädda i nederländska uniformer för att ställa till så mycket oreda som möjligt för sina motståndare. Liknande infiltrationsprojekt genomfördes även i Luxemburg precis innan den egentliga invasionen.
Fransk katastrof ledde 400 000 i en fälla
Som tidigare sagts hade den franska militärledningen dragit slutsatsen att terrängen vid Ardennerna (där Tyskland valde att gå in) var alldeles för svår för pansarkrafter att navigera i, med tätbevuxen skog och dåliga vägar. De trodde därför inte att deras styrkor löpte risken att bli angripna i sidan och avskurna. Men detta visade sig alltså vara en katastrofal missbedömning från främst fransk sida.
Den tyska stridsplanen, som byggde på överraskning och snabbhet, fungerade nästan perfekt. Det tyska flygvapnet kunde skjuta sönder sina motståndares flygplan på marken. Detta öde drabbade de illa förberedda belgiska och nederländska flygvapnen. Frankrike och Storbritanniens arméer som marschera norrut blev avskurna av de snabba tyska pansardivisionerna som, likt en järnlie (Churchills uttryck) skar av dessa från den övriga franska armén genom sina snabba mars mot engelska kanalen. Efter fyra dagar stod det klart för de n franska militära och politiska ledarna att deras arméer, tillsammans med den brittiska expeditionsstyrkan, hade blivit avskurna. Den femte dagen kontaktade den franska ledningen den brittiska för att berätta om den katastrof som hotade Belgien, Nederländerna och Luxemburg som nationer samt de avskurna franska och brittiska arméerna. Det handlade om uppåt 400 000 soldater!