Världshistoriens hittills värsta pandemi inträffade i mitten av 1300-talet och kallas för Digerdöden. På engelska kallas Digerdöden för ”The Black Death” (den svarta döden). Digerdöden orsakade mellan 75-200 miljoner dödsfall i Asien och Europa.
Digerdöden handlade om ett sällsynt omfattande utbrott av pest. Pesten sprids via en bakterie som heter Yersinia pestis på latin. Vad som egentligen orsakade Digerdöden hade debatterats inom forskarvärlden under många år. Men under 2010-talet lyckades forskarna, med hjälp av DNA-teknik, hitta spår av pestbakterien i kvarlevorna av offer för Digerdöden.
Det finns tre former av pest: böldpest, lungpest och blodpest. Utan behandling ligger dödligheten i böldpest mellan 30-70 procent medan de två andra formerna av pest har nästan hundraprocentig dödlighet. Den form av pest som var vanligast under Digerdöden var böldpesten.
Pestsmittan spreds i redan försvagat samhälle
En rad faktorer i form av krig, missväxt, svält, fattigdom och klimatförändringar bidrog till Digerdödens omfattning. Pestbakterierna levde i löss bland råttor och andra gnagare. Utbrottet som ledde till Digerdöden tros ha börjat då förändringar av klimatet ledde till torka på grässlätterna i Centralasien. Detta innebar att gnagare som bar på lössen med pestsmittan tvingades fly till mer tätbefolkade områden. Därifrån spreds pestbakterierna sedan via de medeltida handelsvägarna till Kina, Indien och Europa.
Pestsmittan spreds under en tid då både samhället och människorna var kraftigt försvagade. Kina led fortfarande av sviterna efter den mongoliska invasionen under 1200-talet. Både handeln och jordbruket hade slagits ut, vilket hade lett till en omfattande svältkatastrof som beräknas ha halverat den dåvarande befolkningen i Kina.
Även Europa led av svåra svältkatastrofer under 1300-talets början. Den medeltida värmeperioden hade tagit slut under mitten av 1200-talet. Det nya och kallare klimatet påverkade skördarna negativt, i synnerhet i norra Europa. En av de värsta svältkatastroferna under denna period, den Stora svälten, inträffade åren 1315-1317. Mellan 10-25 procent av den europeiska befolkningen svalt ihjäl under dessa år. Den stora svälten följdes av mindre svältkatastrofer. Och i svältens spår följde en rad olika sjukdomsutbrott. Det var i detta pressade läge som pestsmittan kom.
Handelsresande tog smittan till Europa
Smittan tros ha följt Sidenvägen från Centralasien till staden Kaffa på Krimhalvön. Kaffa belägrades av den mongoliska Gyllene Horden år 1347. Den mongoliska armén härjades av pestsmittan och katapulterade smittade lik över Kaffas stadsmurar för att smitta ned befolkningen. De italienska handelsmän som befann sig i Kaffa flydde i panik och tros ha fört med sig smittan till Sicilien, varifrån den spred sig norrut i Europa.
Smittan hade troligen även andra vägar in i Europa. Redan under år 1346 hade skrämmande rapporter om massdöd i Indien och Mellanöstern nått europeiska hamnstäder. De följande åren spreds pesten snabbt genom hela Europa. Till Sverige kom pesten under våren 1350 och härjade fram till 1351.
Befolkningen behövde 200 år att återhämta sig
Forskarna beräknar att mellan 40-60 procent av Europas befolkning dog under Digerdöden. Det tog 200 år för befolkningen att återhämta sig. I Mellanöstern dog ungefär en tredjedel av befolkningen och i Egypten dog ca 40 procent. I hela världen dog mellan 75-200 miljoner människor – av en total befolkning på under 500 miljoner.
Än idag förekommer pestbakterierna i ett femtontal länder runt om i världen. På Madagaskar sker ett utbrott av pestsmitta i slutet av augusti varje år, i samband med regnperiodens början. Idag finns dock goda möjligheter för den som smittas av pesten att bli helt frisk om smittan upptäcks i tid. Böldpest kan ofta behandlas med vanlig antibiotika.