Det är början av året. Vi, jag och min sambo, har planer på att besöka en nära släkting i Skåne och en god vän i Danmark. Det har blivit en tradition att möta våren i södern. Efter att flygskammen slagit till så är valet av färdmedel enklare. Det blir tåg precis som förra året. Miljövänligt så det förslår, om än lite tidskrävande, man vad gör väl det när man är pensionär.
Vid den här tidpunkten börjar media informera om att människor på en viss plats i Kina insjuknat med allvarliga symtom orsakade av ett okänt virus. Människor tas med eller mot sin vilja in på sjukhus och isoleras. Så kommer rapporter om dödsfall av såväl patienter som sjukhuspersonal. Läget verkar ytterst allvarligt och hela städer med tio-tals miljoner invånare sätts i karantän.
Vi tänker att det här är så långt bort att något liknande kan väl ändå inte ske här i Europa. Det ska inte dröja länge förrän vi får rapporter om att människor i norra Italien insjuknat i allvarlig influensa orsakat av ett virus, benämnt Corona. Även här insjuknar människor i rask takt och dör. Hela Italien försätts i undantagstillstånd och stänger gränserna. Snart följer andra länder, gränsande till Italien, efter i en förhoppning att inte få in något ovälkommet och farligt i landet. Det dröjer inte länge förrän vi nås av rapporter om smittspridning och dödsfall i coronavirus även här i Norden. Danmark stänger sin gräns mot Sverige och snart följer inreserestriktioner till Norge och Finland också.
Av den fria rörligheten mellan Europas länder återstår inte mycket. Och vi börjar förstå att någon resa till Skåne och Danmark är det inte längre tal om. Att resa med allmänna färdmedel har plötsligt blivit en smittorisk och ett dödligt hot för en som är 70 år och äldre. På ett par månader har världen krympt påtagligt och vi uppmanas av Folkhälsomyndigheten att hålla armlängds avstånd och inte göra onödiga resor. Snart känns världen inte större än den lilla by med åtta gårdar som vi bor i. Som 70-plussare börjar livet bli påtagligt inskränkt. Nu gäller det att inte ha för många kontaktytor. Besök av barn, vänner och släktingar blir allt färre för att nära nog upphöra. Det sociala livet blir plötsligt begränsat till ”coronafria zoner ”, det vill säga till andra 70-plussare som satt sig i självvald karantän.
En så enkel sak som att få håret klippt blir ett problem. Vem vill sitta på en frisersalong och riskera att bli smittad? Det slutar med att en ”pålitlig” 70-plussare får göra jobbet. Inköp av mat och andra förnödenheter får bli i någon mindre butik en tidig förmiddag.
Visst har livet blivit förändrat för oss 70-plussare, men hur mycket har eller kommer inte att förändras i vårt samhälle framöver? Det är lätt att bli nedstämd i ett läge när människor världen över blir smittade av ett okänt virus och dör i tusental. Det är också oroväckande när hela samhällen tystnar I och med utegångsförbud i stora metropoler runt om i världen. Och att arbetslösheten stiger när arbetsplatser stängs ner.
Man frågar sig när detta tillstånd ska komma till ett slut och kommer världen att bli detsamma eller är ett paradigmskifte på väg att äga rum? Ingen vet. Svaret ligger i framtiden.