Den senaste tiden har corona-debatten allt mer färgats av röster som vill ha mindre restriktiva åtgärder när det gäller smittspridning och social distansering. Runt om i landet fylls dessutom köpcentra och pubar av människor som tänker allt mindre på att hålla avstånd till sina medmänniskor. En ny uppmärksammad studie från Joacim Rocklövs forskargrupp vid Umeå Universitet visar dock på faran med att släppa på restriktionerna för snabbt.
Rocklöv och hans medarbetare har räknat på fem olika scenarier för smittspridning, behov av intensivvårdsplatser samt dödsfall i Sverige. De olika scenarierna beskriver utvecklingen utifrån fem olika nivåer av restriktioner och social distansering. I ett av scenarierna räknar man på hur Sverige skulle ha sett ut om man inte hade vidtagit några restriktioner över huvud taget. Vi skulle då ha haft över 9 000 personer i behov av intensivvård i slutet på april. Totalt räknar gruppen med att 62 000 svenskar skulle ha dött under perioden fram till september, varav 21 000 på grund av brist på intensivvårdsplatser. Detta alltså om inga restriktioner alls hade vidtagits.
I det scenario som verkar stämma bäst med de åtgärder som hittills vidtagits i Sverige har antalet sociala kontakter för alla under 60 år minskats med 50 procent och för alla över 60 år med 90 procent. Om vi fortsätter med denna nivå av begränsning av de sociala kontakterna överskrids aldrig sjukvårdens kapacitetstak vad gäller intensivvårdsplatser. Däremot innebär scenariot att 3,2 miljoner svenskar kommer att ha smittats med Corona-viruset fram till och med september. Dessutom kommer nästan 9 000 personer ha avlidit.
Studien visar också att en blygsam ökning av antalet sociala kontakter kan få förödande konsekvenser. I ett scenario där de under 60 år minskar sina kontakter med bara 25 procent och de över 60 med 75 procent, blir antalet smittade i slutet av september över 9 miljoner – istället för 3,2 miljoner! I ett sådant läge skulle sjukvårdens resurser helt uttömmas. Antalet döda blir nästan 50 000, varav 15 000 har dött på grund av brist på intensivvårdsplatser.
– Jag tror att både åtgärders omfattning och tidpunkten när åtgärder sätts in spelar roll för vilken effekt de har på smittan, säger Joacim Rocklöv till Nya Arbetartidningen. Dessutom spelar det roll om de sociala kontakterna sker inom den kommun man bor i, eller om man reser till andra kommuner för att träffa folk.
– I det senare fallet ger vår modell en märkbar ökning av smittspridningen och därmed belastningen på sjukvården.
Med Rocklövs studie som grund kan man dra slutsatser som handlar om den övergripande strategi som de svenska myndigheterna valt för att möta pandemin. Länder som Sydkorea, Kina och Nya Zeeland har, med olika medel, försökt att trycka ned smittan. I exempelvis Sydkorea har detta skett genom en blandning av omfattande testning, sjukhusisolering av alla smittade, omfattande kontaktspårning samt digitala varningssystem. Man har dock undvikit allmän karantän.
Denna strategi kallas i forskarvärlden för ”suppression”. Problemet med denna strategi är att virusets stora spridning i världen gör att det ständigt kommer att uppstå små smittutbrott, och att man därför måste hålla hög beredskap ända tills ett effektivt vaccin har tagits fram. Fördelarna är att man hittills haft få smittade och få döda. Få intensivvårdade fall har dessutom gjort att kostnaderna för sjukvården har kunnat hållas nere. I exemplet Sydkorea har man dessutom undvikit en fullständig s.k. ”lockdown”.
Svenska myndigheter har istället valt att enbart mildra smittan, en strategi som forskarna kallar ”mitigation” – det engelska ordet för att mildra. Tanken med detta är att, å ena sidan, hålla nere smittan på en nivå som gör att sjukvården inte överbelastas. Å andra sidan tillåter man att smittan sprider sig till så många människor att vi relativt snabbt uppnår flockimmunitet. Rocklövs studie visar att man med denna strategi, fortfarande i september, endast kommer att ha ca 30 % av befolkningen smittade och därmed immuna. Om inte sjukvården skall överbelastas kommer det alltså att ta en ganska lång tid innan vi når de 60–70 procent smittade som uppskattas behövas för flockimmunitet.
Det stora problemet med denna modell, som svenska myndigheter alltså använder sig av, är att den hittills inneburit en tydligt höjd dödlighet jämfört med våra grannländer. Strategin har dessutom inneburit att vårdkostnaderna blivit enorma – enligt Rocklövs studie någonstans runt 5 miljarder kronor, om dagens nivå av smittspridning upprätthålls. Hela mitigations-resonemanget bygger dessutom på att en corona-virusinfektion ger en fullständig immunitet under en längre period. Om immuniteten bara blir kortvarig, eller partiell, kan hela konceptet om flockimmunitet ifrågasättas. Just nu är virusforskarna runt om i världen inte eniga i frågan om vilken form av immunitet en Corona-virusinfektion kan ge.
Rocklöv och hans medförfattare rekommenderar att Sverige skall ta efter Sydkorea med utökad smittspårning, isolering av alla smittade fall, utökad smittspårning samt karantän för de som varit i kontakter med en smittad. Detta i väntan på ett vaccin eller andra terapier mot Covid-19. Mycket talar för att ett byte till en sådan strategi skulle kunna rädda människoliv och dessutom innebära lägre ekonomiska kostnader för samhället. Helt klart är att fortsatt social distansering är viktigt för att begränsa smittspridningen.