Visste du att välfärd oundvikligen leder till diktatur? Enligt kapitalistförsvaren Ayn Rand är så fallet. Hon är känd för citatet: ”Skillnaden mellan den totalitära staten och välfärdsstaten är en fråga om tid”. Marknadsdyrkaren Fredrich von Hayek drev även han samma tes – hävdandes att välfärd och reglering av marknaden är del av en obrytbar orsak-verkan-kedja som oundvikligen leder till träldom.
Hayek gick så långt att han var villig att i vissa lägen uppoffra politiska friheter för att värna ”ekonomiska friheter”. Han var bland annat positiv till Pinochetdiktaturen, då den mördade för att skydda frimarknadspolitik från ett upplevt marxistiskt hot (Chang, Ha-Joon (2015{2014}) ”Economics: The User’s Guide” kapitel 5).
Hayek och Rand befinner sig på den extrema änden av ett spektrum man ser hos alla borgare, de må vara oense om när argumentet är lämpligt, men de är alla överens om att associationen mellan diktatur och vänsterpolitik kan tas fram som försvar mot sådant de ogillar – när de inte orkar komma på något annat att säga. En anonym liberal förfärades för några år sedan över ”kommunismen” i kranvatten, vilket enligt vederbörande stod i motsattsrelation till ”de demokratiska principerna om [att] privata vinster går först” (min fetmarkering, 2016/03/29 ”Kranvatten är kommunism” DT).
När den kontroversiella psykologen och opinionsbildaren Jordan Peterson konfronterades gällande att ha jämfört aktivister för transrättigheter med Mao, då svarade han att: ”filosofin som vägleder deras uttalanden är samma filosofi [som Mao praktiserade … denna filosofi] har redan lett till miljontals dödsfall”, (Peterssons intervju med Cathy Newman i Channel 4, se från 23.00 och framåt). Han menade att marxism och vad som brukar kallas identitetspolitik, tillhör detta farliga fenomen han rubricerar som ”gruppidentitet”. I ett förord till GULAG-arkipelagen skrev han att ”gruppidentitet leder oundvikligen till att alla identifieras som klassfiender, som förtryckare”, och att politisk förföljelse kommer som följd (T. Bell, Wilson (2019/09/04) ”Why is Jordan Peterson writing about the Gulag?” The Conversation).
Samma argument används inte bara i ekonomisk debatt, utan även i religiösa tvister. Både socialism och ateism påstås bära på samma fara. Den konservativa opinionsbildaren Bill O’Reilly invände mot en barnbok som skulle lära unga att bli intresserade av vetenskap. Han hävdade i en intervju med den ateistiska aktivisten Richard Dawkins att ”Genom historien har några av de värsta regimerna någonsin varit ateistiska, det vet du. Kommunismen under Stalin, Mao Tse Tung”. Han påpekar sedan att dessa diktator tillsammans med Pol Pot delar på en gemensam nämnare, de trodde inte på gud. Tanken hans var att ateism skulle leda till dödsläger, och att boken i hemlighet var allt för religionskritisk (Fox News 2011/10/06).
När Petersson inte varnar för faran i ”gruppidentitet”, då hävdar han att ”det var i efterföljderna av guds död […] som den kollektiva fasan av kommunismen och fascismen uppkom”, och menar att Nietzsche förutspådde korrekt att ateism skulle leda till ”tiotals miljoner dödsfall” (Johnson, Matt (2018/06/23) ”The Peculiar Opacity of Jordan Peterson’s Religious Views” Quillette).
Gulag, Sovjets ökända fångläger, tycks vänta bakom varje hörn. Vare sig det handlar om barnböcker eller kranvatten, så kan framsynta borgare varna oss för massakrerna, massvälten eller antidemokratiska krafter som lurar på oss om vi avviker från högerns önskemål. Oavsett om de talar med någon som förespråkar införandet av demokratisk planekonomi, eller en mild moderat som bara motsätter sig privata apotek, så finns alltid ”du-vill-väl-inte-ha-det-som-i-Sovjet”-kortet redo att ryckas fram.
Att tala för de mördade
Med formuleringar i stil med ”Maos mordoffer skulle nog inte hålla med dig om att planekonomi är förenligt med demokrati”, lyfts döda oppositionsmedlemmar i östblocket fram som verbala verktyg mot socialister. Liknande till hur ett krucifix symboliserande Jesus död används för att driva undan vampyrer – räddas här magiskt antisocialister från behovet av seriös debatt. Samma högersympatisörer som känner sig censurerad när nationalistisk politik kritiseras genom att hänvisa till ett sluttande plan mot 1930-talet, tar gladeligen till samma logik mot allt de tycker ”luktar kommunism”.
Det blir i sammanhanget ett litet pinsamt faktum att en icke-försumbar del av den oppositionen som fängslades och mördades i realsocialistiska länder, inte protesterade för mer privatiseringar och vinst i välfärden. Många led och dog istället i kampen för demokratisering med bibehållen planekonomi. Den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet, en av de mest kända av alla oppositionsrörelserna i östblocket, förespråkade inte ett byte till vad de flesta skulle klassa som ”kapitalism”, utan en övergång till en ekonomi dominerad av personalkooperativ i samarbete med planekonomi (Klein, Naomi (2010) ”The Shock Doctrine” Metropolitan Books, 238 och framåt).
Solidaritetsmedlemmen Karol Modzelewski fängslades av diktaturen för sitt opposionella arbete, han kommenterade senare landets transformation med orden: ”Jag skulle inte ha spenderat en vecka eller en månad, än mindre 8 och ett halft år i fängelse för kapitalism” (Klein 262, hänvisar i sin tur till Wielgosz, Przemyslaw ”25 Years of Solidarity: From Workers Revolution to Capitalism”).
En stor del av demonstranterna som mördades vid Himmelska fridens torg i Beijing 1989 tog inte bara ställning för folkstyre utan även mot marknadsreformerna som kommunistpartiet introducerade (Klein 251-252). Dessa klassmedvetna frihetskämpar nynnande inte på moderaternas senaste vallåt när de satte sig emot diktaturen och kapitalets intrång, de sjöng istället på Internationalen (2019/06/02 ”Chinese protesters sing anthem The Internationale” ABC).
Men detta ser borgarna som oväsentliga petitesser. De tar tolkningsföreträde över de döda. Visst fanns det även liberaler och konservativa bland oppositionen, det förnekar jag inte, det är högern som väljer att osynliggöra den politiska mångfalden som existerade bland de heroiska motståndsmännen.
Att räkna kadaver med dubbla måttstockar
Människovärdet har en lustig elastiskt karaktär i det borgerliga hjärtat. Där svält i realsocialistiska länder utgör den största tragedin i världshistorien, och har för all tid framöver låst ute alla politiska alternativ som borgaren ogillar. Även om det handlar om politik som inte praktiserades i länderna i fråga, som till exempel demokratisk planekonomi, så menar borgarna att det ändå är för likt det som varit – som om ett demokratiskt och ett totalitärt system ens skulle kunna jämföras med varandra.
Alla de som dog i det forna östblocket till följd av privatiseringarna (King, Stuckler, och Hamm, (2009). ”Rapid Large-Scale Privatization and Death Rates in Ex-Communist Countries: An analysis of stress-related and health system mechanisms”. International Journal of Health Services se även Popiv, Vladimir (2018/07/05) ”Mortality and life expectancy in post-communist countries” The Dialogue of Civilizations Research Institute ) – de provocerar inte fram samma högljudda medlidande hos moderater. De miljoner som avled till följd av högerpolitik efter Sovjets fall (Stuckler, David och Basu, Sanjay (2013) ”The Body Politics: Why Austerity Kills” London: Basic Books, kapitel 2) – de känner till synes borgarna inget för eller verkar inte känna till.
Om det nämns, då insisterar högermannen genast att lidandet i själva verket inte kom av marknadsliberalismen som påtvingades. Utan av problem som ärvts från den tidigare planekonomin. Samma argument användes av Sovjets propagandister för att försvara sig mot kritik utifrån, allt ont kom av att de hade ärvt problem från Tsarrysslands primitiva halv-feodala och halvt marknadsekonomiska system. Logik som avfärdades av borgare som propaganda vid ett tillfälle, upphöjs sedan av densamma till absolut sanning.
Att mellan 1960-1990 var förtrycket mot dissidenter större i Latinamerika än i östblocket (Coatsworth, John “Cambridge History of the Cold War” citerad av Chomsky, Noam (2012/06/06) ”Somebody Else’s Atrocities”) har lustigt nog ingen inverkan på lämpligheten hos ekonomiska modeller liknande till frimarknadspolitiken som stora delar av Latinamerika praktiserade under perioden. Det är bara vissa döda som kan berätta vad som är görbart, och det är bara borgare som har rätt att tolka vad som kan utläsas från tragedierna.
Om vi höjer blicken från Sovjet, kan vi se att frimarknadspolitik har en historia av att gräva massgravar som är jämförbar med även de värsta utav stalinisternas misstag och övergrepp.
För att citera valda delar ur en bok vilken sammanfattar historik i frågan: ”Millions died, not outside the ’modern world system’ but in the very process of being forcibly incorporated into its economic and political structures. They died in the golden age of Liberal Capitalism; indeed, many were murdered, as we shall see, by the theological application of the sacred principles of Smith, Bentham and Mill [three advocates of free markets ]” (Davis, Mike (2001) ”Late Victorian Holocausts: El Niño Famines and the Making of the Third World” Verso, se sida 9).
Att ta till samma svärd som svek ens dräpta fienden
Liberaler som anklagar frihetliga socialister för att betungas av ett totalitärt arv, är komiskt historielösa. Fram till mitten av 1900-talet var flertalet liberaler inte demokratiförutspråkare (Chang, Ha-Joon (2015{2014})”Economics: The User’s Guide” Bloomsbury Press:New York/London, sida 52).
Den borgliga amerikanska politikern James Madison framställs ofta som en frihetskämpe, han var i själva verket en slavägare delaktig i att upprätta ett politiskt system i det tidiga USA där enbart landägande män gavs rösträtt, samt där de förtoendevaldas makt begränsades av en senat som vid den tiden utsågs av andra politiker istället för landets medborgare. Han fördömde kraftigt demokrati, genom att just peka på historiska misslyckanden: ”Hence it is that such democracies have ever been spectacles of turbulence and contention; have ever been found incompatible with personal security or the rights of property; and have in general been as short in their lives as they have been violent in their deaths” (Federalist Papers No.10).
När allmänheten reste sig mot monarkins förtryck under Franska revolutionen, då använde den konservativa Edmund Burke våldet i landet för att ogiltigförklara republikanska och demokratiska idéer. Likt hur dagens kissenöda konservativa säger ”du vill väll inte ha det som i Sovjet”, kan delar av Burkes protest mot demokratin summeras med sentimentet: ”Du vill väll inte ha det som i Frankrike”. Den dåtida liberalen Thomas Paine tog debatten, bland annat genom att nedtona våldet, skylla det på den tidigvarande regimen, och hävda att det var oundvikligt. Jag menar själv inte att på något sätt ursäkta eller trivialisera de realsocialistiska staternas övergrepp.
Min poäng är istället att om vi följt borgerlig logik, då hade vi aldrig kunnat övergått från monarki till demokrati. De historiska morden som glänste i giljotinen hade för alltid låst vägen till en bättre värld, på samma sätt som högern vill spärra av framtiden genom att peka på gasten av Gulag.