Karin Juel kom att bli mycket känd. Främst som vissångerska. Men även för mycket annat. Hon var bland annat författare, skådespelerska och hade under många år en spalt i tidningen ”Allers”. Där drog hon sig inte för att ta upp frågor i flera kontroversiella ämnen, något vi ska återkomma till.
Det främst skälet till att vi skriver om Karin Juel i detta nummer av Nya Arbetartidningen är dock hennes modiga ställningstagande mot nazismen.
Karin Juel föddes i maj år 1900. Och hon dog i maj 1976. Däremellan levde hon ett mycket produktivt liv. Men låt oss gå direkt till andra världskriget och hennes ställningstagande mot nazismen. Juel var mycket populär i Danmark. Och medan Nazi-Tyskland fortfarande ockuperade landet inbjöds Karin till Danmark för en hela åtta veckors turné. Med på hennes repertoar fanns en visa, eller sång, som på svenska heter ”Balladen om den tysta staden”. Texten var uppenbart anti-nazistisk. Juel hade även översatt texten till danska, språkkunnig som hon var, så att ingen språkförbistring skulle kunna uppstå mellan henne och den danska publiken.
Då hon anlände till Danmark söktes hon upp av Gestapo som artigt undrade vilket hennes ärende var. Juel berättade då att danskarna var ett musikaliskt folk som ville höra henne sjunga. Och med detta lät sig Gestapo nöja. De önskade henne även lycka till. ´
Juels turné i det tysk-ockuperade Danmark blev en succé. Speciellt uppskattat var hennes danska översättning av Balladen om den tysta staden eller ”Den tause by”. Då hon sjöng den sången blev den danska publiken minst sagt entusiastisk. Det stampades med fötter och klappades i händer. Och ropen löd: ”Den tause by, Den tause by, Den tause by”. Till saken hör att Karin Juel framförde sången även när Gestapo hade synbart folk i lokalerna! Karin Juel var minst av allt feg.
Men säg den lycka som varar. Vid ett av hennes uppträdanden fanns en dansk quisling (landsförrädare) med bland publiken. Denne hörde sången ”Den tause by” och upplyste genast Gestapo om dess innehåll. Nästa samtal mellan Karin Juel och den hemliga nazistiska polisen blev mindre artigt. Gestapo förklarade att Juel måste ändra repertoaren eller lämna Danmark. Juel svarade att hon inte såg någon anledning att ändra på någonting. Och åkte hem. Det går inte att komma över någon inspelning av skivan idag. Men det gjordes en inspelning. Skivan sändes till Storbritannien. Där spelades den i ”piratradio”, som danskarna kunde lyssna på, som en del i att hålla modet uppe under Nazi-Tysklands ockupation.
Hennes anti-nazism tog sig även andra uttryck. Hon skrev boken ”Ekot av ett skott” under pseudonymen ”Kathrine van Goeben”. Hon var osäker på att boken inte skulle tas på allvar om det kom fram att den var skriven av en kvinnlig underhållare.
Det finns väldigt mycket mer som är värt att berätta om Karin Juel. Vi kommer därför att återkomma till denna så begåvade, produktiva, modiga och framgångsrika kvinna. Denna artikel vill jag dock avsluta med att säga följande: nazisterna förlät henne aldrig. Så sent som på 1960-talet målade dessa hakkors på hennes staket vid hennes bostad. Detta upprörde Karin mycket. Men den som inte låtit sig skrämmas av Gestapo under andra världskriget lär inte heller ha låtit sig skrämmas tjugo år efter Tredje Rikets sammanbrott. Inte till tystnad i alla fall.
Svenska hjältar
Vi har i tidigare nummer lyft fram det fåtal kända svenskar som öppet vågade ta ställning mot nazismen före och under andra världskriget. I november 2014 (nr 74) lyfte vi fram revykungen och Karl Gerhard. Denne ådrog sig Nazi-Tysklands, och stora delar av det svenska etablissemangets, ogillande. Detta berodde exempelvis på kupletten ”Den ökända hästen från Troja”. I denna häcklade Karl Gerhard den norske landsförrädaren Vidkun Quisling men även den svenska eftergiftspolitiken mot Nazi-Tyskland. Han förbjöds framföra revynumret på ”Folkan” i Stockholm. Men han fortsatte att framföra numret i övriga Sverige. Karl Gerhard stod upp mot överheten. Detta gjorde revykungen både beundrad och populär. Men innebar även att han utsattes för hårda angrepp både av politiker och i dagspressen.
I april 2015 (nr 82) publicerade vi en text om Torgny Segerstedt – chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Denne var en brinnande anti-nazist som, i sin egenskap av chefredaktör för en viktig tidning, ansågs vara verkligt farlig för Sveriges ”neutrala” förhållande till Nazi-Tyskland. Under kriget blev bl a åtta olika nummer av GHT beslagtagna. Segerstedt hade den, för nazistiska medlöpare och eftergiftspolitiker, sällsynt provocerande ovanan att publicera eftergifter som den svenska samlingsregeringen gjorde för Nazi-Tyskland. Dessa uppgifter var i många fall inte menade att komma till allmänhetens kännedom. Segerstedts agerande, utifrån sin maktposition som chefredaktör, gjorde att han fick många mäktiga fiender inom Sveriges dåtida etablissemang. Men Segerstedt fick även många läsare och anhängare. År 2015 inrättades ”Segerstedtinstitutet” vid Göteborgs universitet. Detta i syfte att ”bidra till ökad kunskap kring förebyggande arbete mot våldsutövande ideologier, våldsutövande strukturer samt rasistiska organisationer”.
Källor:
* Snedtänkt, Sveriges Radio P1, 31 maj 2020
* Svenskt kvinnobiografiskt lexikon