En repetition
Upprustning av sjukvård och omsorger – eller fortsatta nedskärningar
I den första delen av handlingsprogrammet ställde vi frågan: Ska den punktvisa upprustning av sjukvården som skett för att bemöta pandemin övergå i en generell upprustning. Eller ska den generella nedrustning av sjukvården som pågått under årtionden fortsätta när samhället slutligen fått bukt med pandemin. Samma fråga gäller kommunernas omsorger.
Besluten om fortsatta nedskärningar är nämligen redan tagna. Detta i hela 17 av Sveriges 21 regioner (tidigare landsting). Exempel: I fjol beslutade en politisk majoritet att skära ned en halv miljard på sjukvården i Västerbotten under de tre åren 2020-2022. I Stockholm blev beslutet att skära bort 1,1 miljard bara i år (2020).
Frågeställningens berättigande understryks av följande siffror: Cirka 44 000 operationer hade ställts in fram till i mitten på maj p g a coronapandemin. Det handlar om bl a hjärtoperationer, höftledsoperationer, ljumskoperationer. Vid samma tidpunkt bestod kön för en operation i Sverige av över150 000 människor! Tusentals nya tillkommer varje vecka! (Källa: Svenskt Perioperativt Register, SPOR, presenterade av SVT Nyheter i mitten av maj.)
Antingen rivs de redan tagna besluten om nya nedskärningar upp och ersätts med satsningar. Eller så verkställs de redan tagna besluten om fortsatta nedskärningar. Det handlar om ett ”antingen eller”.
Första avsnittet
Skillnaden mellan demokratisk socialism – och nyliberal kapitalism
Svaret på frågan om framtiden ska innebära fortsatta upprustningar av sjukvården och kommunala omsorger, eller om framtiden innebär att de beslutade nedskärningarna verkställs, visar på skillnaden på demokratisk socialism och en nyliberal kapitalistisk marknadsekonomi.
Den samhällskris som coronapandemin har utlöst består, som alla vet, av två delar. Dels av ett angrepp på folkhälsan i hela världen. Det var huvudsakligen folkhälsan som vi behandlade i den första delen av detta Handlingsprogram. Dels av en global ekonomisk kris. Vi kommer att ägna huvuddelen av denna, den andra, delen av Handlingsprogrammet åt den ekonomiska krisen. Vi kommer att försöka beskriva krisens effekter för Sverige. Men för att göra detta måste vi titta på Coronapandemins effekter på världsekonomin. Dessa är nämligen både förödande och långsiktiga.
Pandemins effekter på den globala ekonomin
Jämför vi med den förra djupa ekonomiska krisen 2008-2009 finns minst tre avgörande skillnader.
* I samband med nedgången 2008 var det, relativt sett, få företag som slogs ut. Detta innebar att företagen kunde återanställa arbetare och tjänstemän i samband med att konjunkturen vände uppåt. Dagens kris tyder på att väldigt många företag kommer att gå i konkurs. Innebörden av detta är, naturligtvis, att de inte kommer att kunna återanställa tidigare uppsagda då ekonomin vänder.
* En andra skillnad mellan dagens kris och den 2008 är att då, för tolv år sedan, kunde Kina öka sina köp av varor och tjänster. Detta innebar att Kina kom att utgöra en motvikt till nedgången i Europa och USA. Detta dämpade nedgången och påskyndade återhämtningen. Men idag drabbas även Kina av den ekonomiska nedgången.
* En tredje skillnad är att dagens ekonomiska kris är global. Alla delar av världsekonomin drabbas samtidigt och drar nedåt, låt vara olika mycket! Men tidigare har någon, eller några, delar av världsekonomin dragit i motsatt riktning. Trots alla tidigare kriser är detta den första gången, efter slutet på andra världskriget, som världens sammanlagda BNP beräknas krympa. (Nya beräkningar antyder att världens sammanlagda BNP kan ha fallit även 2009 och då med 0,1 procent). Men i år beräknas hela världsekonomin, världens sammanlagda BNP, krympa med i sammanhanget ofattbara tre procent!
Dessa tre skillnader gör att vi måste vara mycket skeptiska till alla som påstår att ekonomin kommer att ”studsa” uppåt igen. Exempelvis redan år 2021. Dessa glada påståenden kommer oftast från stats- och regeringschefer, finansministrar eller riksbankschefer, som har betalt för att vara optimister. Eller som befinner sig mitt i en valrörelse – som Donald Trump.
Det ofattbara värdet på den uteblivna produktionen
Finansbolaget Nomura, däremot, räknar med att eurozonens BNP ska ha ”klättrat upp” till samma nivåer som den låg på 2019 först någon gång under året 2023! När det gäller hela världsekonomin har banken JP Morgan gjort följande beräkning: Den uteblivna produktionen i form av varor och tjänster, på grund av nedgången i världens sammanlagda BNP, beräknas uppgå till nästan ofattbara 5 500 miljarder dollar. Om en dollar motsvarar tio kronor blir detta 55 000 miljarder kr (i siffror: 55 000 000 000 000)! Detta är alltså vad coronapandemin beräknas kosta världsekonomin i utebliven produktion av varor och tjänster – bara under de två kommande åren. Dessa cirka 55 000 miljarder kr består alltså av värden som aldrig kommer att produceras – och som därmed heller aldrig kan fördelas. Det handlar om en förlust som aldrig kan återfås. En sådan gigantisk förlust kommer att leda till ytterligare inkomstskillnader mellan olika världsdelar och länder. Men även inom de olika länderna.
Framtiden påverkas av krympande världshandel
Men problemen slutar inte där. Världsekonomin brukar delas upp i avancerade ekonomier och i tillväxtekonomier. Grovt sett anses länderna inom EU samt USA och Japan utgöra de avancerade ekonomierna. Några av de viktigaste tillväxtländerna utgörs av Indien, Brasilien, Nigeria, Sydafrika och Indonesien. För första gången, sedan tillförlitlig statistik började föras i början på 1950-talet, beräknas även tillväxtländernas sammanlagda BNP krympa – om dessa länder räknas som en helhet. Och detta kommer, i sin tur, sannolikt att bromsa den framtida utvecklingen av ekonomin. I hela världen.
Till detta riskerar nedgången i världshandeln att bidra. Redan i år beräknas världshandeln krympa med 11 procent (IMF). Vanligtvis ökar tillväxten av världshandeln snabbare än tillväxten av världens sammanlagda BNP (vilket bidrar till en ökning av denna BNP). Men nu ser alltså utvecklingen ut att bli den motsatta. Världshandeln krymper snabbare än vad BNP krymper. Detta utgör ytterligare en faktor i den globala ekonomiska krisen. Och denna faktor riskerar att drabba tillväxtekonomierna extra hårt!
EU:s stödpaket och överstatligheten
Vi ska inte gå in djupare på EU:s utveckling i detta Handlingsprogram mot coronakrisen. Men vi kommer dock inte undan det faktum att EU:s finansministrar nyligen har ingått en uppgörelse om ett gemensamt stödpaket på 540 miljarder euro eller, nästan, 6 000 miljarder kronor! Detta väldiga stödpaket måste ses mot bakgrund av den allt tydligare strävan som finns, bland annat hos Frankrikes president Emmanuel Macron, för en ökad överstatlighet vars slutmål är ett Europas Förenta Stater – på ruinerna av nationalstaterna. Arbetarpartiet kommer att försvara den välfärd och arbetsrätt som bygger på nationalstaterna – och bekämpa alla anhängare av ett Europas Förenta Stater.
Andra avsnittet
Massarbetslöshet och splittring hotar Sverige
Låt oss med denna utblick närma oss situationen i Sverige. Konjunkturinstitutets (KI) prognos från slutet av april utgör en lämplig utgångspunkt. I denna beräknades BNP falla med hela sju procent bara under 2020. Denna nedgång saknar motstycke i modern tid. Aldrig har BNP fallit lika mycket i Sverige, under ett enda år, sedan slutet på andra världskriget för 75 år sedan (1945).
Om Konjunkturinstitutets (KI) prognos från slutet av april slår in kommer detta att få en väldigt stor inverkan på arbetslösheten. Redan före coronakrisen krisen låg arbetslösheten på mycket höga 6,8 procent i Sverige (enbart fyra länder inom EU låg högre). I sitt basscenario räknade KI med att arbetslösheten kommer att nå skrämmande 11 procent. Detta i samband med utgången av år 2020 eller i början av 2021! KI har emellertid även ett alternativt scenario. I detta kommer arbetslösheten att stiga till hela 14 procent vid utgången av innevarande år (eller i början av nästa)! Skulle så ske vore detta inget annat än en katastrof. För Sveriges del skulle en arbetslöshet på 11 procent, och naturligtvis i ännu mycket högre grad om arbetslösheten skulle nå 14 procent, innebära ett hot mot all skattefinansierad verksamhet. Det handlar om sjukvård och äldreomsorg, a-kassa och sjukersättning, underhåll av vägar och byggnader som skolor och äldreboenden.
Tidigare i år kom glada tjoanden om en snabb återhämtning även från svenskt håll. Men dessa tjoanden har tappat i styrka i den mån de idag hörs överhuvudtaget. Sanningen är det inte finns någon stats- eller regeringschef, finansminister eller riksbankschef som vet hur ekonomin kommer att utvecklas under åren 2021 och 2022. Men EU:s gigantiska stödpaket visar på den enorma oro som finns för den ekonomiska utvecklingen och arbetslösheten i Europa. Det går heller inte att bortse ifrån att den samtidighet med vilken så många EU-länder nu talar om att ”öppna” samhället sannolikt har att göra med denna oro för ekonomin inom EU. Det är inte alltför djärvt att påstå att stats- och regeringscheferna nu spelar rysk roulett med folkhälsan i ett försök att rädda den nyliberala kapitalistiska marknadsekonomin.
Vi ser tydligt hotet från att en krympande ekonomi även kommer att leda till en ökande arbetslöshet vilket i sin tur kommer att leda till ökande inkomst- och förmögenhetsklyftor och minskad framtidstro. Vi ser tydligt hotet av större och fastare parallellsamhällen, präglade av organiserad brottslighet, hederskultur och -förtryck samt en stärkt ställning för islamisterna i Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna, med sin strävan efter stadsdelar styrda av sharialagar och inte i enlighet med ländernas sekulära grundlagar. Allt detta pekar mot en inre splittring. I Sverige och i andra EU-länder.
Tredje avsnittet
Samhället ropar efter upprustning
Vi har konstaterat att vi vill omvandla den punktvisa upprustningen av sjukvård och omsorger som tvingats fram på grund av coronapandemin till en generell upprustning. Dels för att stå bättre rustade inför nästa pandemi, exempelvis när det gäller antalet intensivvårdsplatser med respiratorer, samt när det gäller kapaciteten att testa, analysera och smittspåra. Dels för att en satsning på fler, bättre utbildade och utrustade, anställda skulle gynna såväl patienter som personal i form av kortade vårdköer samt ökad arbetsglädje och mindre arbetsskador. Detta gäller både för sjukvården och omsorgerna.
Det finns alltså ett stort behov av utbildning och av arbetskraft. Samtidigt ökar arbetslösheten dramatiskt. Vår uppgift, som demokratiska socialister, består därför bl a i att omvandla hundratusentals arbetslösa, vars tidigare arbetsplatser ofta kommer att ha försvunnit på grund av konkurser, till hundratusentals nya händer inom sjukvård och omsorger. Denna uppgift kan synas stor. Men den är betydligt mindre än den gigantiska omflyttning av människor, bostadsområden och arbetsplatser som ägde rum i Sverige under 50-, 60- och 70-talen i enlighet med den s k Rehnska modellen. Under denna period präglades Sverige av en formidabel folkomflyttning från inland till kust och från norr till söder.
Det krävs naturligtvis pengar för att tillgodose behoven. Först och främst till ett massivt utbildningsprogram i syfte att öka antalet vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, BMA och läkare. Sedan till utrustning inom exempelvis sjukvården och till nya boenden inom bl a äldreomsorgen. Går vi tillbaka till den Rehnska modellen så gav denna, på gott och på ont, uttryck för en medveten politisk viljeinriktning som gick ut på att omvandla Sverige. Men någon politisk viljeinriktning finns inte idag – inte i regeringens olika krispaket. Detta trots att det som så tydligt behövs just en ny omvandling av Sverige. Av minst tre skäl: behovet att rusta upp sjukvård och omsorger, erbjuda arbetslösa utbildning och arbete samt för en bättre integrationspolitik som förhindrar framväxten av parallella samhällen – och en framtida splittring.
Personer som har, eller har haft, jobb inom den privata sektorn ska inte tvingas ut i arbetslöshet på grund av krisen. Istället för att riskera permanent arbetslöshet måste dessa ges chansen att delta i ett massivt utbildningsprogram för att möjliggöra en upprustning av sjukvården och omsorgerna. Man skulle kunna kalla denna, nödvändiga, omvandlingsprocess för en andra Rehnsk modell. Men ett långt bättre namn vore ”Det stora vårdlyftet – mot massarbetslöshet”. En positiv bieffekt av denna omställning är att det även skulle behöva utbildas samt anställas många fler lärare.
Massivt utbildningsprogram behövs
I början av detta avsnitt ställde vi frågan om den punktvisa upprustningen av sjukvård och omsorger skulle övergå i en generell upprustning. Eller om vi skulle ställas inför en ny våg av nedskärningar efter att coronapandemin klingat ut.
Coronakrisen har redan påbörjat en väldig omställning av samhällets strukturer. Samhället kommer aldrig att återgå till den situation som rådde i november 2019. Men detta verkar både regering, riksdag och näringslivets viktigaste institutioner, som bankerna, vara oförmögna att förstå. Regeringen har hittills subventionerat den offentliga sektorn och näringslivet med snart 200 miljarder kronor. Detta för att, i allt väsentligt, upprätthålla de nuvarande strukturerna och ägandeförhållandena. Detta kommer dock inte att vara möjligt. Bara värdet av den beräknade nedgången av BNP under ett enda år (2020) motsvarar en förlust i form av utebliven produktion på drygt 350 miljarder kronor. Men samhällets förluster i form av produktionsbortfall kommer inte att stanna vid detta. Förlusterna till följd av pandemin kommer att bli långt större under kommande år bland annat beroende på kostnaderna för alla sjuka och arbetslösa.
Avrundning
Coronakrisen har påbörjat en förändring av Sverige
Det tål att upprepas: Samhället kommer aldrig att återgå till den situation som rådde i november 2019. Samhället är redan på väg in i en grundläggande omvandling. Frågan är om denna förändring kommer att innebära ett förfall eller en upprustning. Det är här som det krävs en uttalad politisk viljeinriktning – lika tydlig som ett partiprogram. Ett politiskt parti kan antingen ställa sig i spetsen för en oundviklig samhällsomvandling och därmed utgöra en del av lösningen på krisen i form av en upprustning av samhället. Men det som riksdag, regering och banksystemet gör är att försöka bevara gamla strukturer och ägandeförhållanden som befinner sig i förfall. Dessa trötta institutioner saknar en plan på att omvandla arbetslösa till en resurs för upprustning av sjukvård och omsorger.
Och när coronapandemin klingat av har de inget annat alternativ än att försöka genomföra en ny våg av nedskärningar inom sjukvården. Som vi har sett är besluten redan tagna. Istället för ett ”Det stora vårdlyftet – mot massarbetslöshet” kommer de att genomföra just de nedskärningar som var planerade innan coronakrisen. Detta är det enda svar som anhängarna av en nyliberal kapitalistisk marknadsekonomi har. I tredje delen av vårt Handlingsprogram mot coronakrisen kommer vi att visa på alternativet från oss demokratiska socialister.