Dags att ompröva historieskrivningen både om S och Palme

Olof Palme hade en paradoxal och motsägelsefull politisk personlighet. Palme skolades in i arbetarrörelsen av Tage Erlander. Det finns intressanta paralleller dessa två emellan. Under Erlanders väg mot positionerna som partiledare och statsminister (1946) fick han bevisa att han hade hårda nypor. Om sådana skulle behövas. Erlander var i högsta grad ansvarig för skapandet av de, för den svenska staten, så skamliga läger där kommunister, radikala socialdemokrater och andra som ansågs opålitliga, placerades under början av andra världskriget. Tage Erlander har dock, med rätta, kommit att förknippas med många av de stora reformer som bidragit till välfärdsstaten. Striden om den allmänna tilläggspensionen (ATP) är kanske den reform som Erlander är allra mest förknippad med.

Läger och åsiktsregistrering

Det finns i stort sett ingen som idag kopplar ihop Erlander med vad som i början på andra världskriget faktiskt kallades för just ”koncentrationsläger”. Så ock även i Sverige. Det handlade, naturligtvis, inte om några dödsläger. Men klangen är definitivt otäck. Alla tvingades dit mot sin vilja. Många förmådde aldrig tala om sin lägervistelse under resten av sitt liv. Och många hade svårt att få jobb efteråt. Idag vill de ansvariga gärna kalla dessa skamliga läger för ”interneringsläger” eller ”arbetskompanier”. Men på den tiden då det begav sig kallades de alltså för ”koncentrationsläger”.

På samma sätt som Erlander fick även Olof Palme visa att också han hade hårda nypor. Om det skulle behövas. Palme fick nämligen ta del i uppbygget av det som senare skulle komma att kallas för IB! Denna organisations verksamhet var olaglig i en rad avseenden. För det första borde den inte ens ha existerat. Det saknades all parlamentarisk insyn och kontroll. Verksamhetens syfte sades vara riktat mot främmande makt. Endast. Men det kom att visa sig att verksamheten även riktade sig mot svenska medborgare. Den riktade sig händelsevis mot just de grupper som under kriget hade hamnat i skammens läger. Det fanns dock en avgörande skillnad: under 1950- och 60-talen var det fredstid och nu måste andra metoder användas. Däremot inte nödvändigtvis lagliga metoder. IB bedrev olaglig verksamhet som kartläggning av kommunister, åsiktsregistrering, mm. Det går att läsa om Palmes inblandning i IB på många håll. Bland annat i en rapport från Säkerhetstjänstkommissionen (DN 20/12 – 2002).

Arbetsrätt, jämställdhet och förhandlingar

Precis som Tage Erlander kommer även Olof Palme, när väl alla spekulationer kring mordet har börjat klinga av, att huvudsakligen bli ihågkommen för andra saker än IB. Huvudsakligen. Jag, liksom många andra, har nämnt Palmes internationella engagemang. Men det genomfördes en rad reformer av avgörande betydelse under Olof Palmes tid som regeringschef. Låt oss koncentrera oss på två områden: arbetsrätten och jämställdheten.

Löntagarnas ställning på arbetsplatserna kom att stärkas bl a genom den nu så aktuella Lagen om anställningsskydd (Las) och ”Medbestämmandelagen” (Mbl). Båda började gälla under mitten av 1970-talet. Bland de reformer som stärkte kvinnornas ställning kan följande nämnas: den obligatoriska särbeskattningen, som stimulerade kvinnorna att gå ut i arbetslivet, kom alldeles i början av 70-talet samtidigt som den stora utbyggnaden av barnomsorgen inleddes. Vid mitten av 70-talet infördes föräldraförsäkringen. För första gången fick både män och kvinnor rätt till ekonomisk ersättning då de var hemma med barnen. Dessa reformer innebar att grunden lades till jämställdhetspolitiken i Sverige. Vi måste dock komma ihåg att både Erlander och Palme kunde finansiera sina reformer tack vare den mycket goda ekonomiska tillväxten under 50-, 60- och delar av 70-talet.

Till sist måste även synen på Palme som en ensidig konfrontationspolitiker nyanseras. Och då kan jämvikts- eller lotteririksdagen tjäna som en bra utgångspunkt. Valet 1973 innebar att de båda blocken i riksdagen blev lika stora mandatmässigt: 175 – 175! Detta innebar tre år då det krävdes att S, med Olof Palme som statsminister, måste förhandla och kompromissa med ett eller flera av de borgerliga partierna för att kunna få igenom sina förslag i riksdagen. Det handlade även om vissa av de viktiga reformerna. Det var inte alltid som förhandlingar och kompromisser var möjliga. Då fick lotten avgöra. Därav begreppet ”lotteririksdagen”. Men om inte Palme hade haft förmågan att förhandla och, när detta ansågs möjligt, kompromissa med exempelvis dåvarande Folkpartiet skulle socialdemokratin sannolikt inte ha kunnat behålla regeringsmakten fram till valet 1976.

IB – Palmes förbannelse

Men låt oss återvända till Palmes hårda nypor. Då journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt under hösten 1973 avslöjade den hemliga organisationen IB dömdes de till fängelse i tolv månader. För spioneri. Kritiken mot regeringen var besvärande. Och många ledande socialdemokrater trädde fram till dess försvar. En av dessa var ÖB Stig Synnergren.Men det var Olof Palme som gick hårdast fram i tidningar och TV. Han fällde bland annat följande kommentarer om IB-avslöjarna:”de här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”. Om Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” sa Palme bl a följande: den ”ger ett otäckt intryck. Där finns en teknik i utnyttjandet av citat, påståenden och falsk bevisföring som leder tankarna till 30-talets Moskva-processer. Det är en kommunistisk inkvisitionsteknik som verkar nästan sjuklig…”.

Detta var ett svårt övertramp av Palme. Han utnyttjade det förtroende som socialdemokratin ackumulerat under årtionden för att begå karaktärsmord på de två IB-avslöjarna. För att göra en lång historia kort: Olof Frånstedt – som var chef för Säpo då IB-avslöjandet kom och Guillou och Bratt dömdes till fängelse – skrev 2014 en debattartikel i DN. I denna argumenterar Frånstedt bl a på följande sätt: ”… domen mot dem [Guillou och Bratt] kom att vila på en orättfärdig grund. Den beskrivning av men och den bedömning och de slutsatser som ÖB Stig Synnergren anförde om skador för riket och försvaret håller inte för en närmare granskning. Därmed borde domen undanröjas. Peter Bratt och Jan Guillou borde få resning i detta mål som vilar på bräcklig grund och ges en ny prövning”.

Det måste anses som häpnadsväckande att dåvarande chefen för Säpo Olof Frånstedt, hela 40 år efter fängelsedomen, vill undanröja densamma och ge Guillou och Bratt en ny rättegång. Detta eftersom Frånstedt anser att domen mot IB-avslöjarna ”kom att vila på en orättfärdig grund”. Skulden för detta lägger förre chefen för Säpo främst på tidigare ÖB Stig Synnergren. Det är svårt att hitta något exempel på dåliga samveten idag. Speciellt efter 40 år. Skillnaden mellan Frånstedt och dagens höga makthavare är slående.

Jag har försökt visa på likheterna mellan Erlander och Palme. Men det finns även skillnader. Erlanders eftermäle fläckas nästan inte alls av Sveriges koncentrationsläger. Men Palmes uppseendeväckande misstag i samband med avslöjandet av IB och dess verksamhet har överlevt honom själv. Det är svårt att säga hur mycket IB-skandalen kommer att skada hans eftermäle. Men en sak är säker: Palmes politiska gärning kommer alltid att belastas av hans agerande i samband med IB-affären och av fängelsedomarna mot Guillou och Bratt. Det är skrattretande då högerextrema kretsar påstår att Palme skulle ha varit kommunist. Vad IB-affären visar är att Palme, under ytan, var en gammaldags kommunistjägare.

Den nya kursen och rosornas krig

Jag hade hunnit bli väldigt kluven till Palme vid mitten av 80-talet. Efter att ha återvunnit regeringsmakten 1982 påbörjade Socialdemokraterna en, visserligen försiktig, men dock omläggning av sin politik i borgerlig riktning. Detta innebar motsättningar inom och mellan partiet och fackföreningarna. Motsättningarna gav upphov till begreppet ”Rosornas krig”. Partiet försvagades. Men i valet 1985 firade socialdemokraterna, med Palme i spetsen, triumfer. Partiet tog initiativet genom att angripa Moderaterna för deras ”systemskifte”. Och S gick framåt i samband med valrörelsen. Deras andel av väljarna ökade från 39,1 procent i Sifos mätning i december 1984 till 44,7 procent i valet i september 1985. Efter valet började motsättningarna åter öka inom socialdemokratin och facket. En arbetaropposition kallad Dalauppropet såg dagens ljus. Palme verkade plötsligt väldigt trött.

Men ända till slutet kunde jag inte låta bli att be andra vara tysta då Palme talade i radio eller TV. Han fortsatte att fascinera som person. När han besökte Dragonskolan i Umeå, jag tror det var under våren 1985, gick jag dit för att lyssna på honom. Han berättade att han gjort lumpen vid K4 i Umeå. Palme tog även upp behovet av att störta apartheid-regimen i Sydafrika. Han var i god form, som jag minns det, den första och sista gången jag såg honom ”in person” den där gången på Dragonskolan.

För att avsluta där jag började – i Olof Palmes mångfacetterade politiska personlighet. Palmes politiska personlighet kan bland annat beskrivas genom bredden på hans kontaktnät. Han spelade tennis med Volvochefen P-G Gyllenhammar, som han också stod tillräckligt nära för att kalla ”Grynet”. Han kunde också stå tillsammans med Fidel Castro på ett podium i Kubas huvudstad Havanna och hålla tal. Vissa ansåg att detta var ett tecken på bredd och styrka. Andra ansåg att det var ett tecken på att Palme var politiskt schizofren, en potentiell landsförrädare eller hade storhetsvansinne. Debatten om vilken uttolkning som var den rätta fördes under många år fram till och med mordet 1986. Nu lär debatten om vem Olof Palme egentligen var sätta ny fart.