60-talets kommunistiska grupper lyckades aldrig rubba Socialdemokraternas grepp om arbetarklassen

Bakgrund

De maoistiska och stalinistiska grupper som bildades under 60-talet misslyckades med att utmana S dominans. Finns det något att lära av detta?
Uppbrottet från socialdemokratin kom 40 år senare än vad partiets socialistiska och kommunistiska utmanare hade förväntat sig. Och istället för en ideologisk rörelse i socialistisk riktning kom arbetarnas uppbrott att röra sig i en motsatt riktning – ideologiskt sett. I samband med S tillbakagång har vi sett en historiskt unikt snabb tillväxt för de främlingsfientliga och nationalistiska Sverigedemokraterna (SD). Detta har lämnat resterna av de kommunistiska grupper som skapades i slutet av 60- och i början av 70-talen hängande i luften – politiskt sett. Många socialister, vars mål det var att utmana den socialdemokratiska arbetarrörelsen, gjorde uppenbarligen ett antal grundläggande misstag då de analyserade den framtida händelseutvecklingen. Dessa allvarliga missbedömningar måste i sin tur både analyseras och diskuteras.

I artikeln om proteströrelsen i USA drog vi slutsatsen att den enda vägen framåt krävde att rörelsen bröt etablissemangets politiska monopol. Det enda sätt på vilket detta kunde ske var genom bildandet av ett nytt politiskt parti. Det krävs ett arbetarparti som, till skillnad från Demokraterna och Republikanerna, inte representerar Big Business utan USA:s arbetande, arbetslösa och fattiga pensionärer. Detsamma gäller i Sverige. Frågan är hur detta ska kunna ske. Arbetarna har till väldigt stor del brutit upp genom att lämna Socialdemokraterna. Men detta har inte lett till framväxten av något nytt arbetarparti. Istället har många löntagare, både män och kvinnor, efter år av sick-sackande, främst gått till SD – den nyreaktionära delen inom borgerligheten.

Uppbrott från Moskva – inte inbrytningar i S

Socialister och kommunister har alltid trott att det skulle vara från deras led som utmaningen av Socialdemokraterna skulle komma. Det var ju dessa som kunde visa på en väg framåt för den svenska arbetarklassen. Och under andra halvan av 60-talet och under de första åren under 70-talet bildades en rad grupper som alla kallade sig kommunistiska. Det är viktigt att notera följande: dessa grupper bildades i första hand genom en rad utbrytningar ur det traditionella Svenska Kommunistiska Partiet (SKP) och inte genom inbrytningar i de socialdemokratiska leden.

SKP var ett väldigt Moskvatroget parti. De två främsta skälen bakom utbrytningarna var internationella händelser. Det första avgörande skälet bestod av brytningen mellan Moskva och Peking. Plötsligt fanns det inte bara en uttolkare av den ”rätta läran” utan två: Moskva och Peking! Detta slog sönder den viljelösa trohet mot Moskva som gällt för bland annat de svenska kommunisterna under årtionden. Den andra avgörande faktorn var den anti-koloniala befrielsekampen och då främst Vietnamkriget. Många tiotusentals ungdomar, ofta politiskt sökande, stödde kravet på ”USA ut ur Vietnam”. Kommunisterna i Peking tog mycket snabbare, och tydligare, ställning för befrielserörelsens kamp mot USA:s krig i Vietnam än den kommunistiska ledningen i Moskva. Detta skapade en, i Sveriges moderna historia, unik möjlighet för kommunistiska grupper att vinna helt nya skikt av unga vuxna och elever i gymnasieåldern. I slutet av 60-talet började det även hända saker på hemmaplan. Vi såg både gruvarbetar- och skogsarbetarstrejkerna. Dessutom uppstod fenomenet s. k. vilda strejker utanför fackets kontroll. På ytan såg det alltså ljust ut för den nya, Mao- och Stalininspirerade, rörelsen. Ändå så misslyckades denna kapitalt.

Ett uppbrott från S – inte en önskan att se SD bilda regering

Idag sker alltså det uppbrott från socialdemokratin som många socialister och kommunister trodde skulle ske under 70-talet. Det handlar om ett historiskt stort uppbrott. Och det innebär att stora delar av arbetarklassen numera röstar på det nyreaktionära partiet SD. Men sista ordet är ännu ej sagt. Det politiska och sociala uppbrottet från S inleddes under åren 1994-98, detta i samband med de väldiga nedskärningar som S då genomförde, huvudsakligen med stöd av Vänsterpartiets hjälp. Först kom arbetarna att röra sig mot Vänsterpartiet, vars storlek fördubblades i valet 1998. Sedan genomskådade arbetarna V. Det var då som den kvalitativa förändringen skedde. Svikna av både S och V började arbetarna byta, inte endast parti, utan även ideologiskt block. Till en början hamnade de flesta hos M. Men i valet 2014 hade arbetarna även genomskådat detta parti och började nu strömma över till SD i en aldrig tidigare skådat mängd. Denna rörelse från arbetarnas sida representerar dock mer ett uppbrott från S än en vilja att se Jimmie Åkesson bilda regering.

Den rörelse inom arbetarklassen som påbörjades under åren 1994-98 har ännu inte stelnat. Den fortsätter att röra på sig. Det har nu pågått en politisk-social rörelse bland Sveriges löntagare under uppåt 25 år. Det är bland annat Arbetarpartiets mål att vinna en så stor del som möjligt av denna rörliga grupp av arbetare. Visserligen röstar de på SD en gång vart fjärde år. Men för de allra flesta av dessa är detta också allt. De arbetare och tjänstemän som röstar på SD saknar i praktiken politisk hemvist.

Vårt arbete med att skapa en riksspridd veckotidning syftar bl a till att nå ut till dessa politiskt hemlösa löntagare. Det har länge varit självklart att analysera vad uppbrottet från S och övergången till SD är ett uttryck för. Det är som en del i vårt arbete med att vinna de politiskt hemlösa som nu vänt sig till SD som vi ställer oss uppgiften att studera det uppbrott från Sveriges Kommunistiska Parti som inleddes under den andra halvan på 60-talet. För oss är det nämligen fullt rimligt att de arbetare som, i ideologisk desperation, vänt sig till SD även kommer att bryta upp från Jimmie Åkesson och SD i sinom tid. Inför en sådan situation kommer en förståelse för uppbrottet från SKP 40 – 50 år tidigare, och utbrytarnas misstag, vara av värde. Vad gjorde dessa nya grupper som var bra; vilka var deras största misstag?

Del I. Sveriges Kommunistiska Parti – en historia av splittringar

Då C. H. Hermansson valdes till partiledare 1964 skärptes den kamp som skulle komma att pågå under nästan ett halvsekel. Den viktigaste stridsfrågan handlade om det ideologiska och även ekonomiska beroendet Sovjetunionen och dess satellitstater i östra Europa som exempelvis dåvarande DDR (Östtyskland). Annorlunda uttryckt: skulle partiet göra sig av med sitt stalinistiska arv eller inte. Och om detta arv skulle avvecklas: i vilken takt skulle detta ske för att risken för en partisplittring skulle minimeras samt vilken politik skulle fylla tomrummet efter ett stalinistiskt arv vars kärna gick ut på att stödja Sovjet i alla lägen. Skulle partiet bara bli en mindre variant Socialdemokraterna? Eller fanns det någon annan politik som kunde fylla tomrummet efter stalinismen?

I vilken takt skulle alltså partiet göra sig av med sitt stalinistiska arv. Och hur? Skulle medlemmarna i partiet plötsligt bara vakna en dag och, liksom vid en rad tidigare tillfällen i partihistorien, få veta att den politik som så många trott på så länge hade varit fel. Eller skulle det genomföras en öppen debatt om Stalins roll och om beroendet av Moskva. Partiets historia av krypande för Stalin och hans efterträdare under många årtionden, samt de många halsbrytande politiska omsvängningarna, utgjorde ett gigantiskt problem. C. H. Hermansson var den förste partiledaren inom SKP som tog itu med detta på allvar. Samtidigt som Hermanssons falang försökte frigöra partiet från Moskva strävade denna falang också efter bättre, mer ömsesidiga, relationer till Socialdemokraterna.

Något som, sett i efterhand, kom att hjälpa C. H. Hermanssons falang med den försiktiga frigörelsen från Moskva var den utsplittring av ”nykommunisterna” som skedde i samband med namnbytet 1967. Hermansson och de andra som ville minska beroendet av Sovjet, och öppna partiet för andra än de traditionella Moskvatrogna stalinisterna, ville markera inriktningen mot nya samhällsgrupper genom att ändra partinamnet. Detta mötte dock starkt motstånd från de Moskvatrogna som ville behålla namnet ”Sveriges Kommunistiska Parti” (SKP). Men Hermanssons falang var i majoritet kom namnet att ändras till ”Vänsterpartiet Kommunisterna” (VPK). Detta sågs som en kompromiss. En partisplittring mellan Hermanssons falang och den hårda Moskvatrogna falangen av stalinister kunde undvikas (åtminstone tio år).

Del II. Brytningen mellan Peking och Moskva

Men säg den lycka som varar. En helt ny, tredje, politisk trend hade växt fram inom den kommunistiska rörelsen runt om i världen. Bakom låg de växande motsättningarna mellan Moskva och Beijing (Sovjet och Kina). Detta innebar att det inte längre endast fanns en kommunistisk ”kyrka” och ideologi utan två. Detta speglades även i Sverige genom födelsen av en ny maoistisk falang. Motsättningen mellan Moskva och Beijing skärptes genom Vietnamkriget där Sovjet och Kina, speciellt i början, hade två helt skilda förhållningssätt. Motsättningen mellan Moskva och Beijing skärpte i sin tur motsättningarna inom de Västeuropeiska kommunistpartierna. Så även inom som det svenska.

Låt oss ta ett exempel: Sovjets paroll var ursprungligen den försiktiga ”Fred i Vietnam”. Moskva strävade nämligen efter avspänning med USA. Sovjets paroll övertogs bland annat av SKP i Sverige. Men parollens svaghet var att den inte tog ställning i den väpnade konflikten mellan USA och den Sydvietnamesiska befrielserörelsen (FNL). De paroller som kom från Maos Kina var helt annorlunda. Den mest kända var ”USA ur ut Vietnam”. Dess styrka låg i att den tog tydlig ställning – mot USA och imperialismen och för befrielserörelsen FNL i Sydvietnam. Och på hemmaplan stämplades, till en början, socialdemokraterna som ”USA:s lakejer” av maoisterna. Den nya maoistiska rörelsen appellerade också till ungdomen. Plötsligt stod det folk med bössor på torgen och i trapphusen och samlade in pengar till den Sydvietnamesiska befrielserörelsen FNL. Även skolorna besöktes av ”FNL:are” med bokbord och politiskt material.

Detta skapade stora problem inom SKP. Nu fanns det plötsligt tre falanger inom partiet. Vi hade de stenhårt Moskvatrogna oavsett om ledaren hette Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov eller Leonid Brezjnev. Vi hade de försiktiga förnyarna under partiledaren C. H. Hermansson som inte ville klippa banden med Moskva men som gradvis ville frigöra partiet från beroendet av Sovjet, bredda partiet och förbättra relationerna till Socialdemokraterna. Och just då framträdde alltså en ny maoistisk grupp, huvudsakligen akademiker, som kritiserade alla försiktiga försök till förändringar från Hermanssons falang. Och som dessutom drog till sig ungdomar.

Del III. Maoisterna bryter sig ut 1967 – bildar KFml

Detta blev för mycket. Dock kunde C. H. Hermanssons försiktigt Moskvakritiska falang och den starkt Moskvatrogna stalinistfalangen enas mot maoisternas starka Moskvakritik. Maoisterna, som å andra sidan var helt emot en avstaliniseringen av partiet, var liksom de Moskvatrogna emot namnbytet till VPK. Men maoisterna var inte många på kongressen och C. H. Hermanssons falang fick igenom namnbytet till VPK. I detta läge bröt sig den pro-kinesiska gruppen av maoister snabbt ur VPK och bildade ”Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna” (KFml). Både namnbytet från SKP till VPK bildandet av KFml skedde 1967.

Denna splittring av SKP/VPK ledde i sin tur till splittringar av partiets ungdomsförbund. Många inom förbundet hade velat ta tillbaka det gamla namnet ”Sveriges kommunistiska ungdomsförbund” (SKU). Även här resulterade debatten i en kompromiss. Namnet på  förbundet kom att bli ”Vänsterns Ungdomsförbund” (VUF). För att förstå kompromissen är det viktigt att veta att ungdomsförbundet hade hetat ”Demokratisk Ungdom” (DU) ända sedan 1952. Namnet var ett led i försöket att bilda en bred frontorganisation för dåvarande SKP bland ungdomen i Sverige.

Del IV. Ungdomsförbundet bryter sig ut 1970:  MLK och KF bildas – KFml splittras

Men även inom ungdomsförbundet VUF växte motsättningarna till dess att det brast. En majoritet ville att ungdomsförbundet, till skillnad från partiet, skulle ha en revolutionär profil. Och år 1970 bröt VUF med moderpartiet VPK. En majoritet kom att bilda ”Marxist-Leninistiska Kampförbundet” (MLK). Där återfanns exempelvis Gudrun Schyman och Göran Skytte. En minoritet av VUF kom att bilda ”Förbundet Kommunist”. Där återfanns bland annat VUF:s förre ordförande, den från kårhusockupationen kände, Anders Carlberg. MLK, som var mer uttalade maoister än KF, och kom senare att slås samman med KFml:s ungdomsförbund Röd Ungdom (1983). Det för ”nykommunisterna” politiskt turbulenta året 1970 splittras även KFml. Mer om detta senare. 

De som förblev VPK trogna kom, också 1970, att bilda ett nytt ungdomsförbund med namnet ”Kommunistisk Ungdom” (KU). Namnet var ett brott mot tidigare strävanden att bilda ett brett ungdomsförbund – som DU hade varit. Namnet KU gick i motsatt riktning både med partiets namnbyte från SKP till VPK och med ungdomsförbundets namnbyte, tre år tidigare, till VUF. Skälet till det ”radikala” namnet KU var troligen ett försök att förhindra ytterligare utbrytningar från det då åderlåtna VPK med ungdomsförbund. Men 1977 var det dags igen. De verkligt Moskvatrogna, som C. H. Hermansson hade lyckades hålla kvar i partiet i samband med namnbytet på partikongressen1967, bröt sig nu ut och bildade ”Arbetarpartiet kommunisterna” (APK). Detta partis medlemmar har fört en tynande tillvaro. Men år 1995 lyckades det dem dock att återta namnet ”Sveriges kommunistiska parti” (SKP). På sätt och vis slöts därmed cirkeln. Det var ju denna Moskvatrogna falang som 1967 var emot  namnbytet till VPK. 

Del V. ”Nykommunisterna” radikaliserade S och därmed samhällsklimatet

Den viktigaste insatsen från ”nykommunismens” största rörelse, det maoistiska KFml, var sannolikt dess solidaritetsarbete för den Sydvietnamesiska befrielserörelsen FNL och mot USA:s bombningar av Nordvietnam. KFml utgjorde huvudkraften i organiserandet av ett brett solidaritetsarbete för ett befriat Vietnam via De Förenade FNL-Grupperna (DFFG). FNL-grupperna runt om i Sverige lyckades engagera unga tjejer och killar i ett nytt sorts, verkligt aktivt och självuppoffrande, basarbete på torg, i trappuppgångar och på skolor. Deras solidaritetsarbete innebar ett politiskt uppvaknande för nästan en hel generation ungdomar, bland annat i Sverige. Det var inte endast KFml som var engagerade i solidaritetsarbetet med Vietnam utan alla de här nämnda organisationerna, plus en rad andra, deltog på olika sätt. Men det pionjärarbete som KFml utförde via DFFG gav dem en särställning. Detta måste framgå i varje ärlig utvärdering.

I valet 1970 erhöll det nybildade KFml sitt bästa resultat i ett riksdagsval. Det stöddes av 0,43 procent av väljarna – vilket i absoluta tal blev 21 232 röster. (Som jämförelse kan nämnas att VPK erhöll 4,75 procent av väljarna). Samma år splittrades det maoistiska KFml genom en utbrytning av en organisation som inledningsvis kom att kalla sig för KFml(r). Utbrytarna i KFml(r) kom snart att plocka bort Mao men kom däremot att betona Stalin desto mer. År 1973 kunde KFml överta VPK:s gamla partinamn och kom därefter att kalla sig för SKP (Sveriges kommunistiska parti). En av personerna som, under en tid, var engagerad i det sedan mitten på 1980-talet upplösta KFml/SKP var Robert Aschberg. En person som fortfarande är aktiv i det bestående KFml(r) – numera ”Kommunistiska partiet” (K) – heter Sven Wollter.  

Den viktigaste insatsen från maoisterna bestod alltså i dess arbete mot USA:s krigföring i Vietnam. På flera sätt. FNL-gruppernas arbetssätt – bössor på torg och i trapphus samt bokbord på skolorna – påverkade alla andra rörelser (stora som små) och lever kvar än idag. Men DFFG påverkade även Socialdemokraternas hållning till USA:s krigföring i Vietnam och, via Socialdemokraterna, påverkades även alla de övriga partierna i riksdagen. Det kanske tydligaste exemplet på detta är att år 1972 ställde sig alla partier i riksdagen, även Moderaterna, bakom ett protestupprop mot USA:s bombningarna av Hanoi – dåvarande Nordvietnams huvudstad!

Detta antyder att den mytomspunna ”vänstervågen” under 1970-talet främst bidrog till att de etablerade riksdagspartierna, från Vpk till Moderaterna, kom att röra sig ”vänsterut”. Den största betydelsen hade radikaliseringen av Socialdemokraterna. Bakom denna ”vänsterrörelse” låg dels protester underifrån, främst från ungdomar och ofta via riksdagspartiernas egna ungdomsförbund, mot USA:s roll som världspolis. Dels de växande kraven på löntagarinflytande på arbetsplatserna – som vi inte ska behandla här. ”Vänstervågen” handlade, som valsiffrorna visar, långt mindre om att nybildade små kommunistiska grupper lyckades erhålla ett folkligt stöd. Deras betydelse var främst indirekt och handlade i första hand om internationellt solidaritsarbete i många länder. Nämnas kan exempelvis proteströrelserna mot Francos diktatur i Spanien, militärkuppen i Chile och solidaritetsarbetet för palestinierna. Men störst betydelse hade solidaritetsarbetet med ”Vietnams folk”.

VI. ”Nykommunisterna” – en paradox och traged.

Den ”nykommunistiska” rörelsen kom, paradoxalt nog, att bli de som formulerade den sympati som befolkningen i Väst kände för de förtrycktas kamp för demokratiska fri- och rättigheter i de gamla kolonierna i ”tredje världen” (en sympati som även kom att inkludera stödet mot USA:s krig i Vietnam och roll som världspolis). Små ”nykommunistiska” grupper lyckades alltså mobilisera stora skikt att befolkningen i Väst, i stödet för kampen för demokratiska fri- och rättigheter i ”tredje världen”, samtidigt som dessa små ”nykommunistiska” grupper ville avskaffa samma demokratiska fri- och rättigheter i Väst! Åtminstone om man får tro deras egna ord och skrifter.
 
Det parti som har störst anledning att sörja över att ha missat denna historiska möjlighet att göra sig till tolk för det breda folkliga stödet för befrielserörelserna, i Vietnam och i en rad andra länder, var SKP/VPK. På grund av att partiet slaviskt följde Sovjets utrikespolitik – som gick ut på att uppnå avspänning i förhållande till USA och som därför aldrig utmanade USA ens i Vietnam – förde alltså SKP/VPK fram Sovjets kraftlösa paroll ”Fred i Vietnam”. Denna oförmåga att snabbt ta ställning mot Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina (Vietnam, Laos och Kampuchea) gjorde att VPK inte kunde fånga upp den enorma potentialen i dåtidens ungdomsbaserade anti-koloniala och anti-imperialistiska kamp.

Men Kina under Mao tog alltså ställning genom parollen ”USA ut ur Vietnam”. Och därför kunde den ”nykommunistiska” rörelsen i Västeuropa, bland annat KFml i Sverige, ta initiativet och dominera solidaritetsarbetet för länder som Vietnam under slutet av 1960-talet och under första halvan av 1970-talet. Detsamma gällde i stor utsträckning även solidaritetsarbetet för Spanien, Chile och Palestina. Men dessa ”nykommunisters” ofta okritiska hållning mot Mao och Stalin begränsade samtidigt den ungdomsbaserade anti-koloniala och anti-imperialistiska rörelsen. Detta på två sätt. Den kom att stanna vid ”USA ut ur Vietnam”, ”Krossa diktaturerna i Spanien och Chile”. Rörelser som hyllade Mao och Stalin kunde få många att gå med i demonstrationer mot förtryck – i främmande länder. De kunde däremot nästan aldrig formulera positiva paroller ”för” något. Åtminstone inga som fick samma stora stöd. Dels var dessa anhängare av Mao och Stalin var fullständigt oförmögna att knyta samman den väldiga ungdomsrörelsen med den begynnande arbetarkampen, exempelvis i Frankrike i maj 1968 eller den strid för löntagarmakt som tog sin början hemma i Sverige i och med gruvarbetarstrejken 1969/70. I detta finns tragedin.

Sammanfattning

Genom sin oförmåga att förstå vad som hände i slutet av 1960- och början av 70-talen, och den därav följande senfärdigheten, missade SKP/VPK troligen sin enda historiska chans, dels att utvecklas till något annat än ett lydparti till Moskva, dels att utmana Socialdemokraternas dominans på arbetsplatserna. Till skillnad mot KFml var C.H. Hermanssons parti redan etablerat i Sverige, sedan 50 år tillbaka, med förhållandevis stora resurser, både i form av sympatisörer och pengar. Men ändå var det små grupper som KFml (med flera) som kom att ta initiativet och dels sätta sin färg på ungdomsrörelsens solidaritetsarbete, dels omöjliggöra en sammanväxt av ungdomens internationella solidaritetsarbete med den växande kampen för löntagarmakt på arbetsplatserna. Det handlar både om en paradox och en tragedi.

Små grupper som förstod förändringen i världen kunde påverka samhällsklimatet
Men vi kan ändå dra vissa politiska lärdomar från slutet av 1960- och början av 70-talen. När vi idag ser Socialdemokraterna splittras – genom att partiledningen övertagit borgerlighetens politik samtidigt som SD nästan övertagit halva partiets väljarkår – ska vi hålla i minnet vad små grupper som KFml kunde förmå. Och detta trots deras vurmande för Mao och Stalin. Dessa små ”nykommunistiska” grupper – som förstod betydelsen av splittringen mellan Peking och Moskva, samt den anti-koloniala kampens betydelse särskilt i Vietnam – kunde påverka hela samhällsklimatet. Detta skulle exempelvis aldrig det gamla, och långt större SKP, ha kunna gjort. Detta är en avgörande insikt som vi måste bära med oss.

Slaget om arbetarrörelsen är inte förlorat. Det är vår uppgift att försvara arbetarrörelsen, genom att vinna ungdomen och mobilisera denna för att återvinna arbetarna från SD. Men inte för att återuppbygga Socialdemokraterna eller ”återproletarisera” Vänsterpartiet. Vår uppgift är att lägga en grund till en ny – demokratisk, sekulär och socialistisk – arbetarrörelse. Detta projekt kan vi påbörja själva. Men inte avsluta utan samarbete med andra.