I början av augusti avslutade den parlamentariska migrationskommittén sitt arbete utan att ha uppnått sin viktigaste målsättning: att presentera en bred och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Detta misslyckande beror till stor del på den oproportionerligt stora och destruktiva roll som Miljöpartiet tillåtits att spela när det gäller den svenska migrationspolitiken. Aldrig har ett så litet riksdagsparti som MP, åstadkommit så stor skada, under så lång tid, i en så viktig fråga som migrationspolitiken. Inte i Sverige i modern tid.
Åren 2012-2015 rådde en orimlig historisk undantagsperiod när det gäller svenskt flyktingmottagande. Under dessa fyra år sökte nästan lika många människor asyl i Sverige som under de föregående 17 åren. Det handlade om uppåt 350 000 människor. Bara under helåret 2015 tog Sverige emot nära 163 000 asylsökande! Sett i förhållande till landets befolkning tog Sverige emot nästan tre gånger så många asylsökande som Tyskland – och åtta gånger fler asylsökande än genomsnittet för alla länder inom EU.
Det stora antalet asylsökande under i synnerhet år 2015 innebar att systemen för flyktingmottagande bröt samman. Handläggningstiderna för asylärenden blev orimligt långa. Asylsökande fick inkvarteras i tältläger, gymnastiksalar och gamla fängelser. Privata företag inom ”asylbranschen” tjänade miljontals kronor på att hyra ut ibland fallfärdiga lokaler som asylboenden. Ändå var trycket så högt att asylsökande tvingades sova utomhus under kyliga höstnätter i november 2015!
Uppgörelse mellan Reinfeldts alliansregering och Miljöpartiet 2011
Grunden till denna avvikande asylpolitik under åren 2012-2015 lades genom en migrationspolitisk uppgörelse mellan Reinfeldts alliansregering och Miljöpartiet i mars 2011. Denna uppgörelse öppnade dörren för i praktiken fri flyktinginvandring till Sverige. Efter valet 2014 anslöt sig även Socialdemokraterna till denna uppgörelse då de bildade regering tillsammans med MP.
Men redan före Reinfeldts uppgörelse med MP hade den offentliga debatten om svensk flyktingpolitik präglats av en rad orimligheter – och rena lögner. Detta orimliga debattklimat förstärktes under undantagsåren 2012-2015. Trots att Sverige tog emot nästan 350 000 asylsökande fanns det personer, grupper och partier som indignerat ropade att asylrätten var hotad. Detta trots att Migrationsverket beviljade tre av fyra ansökningar om uppehållstillstånd för asylsökande åren 2014 och 2015!
När Stefan Löfven, den 24 november 2015, tog det första steget bort från den orimliga asylpolitik som rådde åren 2012-2015 – och tillbaka mot det försiktiga flyktingmottagande som varit normen i Sverige sedan andra världskriget – ropade de ovan nämnda personerna, grupperna och partierna allt högre och allt mer indignerat. Det talades om att den svenska flyktingpolitiken blivit främlingsfientlig, ja rent av rasistisk. De mest extrema representanterna för denna verklighetsfrånvända politiska riktning försökte kalla S för ”bruna” – ett ord som sedan 1930-talet varit synonymt med ”nazistisk” (efter färgen på uniformen på de nazistiska SA-truppernas skjortor).
Lögnen om ”EU:s miniminivå”
Det talades även om att Sverige nu gick ned på ”EU:s miniminivå” när det gäller flyktingmottagande. Men detta stämmer inte med verkligheten. Beslutet den 24 november 2015, och den tillfälliga lag som antogs av riksdagen år 2016, har visserligen inneburit att antalet asylsökande som kommer till Sverige har minskat. Men sanningen är att Sverige, även efter 2015, har beviljat fler uppehållstillstånd till flyktingar än snittet inom EU. Så sent som år 2019 beviljade Sverige uppehållstillstånd till dubbelt så många flyktingar, sett till befolkningens storlek, som snittet för hela EU. Se tabell nedan.
| Beviljade uppehållstillstånd till asylsökande per 1000 invånare (2019) | |
| Sverige | 1,2 |
| Hela EU | 0,6 |
Påståendet att Sverige skulle ha lagt sig på EU:s miniminivå när det gäller att ta emot flyktingar är alltså helt falskt!
Den parlamentariska migrationskommitténs strävan efter att uppnå en långsiktigt hållbar asylpolitik i Sverige skulle ha utgjort nästa steg mot att normalisera svensk asylpolitik. Men migrationskommitténs arbete slutade alltså i fiasko. När kommittén avslutade sitt arbete i början av augusti i år la den fram ett lapptäcke av olika enskilda förslag som alla hade olika politiska majoriteter bakom sig.
Förhandlingarna bröt samman
Men att förhandlingarna om migrationspolitiken skulle bryta samman stod till stor del klart redan i månadsskiftet juni-juli. Det framkom då att Socialdemokraterna bl a hade gått Moderaterna till mötes och accepterat ett volymmål för flyktingmottagandet. S hade även förhandlat med de borgerliga partierna utan regeringspartnern MP.
Detta fick Miljöpartiet att gå i taket. Stödet för en i praktiken fri invandring är stort inom MP. Många av partiets företrädare och medlemmar ansåg att beslutet att normalisera den svenska asylpolitiken den 24 november 2015 var fel. Ja, rent av främlingsfientligt – kanske t.o.m. rasistiskt! Och nu fick det faktiskt vara dags att börja ta emot fler flyktingar igen.
Miljöpartiets företrädare gick så långt att de hotade att spräcka regeringen om S gjorde upp om en stram asylpolitik med de borgerliga partierna. Samtidigt trädde dessutom 233 oppositionella socialdemokrater fram i en debattartikel i Aftonbladet och kritiserade Löfven för att han bl a gått med på ett volymmål för flyktingmottagningen. Genom att ropa om en ökad flyktinginvandring till Sverige försöker både Miljöpartiet och de socialdemokratiska dissidenterna att rikta blickarna bort från de allt större integrationsproblemen i Sverige.
En oproportionerligt stor andel av flyktingarna hamnar i segregerade bostadsområden där arbetslösheten är hög och där skolresultaten är låga. I många av dessa bostadsområden växer dessutom parallella samhällsstrukturer fram, kopplade till organiserad brottslighet och religiös extremism. Att i detta läge förespråka ett ökat flyktingmottagande är varken ansvarsfullt, realistiskt eller humant.