Steve Bannon heter den person som tog tag i Donald Trumps kaotiska valkampanj 2016 och som kom att spela en avgörande roll i att Trump blev president 2016. Liksom så många andra som förargade Trump, exempelvis genom att kunna mer än presidenten och hans familjemedlemmar i allt, blev chefsstrateg Bannon avskedad av den president han hjälpt till makten cirka 1½ år efter Trumps makttillträde. Bannon varnade för de opinionsmätningar som förutspådde att Joe Biden skulle vinna en jordskredsseger i årets presidentval. ”Kom ihåg, sade Bannon, det handlar inte om höger mot vänster, utan om globalism mot nationalism …” (DN 5 nov).
Detta har betydelse utifrån frågeställningen om trumpismen kan leva vidare utan Trump. För vad är egentligen ”trumpism”? Svaret finns att söka i citatet från Steve Bannon. Det handlar om ”globalism mot nationalism”.
Globalism vs ”America First”
Globalism handlar om de världsomspännande ekonomiska-politiska-militära maktcentra som vuxit fram. Ursprungligen i form av kolonialmakter där Storbritannien var den största under 1800-talet. Sedan tog USA över. Men idag har maktcentra i form av nationalstater som, åtminstone på papper, styrdes av grundlagar samt viljan hos väljarna fått konkurrens av en rad nya aktörer. Det handlar om gigantiska företag vars omsättning (inkomster och utgifter) är större än de flesta länders BNP. Det kan gälla banker, hedgefonder och it-företag. Låt oss nämna några exempel. Banken J P Morgan Chase & Co bedriver verksamhet i uppåt 60 olika länder, hedgefonden Bridgewater Associates förvaltar värden motsvarande 138 miljarder dollar och gamla bilmärket Ford ligger fortfarande på 31 plats i världen vad gäller företag räknat på omsättningens storlek. Företaget Amazon, som bl a sysslar med e-handel, hade en omsättning på 281 miljarder dollar ifjol. Detta innebär att Amazon hade en omsättning som var klart större än Finlands eller Tjeckiens BNP!
Detta har skapat nya umgängesformer i världspolitiken.
Det handlar bland annat om en återfödelse av idéer som växte fram under slutet på 1800-talet och som gick ut på att politiken vad gäller ekonomi, militär styrka och utrikespolitik bör planeras av de som är starka nog att göra sig gällande. Idag handlar detta allt mindre om enskilda stater och allt högre om gigantiska företag. Och dessa företagsgiganter har aldrig ens låtsas att de skulle vara demokratiska. Tvärtom. En av Amazons grundläggande idéer är att skapa ökad vinst genom att pressa sin personal till det yttersta. Företaget är ökänt för att vilja undvika kollektivavtal. Det motarbetar aktivt anställda som vill gå med i facket. Det finns inga globala kollektivavtal eller någon global arbetsrättslig lagstiftning. På det globala planet gäller den starkes rätt. Detta oavsett om det handlar om militär styrka, arbetsvillkor som löner och arbetsmiljö eller inflytande över var vinsterna ska investeras och i vad. Eller delas ut till aktieägarna. Globalism handlar till väldigt stor del om den starkes rätt. Stora företag som Amazon slår inte endast mot fackföreningar. Det slår även ut en rad företag/butiker som säljer varor och tjänster över disk. Runt om i hela världen.
Europas Förenta Stater vs nationalism
Det är mot denna bakgrund som vi ska se agerandet hos de som ivrar för mer överstatlighet för EU. Exempelvis EU-skatter, EU:s centralbank, EU-armé och i förlängningen ett Europas Förenta Stater (EFS). Frankrikes president Emmanuel Macron tillhör de som förespråkar ett EFS. Men detta projekt kan inte förverkligas om inte nationalstater som Sverige, Tyskland, Finland, Frankrike, Italien, Danmark, o s v, upplöses. Brexit ska, åtminstone delvis, ses mot denna bakgrund. Vissa inom borgerligheten anser inte att globalismen är rätt väg att gå.
Tyvärr har arbetarrörelsen i Europa – arbetarpartier och fackföreningar – inte lyckats formulera något alternativ till globalismen. Under en period var exempelvis Socialdemokraterna och sedan Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Sverige, och deras motsvarigheter runt om i Europa, motståndare till EU och dess överstatlighet. Men alla dessa har nu lydigt ställt in sig i det borgerliga etablissemangets led. Detta har förvridit den i grunden sunda anti-globalismen och gett den ett nationalistiskt-rasistiskt ansikte.
Istället för arbetarpartierna har det blivit en annan del av borgerligheten som tagit strid mot globalismen. I Frankrike är det Marine Le Pen och hennes rasistisk-nationalistiska parti Nationell Samling som stått för anti-globalismen i form av ett Nej till mer av överstatlighet inom EU. I Sverige har vi Jimmie Åkesson och SD. Men även om dessa två delar av borgerligheten är oense i frågan om hur långt globaliseringen ska tillåtas gå, är borgerlighetens olika flyglar ense om en sak: att pressa tillbaka de arbetande vad gäller löner och fackliga rättigheter.
Trumpismen – ”America First”
I USA har det aldrig funnits en stark fackföreningsrörelse och något arbetarparti. Därför var det redan från början självklart att motståndet mot globaliseringen direkt skulle ta sig ett borgerligt uttryck. Det skulle inte ske gradvis genom att fackföreningar, arbetarpartier, vänster- och miljöpartier, stegvis, gav upp sitt motstånd mot globaliseringen på det sätt som skedde i Sverige och i andra länder i Europa.
Vad kom då det borgerliga motståndet mot globaliseringen att få för inslag? Självklart alla förvridna sociala formationer som växt fram i USA i det tomrum som alltid funnits p g a avsaknaden av fackföreningar och ett stort och brett arbetarparti. Den extrema kristna högern, den s.k. Tea Party-rörelsen, rasister och rasbiologer som tror på vitas överlägsenhet (strömningar som är extra starka i USA p g a slaveriet), den sexism som aldrig utmanats på arbetsplatserna i brist på fackföreningar och kollektivavtal. Plus alla de som bekämpar varje försök att begränsa innehavet av vapen, o s v. Dessa extrema strömningar kom att sätta sin prägel på vad som alltså samlat långt över 70 miljoner, till övervägande del vanliga och vettiga, men ekonomiskt trängda och av våld och orättvisor pressade, knegare.
Till detta kom då Donald J Trump. Han tillförde inte endast sin arroganta okunnighet och barnsliga fåfänga. Han lyckades också formulera en paroll som tog fasta på den svåra verklighet som många tvingades leva under p g a globalismens ödeläggelse av stora delar av USA. Parollen löd: ”America First”. Och, eftersom trumpismen handlar om borgerlighetens anti-globalism, kan ”trumpismen” överleva Trump.
Var är arbetarpartiernas anti-globalism?
Det är, enligt min uppfattning, politiskt oacceptabelt att låta ens motstånd mot Marine Le Pens Nationell Samling eller Åkessons SD resultera i att man stöder de politiker och partier som vill ha ytterligare globalism. Detta oavsett om det handlar om mer av EU-överstatlighet som tar sikte på ett Europas Förenta Stater. Eller om man låter sitt motstånd mot trumpismen leda till att man hamnar i knät på det ekonomiska-politiska-militära etablissemanget i Washington, idag personifierat av ”Demokraternas” Joe Biden och Kamala Harris.
USA behöver en stridbar fackföreningsrörelse och ett arbetarparti baserat på denna rörelse. Bernie Sanders skulle nu kunna bryta med ”Demokraterna” och slutligen ta initiativet att bilda ett arbetarparti redan fyra år före nästa presidentval. Detta steg borde ha tagits för hundra år sedan – då det skedde i Europa. Självklart måste ett amerikanskt arbetarparti resa frågan om överstatliga kollektivavtal och gemensamma stridsåtgärder mot företag som Amazon på båda sidor av Atlanten. Detta är omöjligt utan ett demokratiskt, sekulärt och socialistiskt framtidsperspektiv.