Brexit utan avtal?

Den 31 december 2020 slutförs Brexit, d v s Storbritanniens utträde ur EU. Premiärminister Boris Johnson och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen förhandlar just nu om hur detta utträde ska gå till. Kärnan i förhandlingarna handlar om hur handelsförbindelserna mellan EU och Storbritannien ska se ut efter utträdet.

Resultatet i folkomröstningen 2016, där en majoritet av britterna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU, kom som en chock för etablissemanget. Många brittiska företag ingår i komplexa produktionskedjor tillsammans med andra europeiska företag. Avbrott i dessa produktionskedjor riskerar att få förödande konsekvenser för dessa företag. De ville absolut inte att Storbritannien skulle lämna EU – och än mindre att göra detta utan ett handelsavtal med EU.

Det stora antalet röster för att lämna EU visade på det breda missnöje som finns med den riktning som utvecklingen i Storbritannien har tagit när det gäller exempelvis anställningstrygghet, löner och levnadsomkostnader. Det fanns grupper och individer inom Labour och inom en bredare vänster som kampanjade för ett utträde ur EU. Men de EU-motståndare som dominerade utträdeskampanjen var en högerfalang inom Tories som såg en möjlighet att riva upp en rad lagar och regleringar som skyddar löntagares rättigheter. De var också ivriga att använda paroller om gränskontroll för att spela på, och i praktiken uppmuntra, främlingsfientliga och rasistiska stämningar.

Jeremy Corbyns Labourparti accepterade resultatet i folkomröstningen. Corbyn ville sedan sätta frågan om på vilka villkor Storbritannien skulle lämna EU i centrum. Att lämna EU får inte innebära en förlust av jobb och en försämrad levnadsstandard för brittiska löntagare. Corbyn insisterade på att Storbritannien skulle förhandla med EU i syfte att behålla nära kopplingar till EU:s gemensamma marknad och tullunion och betonade att en Brexit utan avtal skulle innebära den värsta tänkbara utgången.

Efter 2016 ansåg Boris Johnson att hans bästa chans att bli Toryledare var att kampanja för att slutföra utträdet. Torypartiet riskerade att tappa röster till det högervridna Brexitpartiet, lett av Nigel Farage. Farage hade tidigare gjort sig känd som partiledare för partiet UKIP (United Kingdom Independence Party), vars mål var att ta Storbritannien ur EU. Boris Johnson valdes till Toryledare och blev premiärminister sommaren 2019. I det parlamentsval som genomfördes hösten 2019 ledde han Torypartiet till seger med den klatschiga, men felaktiga, parollen ”Get Brexit Done” (få Brexit gjort). Johnson påstod att han hade ett avtal som i princip bara behövde skrivas under. Men detta var en lögn. Sanningen är att förhandlingarna med EU drog ut på tiden i ytterligare ett helt år.

Boris Johnson, och den högerflygel inom Tories som han tillhör, har gjort ”självständighet” till sin viktigaste fråga. För Johnsons regering innebär begreppet ”självständighet” att Storbritannien ska ha rätten att stifta sina egna lagar utan EU:s inblandning. Johnson vill att Storbritannien ska ha en renodlad handelsrelation med övriga Europa. EU bygger på en gemensam marknad där alla länder följer samma regler och ska kunna handla med varandra på lika villkor. Men detta innebär också att EU-länderna inte behöver köpa brittiska varor som tillverkats under villkor som de anser oacceptabla. De har rätten att säga nej. Johnson kallar detta för mobbning.

Detta utgör kärnan i motsättningarna mellan Johnsons regering och EU. Och det är detta som lett till att förhandlingarna av allt att döma har strandat.

Om de båda parterna inte kommer överens om ett handelsavtal riskerar kaos att bryta ut. Den del av Storbritannien som ligger i anslutning till staden Dover, där tunneln under Engelska kanalen och över till Frankrike har sin mynning, är redan proppfull med lastbilar. Det är inte osannolikt att Storbritannien kan drabbas av livsmedelsbrist under vintern eftersom det mesta av landets mat importeras. Varor som importeras till EU från Storbritannien riskerar att beläggas med väldiga importtullar och innebära ett berg av pappersarbete om landet övergår till att bli ett i mängden av främmande länder. Detta riskerar att ruinera bland annat många lantbrukare och fiskare. Den osäkerhet som råder har även fått viktiga biltillverkare att hota med att flytta sin produktion till något land inom EU – vilket hotar ytterligare jobb.

Johnson är i praktiken på väg att starta en handelskonflikt som båda sidor riskerar att förlora på. Och de största förlorarna blir löntagare både i Storbritannien och övriga Europa. Tidigare var Torypartiet splittrat mellan olika falanger, där en inte obetydlig del ansåg att Storbritannien skulle ha stannat i EU. En del i Johnsons ledarskap har dock gått ut på att rensa ut alla ledande förespråkare för att Storbritannien ska stanna i EU från Torypartiet. Detta har minskat Johnsons möjligheter att kompromissa med EU när det gäller handelsavtalet utan att riskera sin egen position inom partiet.

Det är möjligt att rörelsen för en avtalslös Brexit kommer att upphöra. Det är inte omöjligt att Johnson och EU går med på ett lapptäcke av olika avtal istället för ett större handelsavtal. I slutänden hotas nämligen produktionskedjorna även för företag inom EU.