Påståendet att S varit politiskt beroende av Vpk är en historieförfalskning – däremot tyder mycket på att M och Kd kommer att tvingas ta stor hänsyn till Sd:s politik.
Det har påbörjats ett försök att förfalska historien – och detta försök att förfalska historien måste bemötas. Kärnan går ut på att Socialdemokraterna skulle ha varit politiskt beroende av det Skp/Vpk som existerade under åren (1921-1990/91). Syftet med denna historieförfalskning är att etablera följande uppfattning:
”Det är väl inte värre att M, Kd (och L – ifall partiet överlever) blir politiskt beroende av Sverigedemokraterna än att Socialdemokraterna har varit politiskt beroende av kommunisterna under alla dessa år”.
Problemet med detta påstående är att Socialdemokraterna aldrig har var politiskt beroende av Skp/Vpk under alla dessa år. Låt oss exemplifiera med två uppenbara exempel: Socialdemokraterna tog aldrig in Skp/Vpk i någon regering; S lät inte heller Skp/Vpk vara med och utarbeta de budgetar som låg till grund för hur Sverige regerades.
Vi ska inte förvirra debatten genom att blanda samma två jämförelser. Den ena handlar om att analysera de demokratiska brister som Skp/Vpk hade under sin 70-åriga existens (1921-1990/91) och sedan försöka jämföra dessa med de demokratiska brister som Sverigedemokraterna har idag (efter att endast ha existerat sedan 1988). Den andra går ut på att analysera Socialdemokraternas politiska beroende av Skp/Vpk och sedan försöka jämföra detta med det framtida politiska beroende av Sverigedemokraterna som M, Kd och L skulle hamna i – om dessa partier ges tillfälle att bilda regering tillsammans efter valet nästa år.
Vi ska här analysera Socialdemokraternas eventuella politiska beroende av Skp/Vpk under den 70-åriga period som detta parti existerade och sedan försöka jämföra detta med det framtida politiska beroende av Sverigedemokraterna som M och Kd (samt kanske även L) kommer att hamna i efter valet nästa år.
Socialdemokratins beroende av Skp/Vpk var minimalt
Låt oss nu ta itu med analysen dels av hur beroende Socialdemokraterna har varit av Skp/Vpk – från partiets bildande 1921 till sammanbrottet för östblocket och Sovjetunionen under åren 1989-91. Dels av hur beroende M och Kd (och kanske L) kommer att vara av Sd vid ett eventuellt maktskifte efter valet nästa år.
Socialdemokraterna har sedan de inledde sitt långa maktinnehav 1932, och fram till Sovjets sammanbrott 1991, nästan alltid fått stöd av över 40 procent av väljarkåren. Under Andra världskriget var stödet för S ännu större. Skp/Vpk har, med undantag för en kort period under och strax efter Andra världskriget, varit ett mycket litet parti räknat som andel av väljarkåren liksom i antal riksdagsmandat. Periodvis hade dock Skp/Vpk ett stort inflytande på arbetsplatserna – om detta vittnar inte minst den stora Metallstrejken 1945. Men detta Moskvatrogna parti saknade förmågan att utveckla detta till ett mer allmänt, och bestående, stöd i bredare befolkningsskikt.
Tillbaka till väljarkår och riksdagsmandat
Socialdemokratins styrka i förhållande till Skp/Vpk säger nämligen inte hela sanningen. En rättvisande bild kräver att ytterligare faktorer tas med i beräkningen.
För det första: Under perioden 1932-1991 (1991 var sammanbrottet av östblocket fullständigt i och med Sovjets upplösning) kunde alltid Socialdemokratin räkna med stöd från de borgerliga partierna – om det eventuellt skulle uppstå någon parlamentarisk konflikt med Skp/Vpk. Låt oss exemplifiera detta med de totalt 15 åren av koalitionsregeringar plus samlingsregeringen under Andra världskriget:
- Koalitionsregering, S och Bondeförbundet (Centern): 1936-39,
- Samlingsregering, (S, M, C, Fp): 1939-45,
- Koalitionsregering, S och Bondeförbundet (Centern):1951-57.
För det andra: Socialdemokraterna försökte nästan alltid förankra sina reformer så brett som möjligt. Detta av flera skäl. S ville inte att reformerna som partiet kämpade för skulle rivas upp vid ett eventuellt regeringsskifte. Partiet strävade också medvetet efter att splittra de borgerliga partierna. S ville, också detta medvetet, inte heller göra sig beroende av Skp/Vpk. ATP-striden 1958-59 utgjorde på så sätt ett undantag.
För det tredje: Från och med 1970 infördes en fyraprocentsspärr för att ta sig in i den nya enkammarriksdagen. Detta innebar att Vpk (namnet Skp avskaffades 1967), från och med valet 1970 fram t o m 1991, nästan alltid var beroende av socialdemokratiska stödröster (kamrat fyra procent). Detta gjorde inte Vpk mer självständiga, eller krävande, i förhållandet till S.
För det fjärde: Det fanns naturligtvis åsiktsskillnader mellan Socialdemokraterna och Skp/Vpk. Men i de allra flesta fall stod de politiska förslagen från S närmare Skp/Vpk:s egna åsikter än vad de borgerligas förslag gjorde. S kunde därför oftast ställa Skp/Vpk inför fullbordat faktum: här är vårt förslag och där är de borgerligas – var så god och välj! Skp/Vpk hade nästan aldrig något annat val än att stödja de socialdemokratiska förslagen. Detta var extra tydligt i samband med regeringsbildningarna. Skulle Skp/Vpk ha fällt en ”arbetarregering”, och i praktiken tillsatt en borgerlig regering, hade detta varit liktydigt med ett politiskt självmord.
Slutsatser vad gäller S beroende
Socialdemokratins politiska styrka var överväldigande i förhållande till Skp/Vpk under åren 1932-1991. Till detta ska läggas följande:
a) S kunde räkna med stöd från de borgerliga vid en (eventuell) konflikt med Skp/Vpk,
b) Socialdemokraterna strävade medvetet efter att förankra sin politik hos ett eller flera borgerliga partier (tydligt exemplifierat av koalitionsregeringarna),
c) Vpk:s beroende av stödröster från S,
d) Skp/Vpk föredrog nästan alltid socialdemokratins politik före borgarnas.
Lägger vi samman dessa faktorer blir det svårt att dra någon annan slutsats än att Socialdemokraternas beroende av Skp/Vpk, historiskt sett, har varit minimalt.
Sd:s inflytande kommer däremot inte att bli minimalt
Sverigedemokraternas inflytande i ett nytt politiskt block, tillsammans med M, Kd (och kanske L) kommer inte att bli minimalt. Bara det faktum att ledarna för Kd och M – Ebba Bush och Ulf Kristersson – har närmat sina partier till Åkesson visar att Sverigedemokraterna redan har ett inflytande. I juni 2020 fattade partiledningen i M beslutet att satsa på att erövra regeringsmakten med hjälp av Sd. Då hade Kd-ledningen redan fattat samma beslut. Bakgrunden till besluten kan, åtminstone delvis, sammanfattas i följande två tabeller.
Tabell 1: Riksdagsvalet 2018
| Parti | Procent | Mandat |
| Moderaterna | 23,3 | 70 av 349 |
| Kristdemokraterna | 6,3 | 22 av 349 |
| Liberalerna | 5,5 | 20 av 349 |
| Sverigedemokraterna | 17,5 | 62 av 349 |
| Summa | 52,6 | 174 av 349 |
Kommentarer
Av tabell 1 ovan kan vi bl a utläsa följande:
- Redan i valet 2018 skulle ett tänkt borgerligt alternativ bestående av M, Kd, Sd och L ha haft en majoritet av väljarkåren bakom sig (52,6 procent) – även utan Centerpartiet!
- Däremot skulle inte samma tänkta alternativ ha haft tillräckligt många mandat i riksdagen för att kunna bilda regering. De skulle ha behövt ett (1), men endast ett, mandat till,
- Så länge Sd:s andel av väljarkåren, samt andel av mandaten i riksdagen, i praktiken räknas bort framstår möjligheten att bilda en borgerlig regering som liten,
- Men ifall Sverigedemokraterna räknas som en del av ett borgerligt regeringsalternativ kommer situationen i den svenska inrikespolitiken att bli dramatiskt annorlunda.
Tabell 2: Sifo, mars 2021
| Parti | Procent |
| Moderaterna | 22,9 |
| Kristdemokraterna | 4,4 |
| Liberalerna | 2,9 |
| Sverigedemokraterna | 18,4 |
| Summa | 48,6 |
Kommentarer:
Av tabell 2 ovan kan vi bl a annat dra följande slutsatser:
- M, Kd och L (om partiet överlever valet) kommer att hamna i ett påtagligt beroendeförhållande till Sd,
- Redan 2018 utgjorde Sd:s väljare en tredjedel (33,3 %) av alla som röstade på partierna M, Kd, Sd och L i detta val,
- Enligt senaste Sifo, från mars i år, utgjorde Sd:s väljare nästan hela 38 procent av alla som uppgett att de kommer att rösta på något av dessa fyra partier,
- Om vi utgår från samma Sifomätning, men räknar med att L åker ur riksdagen, ökar Sd:s väljarandel till över 40 procent (!) av ett tänkt regeringsalternativ bestående av M, Sd och Kd,
- Slutsats: Om vi tittar på hur stor andel som Kd:s väljare skulle utgöra av ett block bestående av samma tre partier (M, Sd och Kd) skulle Kd:s andel uppgå till mindre än tio procent!
Slutsatser vad gäller M, Kd och L:s beroende
a) De tre partierna Kd, M och nu även L har redan närmat sig Sverigedemokraterna. Detta i syfte att bilda en regering som kommer att baseras på stöd av Sd. Detta visar att M, Kd och L är beroende av Sd redan i utgångsläget,
b) Till detta ska läggas den senaste SOM-undersökningen som visar att Sd blir ett alltmer accepterat parti bland Moderaternas, och främst bland Kristdemokraternas, väljare. Detta gäller däremot inte för Liberalernas väljare – vilket inte alls bådar gott för detta partis chanser att återväljas till riksdagen,
c) Som vi kan se i Tabell 2 utgjorde Sd:s väljare en tredjedel av det totala antalet väljare som M, Kd, Sd och L fick tillsammans i valet 2018,
d) Utgår vi från senaste Sifo, och räknar med att L ramlar ur riksdagen, kommer Sd att bidra med fyra av tio väljare i ett regeringsalternativ bestående av M, Sd och Kd.
e) I motsvarande situation uppgår Kd:s väljare till endast en av tio.
Mot denna bakgrund tyder allt på att Sverigedemokraterna kommer att få ett rejält inflytande i en eventuell regering som baserar sig på de (3-4) partierna M, Sd, Kd och L (ifall partiet överlever). Den situationen kan också uppstå att Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna. Dels p g a ett bra val, dels p g a att Moderaterna stödröstar på L för att Sabunis L ska klara sig kvar i riksdagen. Ifall Sd gör ett bra val – och de övriga partierna (M, Kd och kanske L) blir stora nog för att bilda regering – kommer Åkesson knappast att inskränka sig till att vara med och utforma en budget. Sd kan i ett sådant läge kräva ministerposter. Och det kommer sannolikt att bli svårt för de övriga partiledarna att neka Sd detta.
Avslutning
Jag började med att säga att det pågår ett försök att förfalska historien. Detta påbörjades efter beslutet på Liberalernas partiråd. Jag skrev också inledningsvis att det är viktigt att hålla isär de två olika jämförelserna som kan göras. Här har vi främst tagit upp frågan om det politiska beroendet.
Hur stort eller litet var Socialdemokraternas tidigare beroende av Skp/Vpk – i jämförelse med storleken på det eventuella framtida beroende av Sverigedemokraterna som M, Kd och L kommer att hamna i om dessa (3 eller 4) partier skulle komma att bilda regering nästa år.
Ni som har följt denna analys vet att slutsatserna är dessa:
- Socialdemokraternas politiska beroende av Skp/Vpk har varit minimalt under de 70 åren 1921 – 1990/91,
- M, Kd och L kommer däremot att hamna i en stark beroendeställning i förhållande till Sd (särskilt om L ramlar ur riksdagen) om dessa partiers röster är tillräckligt många för att de ska kunna bilda regering.
Skp/Vpk vägrade att ta avstånd från stalinismen i Sovjet och Kina
Detta temanummer har inte ambitionen att analysera de demokratiska bristerna hos gårdagens Skp/Vpk och dagens Sd för att sedan jämföra dessa brister. En sådan analys skulle, för att bli rättvisande, kräva en utvärdering även av Socialdemokraterna, borgerligheten och det svenska samhället som i sin helhet, under de gigantiska händelserna som började med Första världskriget 1914 och avslutades med Sovjets sammanbrott 1991. Detta är en uppgift för ett större arbete.
Men vi vill samtidigt inte argumentera på följande sätt: kan vi inte säga allt så säger vi ingenting. Det vore både intellektuellt ohederligt och fegt. Arbetarpartiet av idag, och de medlemmar som grundade partiet, har både möjlighet och skyldighet att peka på några grundläggande värderingar. Låt oss nämna dessa: Vi alltid har varit kritiska till Skp/Vpk:s beroende av bland annat Sovjetunionen och Öst-Tyskland.
Det har dels handlat om ett politiskt beroende. Skp/Vpk vägrade under årtionden att kritisera bristen på demokratiska fri- och rättigheter inom östblocket. Partiet vägrade även att kritisera den styrande byråkratins förtryck av befolkningarna i Sovjet och i Östeuropa. Men Det har även handlat om ett materiellt beroende! Många av de besök som Skp/Vpk, och deras ungdomsförbund, under årtionden företog till bland annat Sovjetunionen var inget annat än mutresor. Detta oavsett om resorna genomfördes under rubriker som ”partiskolor” eller ”ungdomsläger”. Det handlade ofta om generösa semestrar, resor som i alla andra sammanhang skulle ha betecknats som just mutresor, givetvis med inslag av besök från någon partipamp.
Men en av de skamligaste handlingarna handlar om kryperiet inför Kina. År 1989 växte den heroiska demokratirörelsen fram i Kina. Den leddes av ungdomar, oftast studenter, men kom snabbt att vinna ett stort och växande stöd inom arbetarklassen i och utanför Beijing – samt hos övriga delar av Kinas befolkning. Men inte nog med det. Demokratirörelsen fann stöd både inom delar av armén och bland de allra högsta ledarna inom den härskande byråkratin i Kina.
I detta läge, då spänningarna växte dag för dag, begick Vpk:s ungdomsförbund (Kommunistisk Ungdom, KU) ett nästan ofattbart svek. Medan en hel värld följde, och stödde, demokratirörelsen bjöd KU in fyra representanter från den kinesiska ambassaden i Stockholm. Dessa representanter för den kinesiska enpartidiktaturen angrep demokratirörelsen och avfärdade den som lakejer för utländsk imperialism. Enligt KU:s egen beskrivning fick dessa fyra gäster från den kinesiska ambassaden en av kongressens varmaste applåder…
En hel värld stödde demokratirörelsen – ungdomar, arbetare och andra skikt av Beijings befolkning – vars centrum var den växande tältstaden på Himmelska Fridens Torg med sina massmöten, bildande av fria fackföreningar samt banderoller för socialism och demokrati. Samtidigt satt Kommunistisk Ungdom och varmt applåderade representanter för samma kinesiska enpartidiktatur som fyra dagar senare bokstavligen krossade demokratirörelsen – i ordets mest bokstavliga, blodiga och ofattbart brutala mening – under larvfötterna på Deng Xiaopings stridsvagnar.
Det är svårt att tänka sig ett större svek.