Zack Snyders nyklippning av Justice League är inte värd din tid

Zack Snyders version av Justice League kunde eventuellt ha blivit början på en ny era – där superhjältefilmer rör sig bort från Marvels formel. Men det känns tvivelaktigt att filmen blir ett startskott trots allt. Snarare kan den liknas vid ett konstnärligt skott i huvudet. Filmen är på tok för lång, särskilt i relation till dess underhållningsvärde – en soppa med för mycket vätska och för lite tuggmotstånd.

Detta är den andra versionen av filmen Justice League som släpps inom bara några få år. Zack Snyder kunde inte fullfölja arbetet med den första versionen som gick upp på biograferna år 2017. Filmen färdigställdes istället av Joss Whedon. Whedons klippning av filmen var patetisk i hur generisk och flamsig den var, där den skuldplågade och PTSD-drabbade Bruce Wayne skämtade och fumlade verbalt – som om den patologiska brottsbekämparen gått standup-kurser mellan de traumatiska dödsfallen och fysiska striderna som präglade hans liv. 

Nu när Zack Snyder fått möjligheten att göra om Justice League så som han hade velat ha den önskar jag verkligen att jag kunde rekommendera filmen. Det behövs motströmningar i tider av Marvels kulturella hegemoni. Något som vågar ta sig själv på allvar.

Jag uppskattar också Snyders tidigare verk, som succéfilmen 300 från 2007 som handlar om slaget mellan 300 krigare från Sparta och den persiske kejsaren Xerxes armé med över en miljon soldater. Jag anser att mycket av kritiken som riktades mot 300 missar poängen med att filmen är partiskt berättad från ena sidan i en konflikt. Dessutom är filmen medvetet homoerotisk i sina undertoner. Snyders Watchmen från 2009 har jag sett om minst fyra gånger, och vidhåller att filmanpassningen utgör en bättre dekonstruktion av superhjältegenren än både Kick-Ass, Defendor, Super och den kraftigt överskattade The Boys.

Superhjältegenren blir ofta smärtsamt trivial och kitschig när den ges seriösa gestaltningar. Dekonstruktioner och parodier blir i regel opåkallat vulgära och missar kärnan i vad de angriper. Snyder har insett att räddningen finns i multidimensionellt berättande, att på det bokstavliga planet väva samman en naiv saga om övermänniskor i trikåer som mäter krafterna i spektakelfyllt våld med en annan berättelse som gömmer sig mellan raderna och som publiken får försöka pussla ihop från viskningar och antydanden. 

I den tidigare filmen Superman vs Batman dödar Batman sin fiende Stålmannen med ett övernaturligt spjut. Snyder har sedan avslöjat att skälet till att multimiljardären Bruce Wayne (som ju gömmer sig bakom masken på Batman) väljer att konstruera ett spjut, trots att han har tillgång till hypermodern teknik, är för att scenen anspelar på när den blinda romaren Longinus högg den korsfästa Jesus med det så kallade ödesspjutet. Frälsarens blod skvätte på legionären som i gengäld återfick förmågan att se. På samma sätt lär sig Batman se sanningen först när han tagit Stålmannens liv. 

Snyders Justice League känns mer nietzscheansk i sin symbolik än klassiskt kristen. Den säger: ”Gud må vad död, men vad gör vi åt Satans oförnekliga livstecken?” En frågeställning som i mindre högtravande form kan uttryckas som ”Visst, det finns ingen objektiv moral och välvillig högre makt. Men det finns definitivt hemskheter som närmast alla kan enas om är ondska. Vad gör vi åt en värld där Gud är död men pedofiler och cancer lever?”

Den icke-troende, Batman, påbörjar projektet av att försöka återuppväcka Gud, d v s Stålmannen. Detta för att kunna bemöta den invaderande rymddiktatorn Darkseid, en skurk vars namn känns pinsamt att skriva ned. Batman uppger inför återupplivningsprojektet att han ”arbetar baserat på tro, inte förnuft”. Den religiösa allegorin blir tämligen tydlig. Det blir dock lättare att se det hela som att den icke-troende väljer att skapa sig något nytt att tro på, p g a att det behövs i hans liv, snarare än att gud återuppstår av egen kraft. Ett mer postmodernt och pragmatiskt förhållningssätt till metafysiska sanningar.

Filmen vidrör också den lutherska ångesten, d v s rädslan för helvetet och andra gudomliga straff. Kommer gud återkomma till oss som lamm eller lejon, en förlåtare eller fördömare? När Stålmannen återuppstår från de döda, blir en central fråga om han likt en hämndgirig Yahweh kommer slå ihjäl den otrogne Batman med anhang. En sociologisk variant av samma fasa summeras väl av Slavoj Žižeks invertering av påståendet ”utan gud är allt tillåtet”, med att påpeka ”med gud blir allt tillåtet”. D v s människor kanske lever bättre liv utan någon upplevelse av mening och mål.

Den fromme kan vilja göra en poäng av att Michel Foucault tillsammans med flera andra ateistiska tänkare arbetade för att avskaffa byxmyndigheten i Frankrike, ”agerade de inte i linje med sina principer, om gud och objektiv moral inte finns varför ska då byxmyndighet respekteras” kan de syrligt fråga retoriskt. Men bland de kändaste försvararna av pedofili finner vi den tidigare iranske diktatorn Ayatollah Ruhollah Khomeini, som menade att Islam tillät sex med flickor fyllda nio samt att icke-penetrativa sexuella akter var acceptabla att utföra även på spädbarn. Gudsfruktan kan inspirera både välgörenhetsarbete och självmordsbombande. Filmen leker med faran genom att uppvisa Stålmannen som både god och ond, men ger inget tydligt svar på dilemmat, annat än uppmuntran att vi måste våga hoppas.

Nog om metaforer och metafysik, hur är verket rent konkret? Bildspråket är periodvis mycket vackert, musiken är välgjord och skådespelarna gör starka insatser. Superhjältarnas dräkter är helt klart designade utefter Snyders tänkta ljussättning, vilket fick dem att framstå som clownaktiga i Whedons ljusare produktion – men i Snyders mörkare filmfotografi blir de respektingivande. Vissa scener lyckades röra mig. Detta till trots kändes det mer som att genomföra hemläxa än att njuta av underhållning av att se filmen.

Kort sagt: filmen är inte värd din tid. Den formligen skriker efter att klippas ner. Snyder har getts alldeles för fria händer. Det sägs att kamelen är en häst som designats av en kommitté. Må så vara, men denna typ av övermagade enmansprojekt visar på att giraffen är en häst smidd av en ensam galning. 

Det känns som om Snyder inte insett att hans bästa superhjältefilm är och kommer att förbli Watchmen. Istället för att försöka göra bleka kopior av den bör han gå vidare i sin skapande resa.