Under 1960-talet var det framförallt tre svenska popband som dominerade framför andra. Dessa var Tages, The Shanes och Hep Stars. Nu har det blivit dags att skriva om The Shanes. Bandet bildades i Kiruna 1963 och man ville ha ett häftigt namn. Dåvarande sångaren Staffan Berggren såg Westernfilmen ”Shane, mannen från vidderna” på bio och med detta var namnet spikat – The Shanes.
Originalmedlemmarna bestod från början av Staffan Berggren (sologitarr och sång), Tommy Wåhlberg (gitarr och sång), Svante Elfgren (bas) och Tor-Erik Rautio (trummor). 1964 blev sångaren, gitarristen och munspelaren Lennart Grahn från Luleå medlem i gruppen. 1966 fick låtskrivaren Staffan Berggren lämna gruppen efter en schism och ersattes av Kit Sundqvist (keyboard och sång) från Stockholm.
Gruppen spelade i början instrumentalpop med Vilda Västern-tema med låtar som ”Gunfight saloon”,”Pistoleros” och ”Gun rider”, dock utan större framgångar. Staffan Berggren utvecklade så småningom soundet från mjukare pop till Rhythm & blues-influerad rock.
I slutet av 1964 hade gruppen spelat in singeln ”Let Me Show You Who I Am”, med Staffan Berggren på sång. Bandet trodde stenhårt på låten. Radioprogrammet Tio I Topps lista röstades på den tiden fram av två jurygrupper. En ute i landsorten och en i Stockholm. När Shanes nya singel fanns med som utmanare till listan fanns landsortsjuryn i Luleå. Bandet åkte därför dit och höll hov på ett café mittemot Folkets Hus där juryn befann sig. När omröstningen skulle ske gick alla medlemmarna i bandet in i jurylokalen och ställde sig längst bak. Resultatet blev att deras låt fick 97 % av rösterna från Luleå och hamnade etta på listan. Deras skivbolag fick en beställning på 4 000 exemplar av singeln veckan därpå och arrangörer från hela landet ringde och ville boka gruppen. Kvällspressen skrev massor om ”fusket” och genombrottet för gruppen var ett faktum.
Lalla Hansson, som var basist i gruppen Fabulous Four på den tiden, har senare beskrivit Shanes på följande sätt:
”Vi kallade dem Gruv-Shanes, vi trodde ju att alla som kom från Kiruna hade jobbat i gruvan. Vi Stockholmsgrabbar hade ju gått i läroverket och hade lite lagom långt hår. Shanes hade hårmanar som slog det mesta, de kedjerökte och snusade samtidigt, svor så det osade, drack busgrogg och spelade så högt att det slog blixtar ur förstärkarna. Vi var helt chockade men lita på att vi tog intryck”.
Gruppens popularitet under deras turnerande dessa år var massiv. Beundrarna skrek, bodde utanför hotellen och gjorde allt för att få träffa sina idoler. Varje vecka fick bandet dessutom lägga ut stora summor för att ersätta stulna kromlister, backspeglar och nummerskyltar på sin turnébil och släpkärra.
Bandet reste även och besökte den legendariska Abbey Road-studion i London 1967. Singeln ”Chris Craft no. 9”, skriven av Kit Sundqvist 1966, spelades in studion – som även huserat band som The Beatles.
Karriären rullade på i snabb takt fram till i mitten av 1967 när beskedet kom att alla medlemmar kallades in för att göra värnplikten. Alla fick rycka in på samma regemente, A8 i Boden. Populariteten minskade heller inte under denna tid. Men när The Shanes muckade hade det svenska musiklivet förändrats. Popvågen hade ebbat ut och bandet gjorde några singlar på svenska, utan större framgångar. 1969 upplöstes bandet, men har sedermera återkommit i en eller annan form genom åren.
Det var dock under 1960-talet som The Shanes gjorde sitt avtryck – som ett av de band som lade grunden till ”det svenska popundret”.
Under karriären producerade gruppen åtskilliga singlar, men även fem LP–skivor mellan åren 1964–67: Let Us Show You (1964), The Shanegang (1965), Shanes Again! (1966), SSSS Shanes (1967) och Shanes VI (1967).
1965 skildrade den svenske filmskaparen Eric M Nilsson fyra dygn med gruppen i en dokumentär som heter ”Shanes”. Den finns att se på Öppet arkiv / SVT Play.