Det är fler och fler som upptäcker naturen och även om pandemin förhoppningsvis klingar av under sommaren kommer många att behålla sina nyvunna intressen för strövtåg i naturen. Jag ska nu dela med mig av hur mitt intresse för naturen började.
Jag är uppvuxen på en bondgård i närheten av Sorsele med naturen inpå husknutarna. De lekar vi utvecklades i var ofta mitt i naturmiljön. Vi var en drös ungdomar i ganska nära ålder som ofta lekte tillsammans. Det blev lekar som Röda och vita rosen när vi lekte själva. När ”centrala Sorseles” ungdomar var med blev det mer av halvkrigslekar eller två lag som tampades i olika former.
Trädklättring var ett intresse jag och bästisen hade. Det blev en sport att klura ut hur man skulle ta sig upp ganska högt och sedan smidigt ta sig ner.
Då min familj hade ett mindre jordbruk med kalvar, kor, några ungtjurar, ovanligt många kaniner och en och annan fasan, kom vi på att vi skulle leka Tarzan. Att spela Jane föll på min lott. Till min lillebrors stora förtjusning fick han ofta vara tiger och han röt och skrämde oss med inlevelse. Det långa gungrepet i ladugården fick bli vår lian. Till gården kom det ofta barn på besök för att se djuren. Med de mest hängivna djurvännerna skjutsade vi kaniner som bäbisar i barnvagnar och det fanns massor av maskrosblad efter vägen som kaninerna kunde mumsa på.
Tävlingar var ett årligt återkommande inslag i byn. Det var oftast potatissäckhoppning och andra lekar och pappa lyckades vinna något år. Ett år hade vi en roddtävling från bäcken där vi bodde och vi rodde några kilometer in till campingen efter vindelälven. Att se naturen från vatten är ett fantastiskt sätt att se landskapet. En annan vattenaktivitet var att paddla kanot vid en naturlig långgrund finkornig strand. Att åka hölass var en höjdare och man försökte balansera uppe på hölasset utan att ramla av. Sedan var det såklart inte bara lek, vi deltog i hässjande också och följde årstidernas växlande sysslor.
Far var en sådan som inte följer strömmen och nöjer sig med promenader utan snarare en naturentusiast av stora mått. Hans bästa naturminne är när en vild pilgrimsfalk använde honom som fågelhund. När alla bytesfåglar gömt sig kom Herr Falk till hans farmor och farfars hus i Jämtland. ”Den väckte mig med hesa rop. Det var bara att hoppa i gympaskor, springa ut och få se den levande projektilen jaga fåglar som jag skrämde ut från dungar eller soloträd i Kullsta.”, berättade pappa. I farter på över 300 kilometer i timmen har pilgrimsfalken redan siktet inställt på dagens skrovmål.
Pappa och lillebror var inte uppe med tuppen – de var uppe långt före tuppen! De älskade att kliva upp i gryningen, göra fika och sedan åka i väg på tjäder- eller orrspel. Och det fick gärna ske något ännu mer spännande. Att få se björn eller lodjur stod högt upp på önskelistan. Vid ett tillfälle såg pappa plötsligt ett lodjur som ståtligt och med skarp blick tittade ned från en stor sten på den överrumplade människan, som var den som var åskådad sedan länge. Ofta är det så att vi ses av djuren mer än vi ser dem men om vi är tysta, tålmodiga och låter oss vara där i naturens stillhet kan man få se fantastiska föreställningar från första parkett.
Vid det senaste kalaset hos pappa hade syskonen, som varit naturentusiaster sedan krypålder, knutit upp sovhängmattor i tipis ute på gräset som enkel logi för långväga gäster. Några som inte var vana vid detta provade, och jag själv sov för första gången i hängmatta ute. Lyckligtvis var det ovanligt lite mygg. De hade tänt rökelse innan sovdags vilket verkade ogillas av den välbekanta och vanligtvis enorma myggarmén. Jag var orolig att jag skulle få mer ryggont än vanligt då hängmattan såg för krokig ut, men allt gick bra. Istället var jag helt smärtfri och fick mersmak av att sova i hängmatta utomhus, givetvis med myggnät.
Att bada i Överstjuktan i sexgradigt vatten har jag blivit för feg för, men i sommar ska det bli många bad – i sjöar, älvar och hav.