Journalisten och mångsysslaren Frank Herberts Dune, för svenska läsare som Arrakis – Ökenplaneten, hade en gång kunnat beskrivas som science fiction-genrens motsvarighet till JRR Tolkiens Sagan om Ringen. Dune är något av en kronjuvel inom sci-fi, liksom Tolkiens epos är för fantasy-genren. Båda böckerna betraktades länge som omöjliga att filma. I Dunes fall stod sig denna uppfattning efter David Lynchs minnesvärda, men sällan omhuldade utgåva anno 1984 (som liksom produktionsåret mest skrek dystopi).
Nu kommer en ny filmatisering av Dune, med regi av kanadensaren Denis Villeneuve (Prisoners, Arrival) och kameraarbete av den Star Wars-anstrukne Greig Fraser. Stämningen är spänd och ödesmättad. Detta understöds av veteranen Hans Zimmers soundtrack (ett av hans bästa). När Zimmers trummor dödar allt ljud i salongen och sanddynerna sträcker sig ut är stämningen satt. Gåshud är otillräckligt.
Filmen utspelar sig ungefär 20 000 år in i framtiden. Det kända universum är uppdelat mellan cyniskt manövrerande adelsfamiljer som kompenserar tidens teknologiska begränsningar med psykotropiska droger. Den religiösa makten är monopoliserad av ett kvinnligt sällskap, kallat bene gesserit. Infrastrukturen – förmågan att resa mellan olika solsystem – kontrolleras av ett manligt: rymdgillet. I centrum för allt står kontrollen över ”kryddan”, melange, som enbart går att utvinna på en planet: Arrakis. Dune, ”sanddynen”.
Handlingen kan beskrivas som en kombination av klassiker och framtidsvision, både Hamlet och Avatar i ett (en film som för övrigt lånat frikostigt från Dune-böckerna). Men också en hjälteresa av pojkboksproportioner. Frank Herbert var en imponerande lingvist, vilket märks i böckernas namn på personer, platser och fenomen. Filmens genomarbetade manus gör språket rättvisa – även om bokens frekvent använda jihad utelämnas, något otidsenligt, till förmån för begreppet ”korståg”.
Dune är ett rymdepos i ordets rätta bemärkelse och regissören Villeneuve har, omdömesgillt, delat sin version i två. I denna första del läggs tonvikten vid adelsfamiljen Atreides och deras möte med ökenplaneten Arrakis och dess ursprungsbefolkning, fremennerna. Med Bergmansk svärta får vi ta del av hertig Atreides försök att förmå fremennerna att dra åt samma håll när de ställs inför en gåtfull och obeskrivlig fiende. Det är grymt. Men också så in i helvete vackert. Faktiska ökenvyer i alla tänkbara ljus blandas med groteska miljöer och maskiner, från musikinstrument till rustningar, i nivå med Villeneuves arbete i Blade Runner 2049.
Och nog fungerar det. Besökare på samma rad som erkänner att de aldrig hört talas om boken kände sig motiverade att längta efter film två. Och mängden bokfans som förklarat sin huldhet till regissörkejsaren Villeneuve är redan överväldigande.
Det går naturligtvis att irritera sig på detaljer. Varför får den hyperintelligente lönnmördaren Piter de Vries inte döda någon (mot en i boken – också rätt snålt)? Varför måste antagonisten baron Harkonnen i varje filmatisering, så även denna, sväva iväg från marken genom elektroniska flytkuddar? I Herberts verklighet är kuddarna endast en futuristisk hälsokur för att spara på den välgödda överklassens lårbenshalsar. Et cetera. Inget att klaga på, med andra ord.
Filmen bärs också fram av ett utmärkt skådespeleri, kryddat med veteranerna Josh Brolin och Javier Bardem (som möttes i No Country For Old Men). De relativa nykomlingarna Oscar Isaac och Timothée Chalamet spelar far respektive son Atreides.
Chalamet är som klippt och skuren för huvudrollen som Paul Atreides, adelsfamiljen Atreides ende arvinge. Han kombinerar en ungdomlig oskuldsfullhet och med blicken hos en tonårs-Hitler, mörkt stirrande in i en framtid han vagt kan skönja. Bäst är ändå de två svenskarna. Stellan Skarsgård i rollen som den flygande baronen Harkonnen, familjen Atreides svurna fiende, och Rebecca Ferguson, som slog igenom i tv-såpan Nya Tider, som Pauls mor Jessica. Båda är magnifika.
Ett av handlingens centrala teman berör hur kampen om Arrakis’ resurser leder till en hänsynslös rovdrift på miljön. IPCC:s senaste rapport, Greta Thunberg och en ständig politisk vurm för elcyklar, flygfria år och ny grön kärnkraft gör att filmen ligger helt rätt i tiden. Även frågor om krig, imperialism, ockupation och politiserad religion utgör centrala teman. Liksom konflikten mellan ursprungsbefolkningen och behovet av naturresurser.
I andra sci-fi-epos, som den tidigare nämnda Avatar, tenderar urbefolkningar att beskrivas i ett mytiskt, oskuldsfullt skimmer. Men urbefolkningen i Dune är hårt luttrade och uppvisar en närmast fascistoid skepsis mot främmande ansikten. Fremennerna har formats av omgivningens karghet och dödlighet som satt märken djupt under huden. De lever i en hård och dödsföraktande symbios med det klimat och den fauna de förbannats med. Avföring, svett och t.o.m. nyligen avlidna – allt återvinns för att inte en droppe dricksvatten ska gå till spillo. I fremennernas värld finns ingen plats för de svaga och sjuka, som skickas ut på vidderna för att inte lasta klanen. Distansen till den lattebärande miljöpartistens digitala engagemang, ytliga nyfikenhet och schizofrena förkärlek för både rovdjursfauna och urbefolkningar är fullständig.
Vissa kritiker har menat att filmens episka berättelse har fått gå före det emotionellt engagerande samspelet mellan karaktärerna. Det är en rimlig poäng. Villeneuve hade nog kunnat fokusera på bokens mer emotionellt laddade scener och därmed fått tittaren att känna mer med karaktärerna.
Om filmens andra del står sig starkare i detta avseende har Villeneuves vision potentialen att bli den kronjuvel inom genren som boken är – även på stora duken. Personligen ser jag gärna att del två plockar upp några trådar som den första delen lämnade därhän. Jag väntar med spänning på vem som ska spela Pauls spegelbild – baron Harkonnens arvinge Feyd-Rautha. I David Lynchs filmatisering från 1984 spelades rollen, oförglömligt, av Sting. Jag håller tummarna att Villeneuve inte tar in Ed Sheeran…
Det är bara att vänta och sitta still i båten.
I must not fear.