Klimatmötet i Glasgow: Kan makthavarna enas om ett trendbrott – när utsläppen börjar minska?

Inför klimatmötet COP26 i Glasgow har plötsligt en rad politiska makthavare börjat tala om Parisavtalet och om behovet av att begränsa ökningen av medeltemperaturen till 1,5 grader fram till år 2100. Samtidigt beräknar en FN-rapport att den globala medeltemperaturen är på väg mot en ökning med 2,7 grader i slutet av detta århundrade.

En av de makthavare som plötsligt har upptäckt att klockan är ”one minute to midnight” är Boris Johnson. Men den brittiske premiärministern är inte ensam. Ledarna för G20-länderna tillhör de makthavare som plötsligt har börjat tala om att hejda klimatuppvärmningen vid 1,5 grader. Alla deltar de i ett skådespel som är både cyniskt och lögnaktigt. Skälet till att Boris Johnson m.fl. plötsligt ömmar så mycket för 1,5-gradersmålet är för att dölja att ländernas och företagens konkreta agerande har inneburit att temperaturökningen nu är på väg mot 2,7 grader fram till år 2100!

Den fulla vidden av vad en temperaturökning på 2,7 grader skulle innebära är svår att greppa. Men extremväder har redan drabbat alla världsdelar. Och en sak står fullständigt klar: det är en enorm skillnad mellan Parisavtalets mål och vad som har uppnåtts i verkligheten. Denna skillnad mellan Parisavtalets mål och vad som har uppnåtts i verkligheten utgör i sin tur ett enormt nederlag för dagens makthavare och deras metoder för att slå vakt om miljö och klimat. Och detta nederlag för makthavarna är ingenting som Boris Johnson, Angela Merkel, Stefan Löfven eller Joe Biden vill ska diskuteras i bredare folkliga kretsar. Detsamma gäller för ”hemmasittarna” i Ryssland och Kina, d.v.s. för Vladimir Putin och Xi Jinping, som skickat sina ställföreträdare till Glasgow istället för att komma själva.

Vad skulle krävas för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader före utgången av detta århundrade?

Svaret är, enligt FN-rapporten ”Emissions Gap Report 2021”, att de nuvarande utsläppen av växthusgaser måste minska med hela 55 procent fram till år 2030. Låt oss repetera: de nuvarande utsläppen av växthusgaser måste minska med hela 55 procent bara under de kommande nio åren. Är det någon som tror att Boris Johnson och övriga politiska ledare, eller börshajar, klarar detta. Naturligtvis inte. Det räcker med att nämna följande fakta: Under de föregående nio åren (2011-2019) ökade utsläppen i världen med nästan tio procent!

Till detta ska läggas att det i dagsläget inte finns några tecken på att utsläppen ens är på väg att plana ut.

Parisavtalets målsättning var att begränsa temperaturökningen fram till århundradets slut till 1,5-2,0 grader. Men alla fakta talar för att den nedre gränsen i det icke bindande Parisavtalet (1,5 grader) idag är omöjlig att uppnå. Det absolut enda skälet till att Boris Johnson och andra makthavare nu låtsas som att det fortfarande skulle vara möjligt att klara målet på 1,5 procent är för att upprätthålla skenet av att dagens metoder är tillräckliga för att klara klimatkrisen. Makthavarna vill till varje pris förhindra att en bredare allmänhet börjar koppla ihop behovet av förändrade maktförhållanden i samhället med debatten om klimatförändringarna.

Temperaturhöjningen på väg mot 2,7 grader

Dagens löften rörande utsläppen pekar alltså på en temperaturhöjning på uppåt 2,7 grader i slutet av detta århundrade! Detta enligt FN-rapporten ”Emissions Gap Report 2021”. Syftet med rapporten var att granska de nya eller uppdaterade löften om utsläppsminskningar som världens länder har givit inför det internationella klimattoppmötet COP26 som just nu pågår i Glasgow.

Rapporten innebär ett underkännande av de åtgärder för att minska utsläppen som dagens politiska och ekonomiska makthavare har lovat att genomföra. För att klara av att begränsa den globala uppvärmningen till 2,0 grader skulle det nu krävas att utsläppen av växthusgaser minskar med 30 procent – bara under de nio åren fram till 2030.

Men FN-rapporten ”Emissions Gap Report 2021” visar att de löften som har givits inför det pågående klimattoppmötet i Glasgow inte alls innebär en minskning med 30 procent fram till 2030. De löften som har avgivits innebär endast en minskning av utsläppen med 7,5 procent. De löften som har givits pekar mot att den globala medeltemperaturen kommer att öka med hela 2,7 grader år 2100. Och detta förutsätter, dessutom, att de avgivna löftena verkligen hålls. Annars kommer temperaturökningen att bli ännu större!

Det är mot denna bakgrund som Boris Johnsons och andra makthavarnas nyväckta intresse för Parisavtalet och för 1,5-gradersmålet är både cyniskt och lögnaktigt.

Finns det något positivt att ta fasta på i FN-rapporten?

Jo, det gör det. Rapporten visar att en rad länder har börjat anta målsättningar för när de ska bli klimatneutrala (netto noll). Detta innebär att länderna inte släpper ut mer växthusgaser än vad träd, gräs, buskar och annan växtlighet kan absorbera inom samma land.

Om de antagna målsättningarna rörande klimatneutralitet verkligen skulle förverkligas innebär detta att ökningen av medeltemperaturen i världen skulle kunna begränsas till 2,2 grader fram till år 2100. Tyvärr visar tidigare erfarenhet av målsättningar, antagna på klimattoppmöten, att det inte finns någon som helst automatik i att dessa målsättningar förverkligas.

Maktförskjutning i samhället krävs

Ska målsättningarna vad gäller klimatet förverkligas måste detta kopplas samman med en maktförskjutning i samhället. Det handlar främst (om än inte enbart) om makten över forskning och investeringsverksamhet. Resurserna måste dels kunna styras mot en framtida grön industriell produktion, dels måste välståndet fördelas på ett mer rättvist sätt än idag – både mellan individer och världsdelar.

Miljö- och klimatpolitik har alltför ofta handlat om skräckscenarier följda av moralpredikningar riktade mot enskilda individer i ”väst” och mot utvecklingsländer med en långt lägre levnadsstandard. Eller också av anti-vetenskapliga klimatförnekare. Det som har saknats är en medveten strävan efter att smälta samman de vetenskapliga rönen om miljö och klimat med den industriella produktionen – och det på bredast tänkbara front. Det som också har saknats är en sammankoppling av maktförhållandena i samhället med debatten om miljö- och klimatpolitik.

Varje tiondels grad är värd att kämpa för

IPCC:s senaste klimatrapport visade att klimatförändringarna redan är här. Detta bland annat i form av en ökad förekomst av extremväder som översvämningar och intensiva värmeböljor. IPCC-rapporten varnade också för att de stigande globala temperaturerna kommer att förändra levnadsförhållandena för i princip alla människor på hela planeten. Men vad IPCC samtidigt underströk var att varje tiondels grad av lägre temperaturökning är värd att kämpa för.

Låt oss upprepa detta. Varje tiondels grad av lägre temperaturökning är värd att kämpa för.

I slutänden kommer framgången för klimatmötet i Glasgow att avgöras av ifall makthavarna kan komma överens om när trendbrottet ska ske – och utsläppen faktiskt ska börja minska på global nivå.

Davis Kaza
Jan Hägglund