En tyckarelit berövade oss insikten om ABBAs storhet – i resten av världen

Jag och många med mig blev lurade på ABBAs storhet. Jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på detta.

När ABBA vann den svenska uttagningen till Eurovisionsfinalen 1974 var vi tre stycken som satt och tittade tillsammans: jag, min dåvarande flickvän Siv och min och Sivs gemensamma kompis Åsa. Och redan när abborna sprang in på scenen skrek Åsa ”dom kommer att vinna – för att dom är så fräna”.

Vi visste alla tre att deras discolook inte var ”rätt” politiskt.

Även om själva begreppet politiskt korrekt, eller PK, ännu inte var uppfunnet i Sverige vid den tiden fanns exakt samma attityder till vad som var politiskt korrekt – fast bara i ännu högre grad än idag. Men just därför var ABBA så ”fräna”. De hade modet att utmana normen i Sverige vid den här tiden. Det formligen skrek om dessa fyra ”vi vet att det är så här man ska se ut om man vill slå internationellt – och de som inte gillar det kan fara åt helvete”. Åtminstone var det vad jag personligen såg i deras häftiga entré. Häftiga? Ja. Det räckte nämligen med att bara springa in på scenen i discokläder för att vara ”häftig” vid den här tiden. Det var sååå annorlunda i jämförelse med hur alla andra gjorde entré samma år. Bara detta att springa in på scenen i discokläder störde normen. Och det gjorde man inte ostraffat. Minsann.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Hatade av tyckareliten…

Åsa fick rätt. Abborna vann den svenska uttagningen. Och gick sedan vidare till The Eurovision Song Contest i Brighton och vann även där – som alla vet – och resten är historia. Men det finns två historier. En av de absolut mest talande händelserna är en fråga som abborna fick efter sina segrar med Waterloo. Jag minns inte längre av vem och i samband med vilken intervju. Men frågan löd ungefär så här: ”Varför sjunger ni om krig?”.

Oh, småaktiga enfald.

Hade du, käre musikjournalist, hört talas om begreppet ”liknelse”. Bland annat Jesus använde sig ständigt av liknelser, om vi ska tro på bibeln. Självklart hade musikjournalisten i fråga hört talat om liknelser. Vad det gällde var att ”komma åt” de fyra abborna – Agneta, Björn, Benny och Frida – ett fenomen som tillsammans hade kapacitet att erövra världen. Många anade denna kapacitet. Vissa hoppades på att de skulle lyckas i sin föresats. Andra missunnade ABBA denna framgång – och till och med skrämdes av tanken på en sådan framgång. Det gällde alltså att komma åt abborna även om det innebar att man själv framstod som en fullständigt idiot.

Jag har fortfarande svårt att fatta att ingen av Agneta, Björn, Benny och Frida slog musikjournalisten i fråga på käften. Frågan var så oändligt småaktig. Och korkad. Småaktiga – extremt småaktiga – var även många av recensionerna. I Sverige. Låt mig citera Åsa Moberg från Aftonbladet efter segern med Waterloo och sedan Västerbottens Folkblad från Umeå (jag tror det var året efter Waterloos seger).

Åsa Moberg: ”en fyllefest för barbiedockor”.
Västerbottens Folkblad: ”Publiken är preparerad sedan lång tid, matade med söta kärlekssagor och en seger i en melodifestival och blir ett tacksamt offer för guldsugna affärsmän i musik.”

…älskade av folket

Var detta verkligen allt som ABBA var, även för den mest inskränkta musikrecensent? Och även för en stor del av en hel generation av svenska musikrecensenter? Var detta verkligen allt som ABBA var? Ja, tyvärr var det så illa, under många år och för alldeles för många recensenter, även om det fanns undantag.

För att tala med dagens språk: Abborna var så icke-PK som det bara gick att vara. Och just därför kunde deras musikaliska kvaliteter – som erkändes av resten av världen – under många år inte erkännas av en stor del av ”kultureliten” i Sverige. ABBA var politisk pest.Men det var naturligtvis en massa människor som älskade ABBA i alla fall. Även i Sverige. De gav blanka fan i vad någon självutnämnd kulturelit tyckte.

Det auktoritära förtryckande förnekandet av verkligheten

När jag tänker på flera av de politiska debatter som länge var hopplösa att föra under 2010-talet så får jag samma ”auktoritära” känsla av förnekande som jag får då jag tänker tillbaka på hur abborna bemöttes under många år.Låt mig – som en jämförelse med den provocerande idiotiska, men också förnekande och förtryckande, frågan ”varför sjunger ni om krig” – återge en ordväxling från Umeå kommunfullmäktige under 2010-talet. Ordväxlingen utspelades mellan mig och den dåvarande ordföranden i Umeå för ett av partierna. Debatten handlade om hedersförtrycket:

Jag: anser du att jag är rasist ? (för att jag tar upp problemen i samband om hedersförtrycket),
Ordföranden: Nej, men det gynnar rasisterna att över huvud taget ta upp frågan!

Andemeningen var att jag, och alla andra, skulle låta bli att ta upp frågan om hedersförtryck. Och visst fanns det ett hot om att jag riskerade att bli kallad rasist i uttalandet från den lokala partiordföranden. Jag uppfattar det auktoritära förtryckande förnekandet av verkligheten i båda fallen.För 40 år sedan kunde alltför många av den dåvarande generationen av svenska musikjournalister (och inte endast musik-journalister för den delen) förneka den storhet som ABBA tillerkändes – i resten av världen! 

Det jag talar om har inget med musiksmak att göra. Det handlar om förmågan att erkänna storheten i, exempelvis, en musikgrupps väldiga internationella framgång – även om du själv gillade annan musik.

Länge kunde en självutnämnd tyckarelit omöjliggöra en seriös värdering av ABBAs musik – och storhet rent allmänt. Vad värre är: länge kunde en självutnämnd tyckarelit beröva många miljoner svenskar vetskapen om hur stora ABBA egentligen var – i resten av världen. Detta är en skrämmande insikt. Denna tyckerelit ansåg sig uppenbarligen ha rätt att förvanska verkligheten för miljoner svenskar. Länge har också en tyckarelit kunnat omöjliggöra en seriös debatt om exempelvis hedersförtrycket. Detta är också en skrämmande insikt.

I båda fallen handlar det om något farligt.

Abborna klarade sig – men offren för hedersförtryck klarar sig inte

Idag kan fortfarande hedersförtrycket förnekas. Och går vi tillbaka, bara cirka fem år, kunde du offentligt bli kallad rasist bara för att du tog upp frågan om hedersförtryck (det kan du bli kallad för även idag om vi ska vara noga).
Varför denna jämförelse med ABBA? Därför att det auktoritära förtryckande förnekandet som leder fram till rasiststämpeln idag har samma rötter som den ”politiskt” motiverade tyckarmaffian som angrep abborna på 70-talet.

Varifrån kommer dessa åsikter? De var, och är, definitivt mer förankrade i vissa politiska kretsar än i andra. Men de har spritt sig och stämplas ofta – idag – som ”vänsteråsikter”. Tyvärr. Men det handlar egentligen om något djupare – om ett förnekande av verkligheten som i grunden är verkligt reaktionärt. Jag ska återkomma till detta i framtida blogginlägg.

Abborna klarade sig bra, väldigt bra, trots de många årens ”misshandel” på hemmaplan. Tyvärr går det väldigt mycket sämre för alla tjejer och kvinnor som utsätts för hederskulturens förtryck. Och det går dåligt även för många unga män som tvingas upprätthålla detta förtryck.

I slutet av 70-talet svängde det, delvis, bland kritikerna på hemmaplan när det gällde ABBA. Men bland de mest förgrämda ”70-talarna” finns det fortfarande en missundsamhet kvar mot ABBA. Det kan låta så här: ”De är ju miljardärer”. 

Det stämmer, åtminstone när det gäller låtskrivarna Björn och Benny. Men det går knappast att samtidigt både anklaga dem för att sakna talang OCH att ha tjänat så mycket pengar… Tyvärr kommer inte alla som har utsatts för, och fortfarande utsätts för, hedersförtryck att klara sig lika bra. Vissa är redan döda. Andra är stympade till kropp och själ.

Det stora i ABBAs come back

Jag tycker själv att det är något stort i att abborna sätter sitt eftermäle på spel genom att – 70 år fyllda – ge ut ett nytt album med tio låtar. De måste vara väl medvetna om att deras musik kommer att jämföras med det bästa som de gjorde på under 70- och 80-talen. Och att, i samband med en sådan jämförelse, måste abborna av år 2021 förlora. Det går helt enkelt inte att göra en ny Dancing Queen.

Men jag, personligen, anser inte att man ska göra den jämförelsen. Jag anser att man ska tänka på att detta är fyra vänner som har haft modet att, som sagt, sätta sitt eftermäle på spel. Men de kunde inte låta bli att göra ny musik – som de själva gillar. Och det är också stort att de tänker göra en världsturné. Som ”abbatarer”. De är först med detta. Och de kommer att få efterföljare. Jag tror att ABBA kommer att gå till historien två gånger. Först för den musik de gjorde under 70- och 80-talen. Sedan för att de var först med att göra en virtuell världsturné,

Jag gillade ABBA på 70-talet. Det fick jag smyga med. Som så många andra. Men jag spelade deras musik vrålhögt i min amazon när jag var ensam. ja, så illa var det. Jag lurades på hur stora ABBA egentligen var. Det var först när jag såg dokumentärfilmen om ABBAs turné i Australien som jag förstod hur stora de verkligen var. Utomlands. Speciellt i Australien och United Kingdom. Detta gjorde mig stolt. Tänk att detta land kunde åstadkomma något så stort. Oavsett om du gillade musiken eller inte. Det var ”häftigt” – återigen – att förstå HUR stora de var. Och gripande att inse hur mycket deras musik har betytt för så många människor. Även för gruppen Sex Pistols!

Visste ni att Sex Pistols ”Pretty Vacant” är baserad på ABBAs ”S O S”?

Idag är jag tuffare. Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag njuter när folk avskyr mig … jo, det gör jag, faktiskt. Åtminstone ibland. Jag skäms exempelvis inte längre för att jag gillar ABBA.

Vad jag tycker om deras nya skiva? Jag ska återkomma om det. Men jag har köpt den och kommer att lyssna på den idag då jag och den kvinna jag är gift med ska ut med bilen.

Det kommer, under alla förhållanden, att bli stort att lyssna på ABBAs nya skiva.