Under hela mitt yrkesliv har jag i huvudsak arbetat med lågkvalificerade och monotona arbeten, bland annat på lager. I min bakficka har jag varken lärlingsdiplom eller yrkesutbildning, utan jag är ”upplärd uteslutande från golvet” så att säga. Jag vill ge läsarna en inblick i den hårda verklighet som råder på allt fler arbetsplatser i Sverige. Under tolv år var jag anställd som ordinarie personal. Men denna artikel handlar främst om mina år inom bemanningsbranschen.
Mina år som ordinarie anställd var i och för sig knappast skonsamma. På mitt första jobb inom industrin försåg de mig inte med ordentlig skyddsutrustning så jag skar mig halvt igenom långfingret. Av rädsla att förvisas till socialen och arbetslöshetskön igen tejpade jag fingret med blå tejp, tog på mig en extra handske och fortsatte jobba. Men det blödde igenom och jag skickades till sjukhuset för att sy ihop fingret. Därefter sattes jag att verka i en ”torr miljö”, trots rekommendation att jag stannade hemma och läkte en vecka. Två dagar efteråt hotade chefen mig med sparken.
”Laglöst land”
På de företag jag jobbat har jag nästan alltid varit lägst betald och levt i ständig skräck för arbetslöshet. Det har inte funnits fackklubbar som kunnat bevaka att vi behandlades enligt lagar och avtal. Ibland fanns inte ens kollektivavtal. Det var ”köparnas marknad” för cyniska arbetsgivare. Det fanns inte heller någon där som kunde upplysa mig om lagar om anställningsskydd, medbestämmande eller arbetsmiljö. Arbetsmarknaden framstod för mig som ett ”laglöst land”.
På många platser fanns inte ens en grundläggande solidaritet mellan oss jobbare. Jag har varit med om de mest makabra saker. När någon körde en skänkvagn med sylvassa fötter i ilfart och snuddade vid mina hälar tittade chefer (och även servila kollegor) åt andra hållet. Om man klagade så kom cheferna, men även andra arbetskamrater, med reprimander och hot. Kvinnor var inte välkomna där, och arbetsgivarna spelade på diverse motsättningar mellan olika etniska grupper. Medvetet för att ”söndra och splittra”.
Men så en dag bildade vi en fackklubb. Vi som hade eftersatt löneutveckling i alla år fick upp vår lön, kvinnor började anställas och viss elementär gemenskap formades. Jag fick själv vid flera tillfällen chans att sitta i klubbstyrelser och vara skyddsombud, så självförtroendet steg. Med åtanke på hur jag själv hade behandlats beslutade jag att aldrig tillåta någon annan att bli behandlad på samma sätt. En avgörande fråga var de inhyrda bemanningsarbetarna. Aldrig mer skulle en inhyrd bli trakasserad, hotad att bli ”bortplockad” så fort en arbetsledare kände att den hade personligt otalt med denne, eller ovisst buga sig för både inhyrningsföretagets och uthyrningsföretagets godtycke. Vår inriktning kunde framgångsrikt ge dem en viss säkerhet.
Men så en dag beslöt jag mig för att börja studera – och då blev det min tur att arbeta hos ett bemanningsföretag. Jag jämför mig ibland skämtsamt med den manhaftige karaktären i serien Simpsons som var så hård att han ”hoppade av från Västtyskland till Östtyskland”… Men idag skrattar jag inte längre.
Den första tiden som bemanningsanställd
I början var allt frid och fröjd. Jag lärdes upp i nya saker på nya arbetsplatser, blev positivt behandlad av inhyrningsföretagets chefer och kände ett stort mått av variation i min tillvaro. Men med tiden började sprickorna i fasaden bli större och större. Visst, för drygt tio år sedan infördes så kallad GFL-lön i Bemanningsavtalet som innebär att vi får lika mycket betalt som snittet för arbetsstället. Det är en skyddsmekanism som syftar till att de inhyrda inte ska överutnyttjas. Men tillvaron på en arbetsplats handlar om så mycket mer än lön. Även om lönen är relativt bra. Det handlar även om trygghet och utvecklingsmöjligheter, och där finns inte mycket att hämta inom bemanningsbranschen.
Villkoret för min tjänst var att jag skulle ha en annan sysselsättning på minst 50 procent, och jag är heltidsstuderande. Men detta har inte hindrat arbetsgivaren från att tidvis pressa mig att jobba nästan motsvarande heltid.
Trots att ingen egen bil erfordras för tjänsten och resan till jobbet är lång förväntar de sig att man kan ta sig dit snabbare än vad som är möjligt, på mycket kort varsel. För ett antal veckor sedan var jag inbokad på ett arbetspass klockan sex på morgonen dagen efter. Klockan elva på natten blir jag uppringd från jobbet och får höra att mitt pass har bokats av. Jag behöver inte komma in. Men så blev det inte. Klockan fyra blir jag uppringd igen – denna gång av jouren – som ville att jag skulle komma in och jobba klockan sex ändå. Om det går till så, vad händer då med dygnsvilan?
I dåliga tider pressas de anställda att schemalägga sig som ”tillgängliga” nästan varje dag, trots att förfrågningarna är glesa. Väl på arbetsplatsen pressas de inhyrda att jobba en högre takt än den ordinarie personalen. Jag har lärt mig att se när det börjar bli sämre tider. Då blir cheferna oförskämda, särbehandlar dem som inte står högt i kurs lite extra och ställer orimliga krav på allihop. Det är så genomskinligt.
På tal om chefer
Jag har haft en rad inkompetenta chefer som gjort förändringar i arbetsprocessen – med katastrofala konsekvenser – och som sedan skyllt sina misslyckanden på personalen (särskilt de inhyrda). På tre år har de faktiskt bara lyckats uppamma två konstruktiva förändringar som faktiskt har underlättat arbetet. Men ”även en blind höna kan hitta ett korn”, heter det ju. Jag har fått intrycket att många av dessa chefer kommer med förslag på ”ständiga förbättringar” för att klättra högre i företagshierarkin. Det verkar som att mängden förslag på förändringar imponerar mer på de högre cheferna än innehållet i förslagen. Att ”visa handlingskraft” ger skjuts i karriären. Men till priset av ett system där inga fasta rutiner står att finna för oss på golvet.
En av alla rutinförändringar fick konsekvensen att lagervagnarna överlastades. En gång när jag stressade för att hinna med ett plock gick ett hjul sönder på vagnen. En spektakulär krasch följde! Förbannad i egenskap av gammalt skyddsombud frågade jag en kollega om ett skyddsombud fanns närvarande. Men så var inte fallet. Då gick jag till gruppchefen – men han hade inte tid. Med överlastade backar kunde det ha slutat illa om jag fått dem över mig, men inget brydde sig om detta. Jag var alltså tillbaka på ruta ett: ”laglöst land”.
Som bemanningsanställd blir du klämd från alla håll. Vi pressas både av det inhyrande företaget och det uthyrande företaget. Och de ordinarie anställda ser inte sällan på oss inhyrda med misstänksamhet. Vi har inte heller någon facklig representant. Min upplevelse har tyvärr varit att de ordinarie anställdas representanter har sett på oss nästan som inkräktare och även odlat denna attityd bland sina egna medlemmar. Men i ärlighetens namn har de fackligt förtroendevalda inte gjort speciellt mycket för sina medlemmar heller, utöver formella förhandlingar. Det finns ingen vaksamhet när det gäller övertramp eller regelbrott från arbetsgivarens sida, i synnerhet inte mot inhyrda.
Tystnadskultur
Därför begränsas protesterna mot övertramp och rena lagvidrigheter ofta till enskilda modiga individer som vågar säga ifrån. Men den som säger ifrån får räkna med att stämplas som ”bråkmakare” och riskerar att exempelvis få sina arbetspass indragna. Detta skapar naturligtvis en kompakt tystnadskultur där folk lär sig att de inte ska sätta sig upp mot arbetsgivaren.
Samtidigt som tystnadskulturen breder ut sig har cheferna alltmer börjat agera som något slags väckelsepredikanter. Chefernas tal på morgonmötena är späckade med tomma fraser om att vi ”ska vara stolta över att jobba här” och löften om guld och gröna skogar. Men även av förtäckta hot och förmaningar om att uppoffra oss för organisationen.
Jag ska vara ärlig. I mina svartaste stunder kan jag önska att företaget ska få näringsförbud eller att mitt arbetsställe ska brinna ned. Men det är i stunder då sinnet är svart. Då är det lätt att glömma att bemanningsföretagen även innebär möjligheter, särskilt för grupper som annars hade stått långt ifrån arbetsmarknaden. Jag tänker på alla de invandrare och ungdomar som får möjlighet till ett jobb. Eller de studenter som ges möjlighet att extraknäcka. Eller de äldre som, efter lång arbetslöshet, kan få en ny chans till en anställning. Som bemanningsanställd har du många olika arbetskamrater med vitt skilda bakgrunder och livserfarenheter.
Bemanningsanställda hamnar mellan stolarna
Det stora problemet, som jag ser det, är att vi som arbetar på bemanningsföretag hamnar mellan stolarna inom fackföreningsrörelsen. Mitt intryck är att det finns en oförståelse för bemanningsanställdas situation inom LO-förbunden. LO har visserligen förhandlat fram och tecknat Bemanningsavtalet, som ska skydda oss bemanningsanställda precis som ordinarie anställda. Men det är ändå ofta så att ”våra” frågor hamnar mellan stolarna.
Det finns en enorm efterfrågan på inhyrd personal, men vi kan inte själva utnyttja detta för att förhandla upp våra löner, utlysa varsel om konflikt när det behövs eller bevaka våra intressen på ett mer specialiserat sätt. En tanke jag har haft är att det kanske borde finnas ett ”Bemanningsarbetares förbund” inom LO. Om bemanningsarbetarna fick organisera sig i ett eget förbund skulle vi kanske kunna få rättvisa och stoppa dumpningen av våra tryggheter och villkor. Vi skulle själva kunna hålla kongresser och sätta våra frågor i blixtbelysning. Vi skulle lättare kunna bevaka våra intressen på arbetsställena.
Kanske skulle det vara ett steg mot att branschen slutar vara ett ”laglöst land”?
Skrivet av en bemanningsarbetare i Stockholm