Den 11 september i år är det val. Och inför årets val kommer det att vara svårare än någonsin att bestämma sig för vilket parti man ska rösta på. Bakgrunden är att det har vuxit fram ett helt nytt politiskt landskap i Sverige. Och i många andra länder.
Ett av de tydligaste uttrycken för detta är upplösningen av de gamla stabila politiska blocken i riksdagen – borgarna mot främst S och V. Denna blockbildning har ersatts både genom tillkomsten av nya partier som MP och SD samt genom framväxten av nya samarbeten. Dels mellan bland annat M, KD och SD. Dels mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.
Andra uttryck för det nya politiska landskapet är de återkommande regeringskriserna. Låt oss påminna om att Stefan Löfven blev den förste svenske statsminister som avsattes genom en misstroendeförklaring – som V låg bakom. Vi får inte heller glömma hur Centern först röstade för Magdalena Andersson som ny statsminister, bara för att sedan fälla budgetförslaget från S+MP, vilket i sin tur ledde till att MP lämnade regeringen.
Den som vill förstå den politiska händelseutvecklingen, i Sverige och utomlands, måste inse att vänster-högerskalan inte duger som förklaringsmodell. Det ideologiska och politiska landskapet i Sverige, och i större delen av världen, innehåller idag åtminstone tre olika politiska läger. De som inte förstår det nya politiska landskapet, utan sitter fast i vänster-högerskalan, kommer inte att förstå händelseutvecklingen. Och de som inte förstår varför saker händer kommer varken att kunna lägga fast sin egen politik eller veta med vem de kan samarbeta.
Vi ska därför redogöra för de tre politiska läger som det nya politiska landskapet består av.
Det första lägret utgörs av den traditionella borgerligheten – samt av arbetarrörelsens toppskikt som har anpassat sig till den traditionella borgerlighetens politik.
Själva kärnan i den traditionella borgerligheten består av de dominerande ägarna i de företagsjättar som kontrollerar samhällsutvecklingen genom sina investeringar, vinster, långivning och produktion av varor, tjänster och nyheter. De mest kända av dessa ägare är familjerna Wallenberg och Bonnier. Till den traditionella borgerligheten hör även statens ”hårda kärna” i form av polis och militär. En tredje del av den traditionella borgerligheten består av borgerliga politiska partier med Moderaterna i spetsen.
Numera hör även arbetarrörelsens toppskikt till detta politiska läger. Ledarna inom LO-facken och de riksdagspartier som bygger på fackföreningarna, har kapitulerat för den traditionella borgerlighetens politik. Arbetarrörelsens toppskikt har antingen själva aktivt bidragit till att försämra LAS och driva igenom skattesänkningar som underminerar sjukvård, omsorger, pensioner, mm, eller så har de vägrat vidta stridsåtgärder för att försvara anställningstryggheten och den offentliga sektorn. S utgör ett exempel på det förstnämnda. LO och V utgör exempel på det sistnämnda.
Det andra politiska lägret utgörs av den ny-reaktionära borgerligheten.
Ledarna för den ny-reaktionära borgerligheten representerar huvudsakligen (inte endast) två trender. Ibland kommer ledarna från de traditionella borgerliga partierna. Det handlar inte sällan om politiker som, tidigt, fört fram hård kritik mot flykting- och invandrarpolitiken, som ibland även uttryckt fördomar mot invandrare, vilket inneburit att de hållits tillbaka av sitt eget parti. Ett exempel på en ledare som hölls tillbaka av sitt parti är Sven-Olle Olsson – en gång kommunalråd för Centern i Sjöbo. Inför valet 1988 utlyste han en folkomröstning om flyktingmottagande i Sjöbo och argumenterade själv emot ett flyktingmottagande i denna kommun. För detta blev han utesluten ur Centern. Sven-Olle Olsson svarade med att bilda Sjöbopartiet. År 2002 ställde ”Sven-Olle” upp för Sverigedemokraterna i riksdagsvalet.
Ledarna i ny-reaktionära partier kan också ha sina politiska rötter i grupper som bestått av nazistiska skinheads som vrålat ”Sieg heil” på gatorna. Sverigedemokraterna var, ursprungligen, en sådan nazistisk grupp. Jimmie Åkesson var 15 år då han vid årsskiftet 1994/95 gick med i den då lilla rörelsen ”Sverigedemokraterna” (Expo, SDU-Syds medlemsblad år 1997). Vid tidpunkten för Åkessons inträde hade ännu inte ”förnyelsen” av SD inletts. Detta skedde först efter att en annan tidigare centerpartist, Mikael Jansson, tagit över ordförandeskapet inom Sverigedemokraterna. Jansson inledde en tioårig dragkamp för att minimera inflytandet för nazister och öppna rasister. Men då en ung Åkesson gick med i SD leddes den då lilla rörelsen fortfarande av nazisten Anders Klarström.
Det finns exempel på att de två beskrivna politiska trenderna kan samexistera inom ett och samma parti. Det finns även exempel på att de två trenderna existerar parallellt med varandra i form av två skilda partier. Sverigedemokraterna är ett exempel på samexistens. För att detta ska vara möjligt krävs det framgångar och kompromisser. Under Janssons ledning pressades nazisterna och de öppna rasisterna tillbaka inom SD. Samtidigt började deras budskap vinna gehör. Efter att Jimmie Åkesson – tillsammans med Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof (de fyras gäng) – tagit över ledningen av partiet 2005 började partiets budskap slå an. Till detta finns en rad förklaringar: en avgörande förklaring är att arbetarrörelsens ledare har anpassat sig till den traditionella borgerlighetens politik vilket har stött bort främst LO-arbetare. Ett inslag i denna anpassning är att S släppt sin tidigare restriktiva politik vad gäller arbetskrafts- och annan invandring.
Detta leder till att SD:s politik, delvis, måste anpassas för att behålla tidigare S-väljare. Sverigedemokraterna försöker framstå som det socialdemokratiska folkhemmets sanna arvtagare. De satsar också särskilt på en fråga som pensionerna. De måste ju hålla kvar de tidigare S-väljarna. Samtidigt måste SD också anpassa sig till traditionella borgerliga partier som M och KD. Sverigedemokraternas ambition att skapa ett konservativt block, tillsammans med M och KD, orsakade en spricka inom ”de fyras gäng” redan för drygt fem år sedan. Björn Söder, som representerade en mindre kompromissvillig riktning, anses ha knuffats ut ur SD-ledningens inre krets. Det är oundvikligt att behovet att dels slå vakt om tidigare S-väljare, dels anpassa sig till traditionella borgerliga partier, skapar motsättningar in SD. Huruvida detta kommer att leda till en påtaglig försvagning av det parti som Jimmie Åkesson leder beror på arbetarrörelsens ledare. Förstår exempelvis Socialdemokraterna att SD:s framgångar till väldigt stor del beror på deras egen anpassning till kraven från den traditionella borgerligheten, i form av storföretagen, och på senare tid till Centern under Annie Lööf (företagens megafon nummer ett)? Och om S-ledarna förstår: har de kraft nog att bryta med sin nuvarande kurs för att istället försvara anställningsskydd och en skattefinansierad offentliga sektorn? I så fall skulle arbetarrörelsen i framtiden kunna återvinna 100 000-tals LO-arbetare från ett SD som oundvikligen också kommer att tvingas att anpassa sig till den traditionella borgerlighetens politiska del i form av M och KD.
Det tredje politiska lägret består av framtidens arbetarrörelse.
Situationen skriker efter en pånyttfödd arbetarrörelse – som inte anpassar sig till den traditionella borgerligheten; en arbetarrörelse som driver en politik som gynnar LO-arbetarna och alla andra knegare. Vi avser även lärare och sjuksköterskor och socionomer samt alla andra knegare. Inklusive småföretagare.Framtidens arbetarrörelse kommer att bygga på en ny generation, både av knegare och av organisationer som är beslutsamma att bära arbetarrörelsens traditioner vidare. Självklart kommer framtidens arbetarrörelse också att bygga på de livskraftiga delarna av dagens fackföreningar och de livskraftiga delarna av partier som S och V samt på organisationer som Arbetarpartiet.
Alla år av reträtter har slutligen resulterat i en situation av öppna splittringar inom arbetarrörelsen. Både politiskt och fackligt. Splittringen av arbetarrörelsen kan beskrivas i tre faser. Den grundläggande fasen består i uppbrottet från Socialdemokraterna av en skrämmande stor del av de svenska LO-arbetarna. Oförmågan att återvinna LO-arbetarna, manifesterad av både S och V, utgör splittringens nästa fas. Denna har lett till att SD har etablerats som en ny kraft såväl politiskt som medialt. Vägvalet, som består i att ersätta den försvagade basen bland LO-arbetare med ett förstärkt samarbete med delar av borgerligheten, utgör fas tre – och tar sig uttryck i form av ytterligare reträtter. Samarbetet mellan S och C har exempelvis resulterat i ett försvagat anställningsskydd och i en fortsättning av Alliansens skattesänkarpolitik. Dessa nya reträtter försvagar löntagarnas ställning på arbetsplatserna samt grunden för den offentliga sektorn. Detta har i sin tur skapat en öppen splittring inom LO och inneburit djupa motsättningar mellan S och V.
Den gamla arbetarrörelsens ledare förmår inte visa vad som krävs i en ny tid. Sverige ligger i topp i Europa både när det gäller antalet miljardärer och antalet skjutningar. Parallella strukturer växer fram och samhället hotas av splittring på grund av integrationspolitikens misslyckande. Skattesänkningarna har drabbat sjukvård, äldreomsorg och andra delar av offentliga sektorn.
Höjer vi blicken är Europa idag mer ekonomiskt integrerat än någonsin tidigare med fri rörlighet för arbete och kapital. Företag har under lång tid flyttat sin produktion till låglöneländer. Även utanför EU. Samtidigt har det i praktiken varit fri arbetskraftsinvandring till Sverige – på arbetsgivarnas villkor. Även från länder utanför EU. Den fria rörligheten av arbete och kapital innebär ett angrepp på löner, kollektivavtal och arbetsplatsinflytande. Därför borde det vara en självklarhet för fackföreningarna, och dem närstående partier, att göra sitt yttersta för att ena ländernas löntagare genom:
- Fackföreningarna måste organisera de allt fler oorganiserade. Strävan måste vara att ena alla lönearbetande oavsett vad de idag röstar på. Solidaritet handlar om att alla löntagare måste samarbeta för att förändra maktförhållandena mellan arbete och kapital,
- Gränsöverskridande kollektivavtal måste till, avtal som kommer att göra det naturligt med gränsöverskridande stridsåtgärder, då sådana behövs,
- En skattepolitik som gör det möjligt med nysatsningar på sjukvård, skola, omsorger och infrastruktur som vägar, järnvägar och upprustningar av miljonprogrammets bostadsområden,
- Väldiga investeringar i grön industriell produktion samt en rättvisare fördelning av välståndet tillsammans med ökande vetenskapliga insikter om naturen – det är på detta som framtidens miljö- och klimatpolitik måste bygga.
Men dessa, för både dagens och framtidens löntagare, helt livsavgörande frågor kommer gårdagens ledare aldrig att driva. Vi ska dock inte förtvivla. Det finns även positiva sidor och dessa måste understrykas. Landets miljontals löntagare besitter fortfarande en väldig styrka. Trots åren av reträtter och dagens splittring finns ännu tid att vända utvecklingen. Löntagarnas ställning på arbetsplatserna kan försvaras. Detsamma gäller den offentliga sektorn. Men för att vända utvecklingen krävs att landets löntagare enas och använder sig av nödvändiga stridsåtgärder på samma sätt som vid storkonflikten 1980. Arbetarrörelsen måste minnas sin historia.
Arbetarrörelsens historia är inte endast ett partis historia. Det är en folkrörelses historia som i sig innehållit olika inriktningar och traditioner. Detta kommer även att prägla framtidens arbetarrörelse. Denna måste byggas på de ungdomar som utgör morgondagens knegare. Framtidens arbetarrörelse måste byggas på de aktiva på arbetsplatserna som idag upprätthåller de fackliga strukturerna lokalt, ofta i väntan på någon form av politisk vägledning.
Vi upprepar några enande paroller, som en del av denna vägledning:
- Fackföreningarna måste organisera de allt fler oorganiserade. Strävan måste vara att ena alla lönearbetande oavsett vad de idag röstar på. Solidaritet handlar om att alla löntagare måste samarbeta för att förändra maktförhållandena mellan arbete och kapital,
- Gränsöverskridande kollektivavtal måste till, avtal som kommer att göra det naturligt med gränsöverskridande stridsåtgärder, då sådana behövs,
- En skattepolitik som gör det möjligt med nysatsningar på sjukvård, skola, omsorger och infrastruktur som vägar, järnvägar och upprustningar av miljonprogrammets bostadsområden,
- Väldiga investeringar i grön industriell produktion samt en rättvisare fördelning av välståndet tillsammans med ökande vetenskapliga insikter om naturen – det är på detta som framtidens miljö- och klimatpolitik måste bygga.