Ryssland angriper inte Sverige

NyA har länge kritiserat Putin. Han är en auktoritär ledare som agerar odemokratiskt mot den ryska befolkningen och hotfullt mot Ukraina. Men Ryssland kommer inte att angripa Sverige. Dagens spänningar används av borgerligheten för att ansluta Sverige till Nato. Vi motsätter oss en Nato-anslutning. NyA försvarar Sveriges tidigare säkerhetspolitiska doktrin som lydde på följande sätt: ”För alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

Socialdemokratin har övergett denna doktrin liksom så mycket annat. Men har inte Sverige alltid varit en del av Nato? Så brukar de politiker säga som vill lura folk att tro allt egentligen är som förr.  

Men det är endast medvetna lögnare, eller de som inte orkar se verkligheten som den är, som kan hävda att Sverige idag är alliansfritt. Visst har Sverige alltid, politiskt och ekonomiskt, tillhört ”västblocket”. Men samarbetet med den USA-ledda militäralliansen Nato har tidigare tvingats ske i hemlighet! Detta på grund av det folkliga stödet för den säkerhetspolitiska doktrinen ”För alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Och därav motståndet mot en svensk Nato-anslutning.

Nato saknade motstånd – Sveriges styrande tog chansen

Sedan muren föll i Östtyskland 1989, och främst genom Sovjetunionens kollaps två år senare, förändrades den säkerhetspolitiska situationen i världen. Dessa världsomvälvande händelser innebar slutet på det ”kalla kriget”.  Den Sovjet-ledda Warsawapakten upphörde. Så sent som 1998 utgjorde Rysslands militärutgifter endast 5,5 procent av USA:s militära utgifter (SIPRI). Faktum var att under 1990-talet upphörde Nato-alliansens existensberättigande – sett till dess ursprungliga syften. Dessa formulerades av Natos förste generalsekreterare, lord Ismay, som att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Det var, åtminstone delvis, för att försvara sitt existensberättigande som Nato genomförde krigsinsatser mot Serbien i samband med Jugoslaviens upplösning.

Men för Sveriges del fanns det mindre anledning än någonsin, sett till världsläget, att påbörja ett närmande till Nato efter Sovjets upplösning. Men detta var ändå exakt vad som skedde. Sveriges styrande elit tog chansen att närma sig Nato just då denna försvarsallians saknade motståndare. Närmandet har skett steg för steg. Och alltid utan någon folklig demokratisk diskussion.

Tidpunkten för Sveriges närmande till Nato, i praktisk handling, sammanföll tidsmässigt med Sveriges närmande till EU. Folkomröstningen ägde rum hösten 1994. En knytning av Sverige, både till EU och Nato, skulle ha stärkt den svenska borgerligheten ännu mer – både dess ekonomiska, militära och politiska grenar.

Samarbeten Sverige – Nato

Några exempel på Sveriges närmande till Nato:

• Sedan 1994 samarbetar Sverige öppet med Nato inom ramen för det som kallas ”Partnerskap för fred” (PFF). De länder som ingår övar sina militära styrkor tillsammans för att kunna genomföra samordnade krigsinsatser.
• Sverige har bidragit militärt vid Nato-ledda insatser utomlands, som i Afghanistan, Kosovo och Libyen.
• Under 2010-talet har Sveriges samarbete med Nato ytterligare intensifierats. Detta genom att landet exempelvis regelbundet deltar i militära samövningen med övriga Nato-länder som Steadfast Jazz 2013 (det då största Nato-initiativet på sju år). Två år senare deltog Sverige i Nato-övningen ACE 15. Detta tillsammans med USA, Tyskland, United Kingdom, Frankrike, Schweiz, Nederländerna, Norge och Finland. Genom dessa övningar samordnas de övriga deltagande länders stridskrafter (armén, flottan och flyget) under USA:s ledning.
• Ett avgörande steg i Sveriges knytning till Nato var Värdlandsavtalet (Memorandum of Understanding). Detta undertecknades av parterna 2014 och godkändes av riksdagen två år senare. Avtalet innebär bland annat att den USA-ledda alliansen Nato får rätt att bygga upp militär infrastruktur i Sverige. Den kan exempelvis lagra bomber, missiler och annat som behövs för krigföring (Birger Schlaug, Fria Tidningen 8/4-15). Nato får även tillgång till flygplatser, hamnar och vägar för att kunna transportera stridsflygplan och helikoptrar, transportfartyg och soldater. Detta om Natos aktiviteter skulle kräva ”mångnationellt” stöd. Värdlandsavtalet har gjort Sverige till en militär bas för den USA-ledda militäralliansen. En allians som Sverige regelbundet genomför militära övningar med – under USA:s ledning.

Ny säkerhetspolitisk doktrin

De praktiska stegen mot en Nato-anslutning har inneburit att den tidigare säkerhetspolitiska doktrinen – ”För alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – har avskaffats. Låt oss analysera hur den tidigare doktrinen var konstruerad och titta på vilka förändringar som har skett. Och förändringarnas innebörd.

Alliansfriheten utgjorde alltså grunden för Sveriges säkerhetspolitik och syftet var neutralitet i händelse av krig. Detta var en stor del av förklaringen till att Sverige kunde erhålla olika medlaruppdrag.

Sveriges säkerhetspolitiska doktrin ser dramatiskt annorlunda ut idag. Det har skett två grundläggande förändringar som, precis som Värdlandsavtalet, aldrig har diskuterats på ett öppet och demokratiskt sätt. Låt oss studera dessa båda förändringar.
Ett: Idag utgör inte längre alliansfriheten grunden för Sveriges säkerhetspolitik,
Två: Idag är inte längre syftet att Sverige ska vara neutralt i händelse av krig.  

Dessa två förändringar av den säkerhetspolitiska doktrinen – som gjort alliansfriheten oviktig och avskaffat neutraliteten som huvudmålet vid krig – innebär tillsammans att det, formellt sett, inte spelar någon roll om Sverige är med i Nato eller inte. Grunden, både för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik, är idag nämligen ”solidariteten” med andra stater. På det här sättet har en stor majoritet av riksdagspartierna lyckats ”runda” det faktum att Sverige inte är en formell medlem av den USA-ledda Natoalliansen. Sverige kan i praktiken agera som om landet vore medlem i Nato.

I regeringsförklaringarna 2011, 2012 och 2013 stod det bland annat:
”Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Det är klart att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

2014 togs resonemanget vidare: ”Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna. Försvarsberedningen anser därför att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.”
(Sten Tolgfors, 3 maj, 2021)

Dessa avgörande förändringar av svensk försvars- och säkerhetspolitik har skett, gradvis, genom olika ställningstaganden under åren 1992, 2002, 2009 och 2014. Ständigt utan folklig demokratisk debatt – exempelvis i alla valrörelser till riksdag och EU-parlament som hållits under dryga två decennier. Tala om de små stegens tyranni.

Begreppet solidaritet nedsolkat

Vilka är då de stater som Sverige skulle vara solidariska med i samband med hot om krig eller krig? Det är naturligtvis de stater som Sverige samövar militärt med! Den nya säkerhetspolitiska doktrinen håller därför inte längre krigshetsare tillbaka när det gäller att skicka ut svenska soldater i krig tillsammans med den USA-ledda alliansen Nato.

Minns det svenska engagemanget i Afghanistan. Det pågick från 2001, då USA invaderade landet, till i maj 2021!

Istället utgör grunden för den nya doktrinen – solidariteten med andra EU-länder och med övriga Nato-medlemmar – snarast en press på Sverige att också skicka militär trupp utomlands. Detta om andra länder, som Sverige är solidariska med, engagerar sig militärt. Exempelvis i Ukraina. Detta är definitivt försvarsminister Peter Hultqvist attityd.

Begreppet ”solidaritet” har stulits och solkats ned. Det måste återerövras och återupprättas.

Uppdaterad 2022-01-26