Det var ett år med nedskärningar i kommunen där jag bor. Nitton förskoleavdelningar lades ned samtidigt. Cheferna flyttades om kors och tvärs. Troligen för att kunna säga upp folk. Utan en känslomässig bindning eller etablerad relation till sina anställda.
I samband med detta ringde en rektor upp. Från en låg- och mellanstadieskola. Det behövdes en pedagog till fritidshemmet. För ettorna och som resurs på svenskalektionerna för femmorna. Inom skolan hade jag ju inte jobbat förut. Men jag åkte dit för att se vad det hela handlade om. Och blev kvar på samma arbetsplats i 17 år.
Tack vare frihet och tillit. Från rektorn. Med bakgrund som förskollärare precis som jag. Hon sa: -Jag förstår precis hur du tänker. Du vill jobba kreativt med barn och språk. Med skapande, kultur. Och med portfolio. Gör det du, på ditt sätt. Det kommer att underlätta för klasslärarna. Och det tyckte de också. De lät mig utveckla mina alldeles egna metoder i skolan. I en dialog mellan oss. Om vem som tar hand om vad. En allians av kompetens, passion och läroplan.
Den rektorn – Agneta, skulle jag vilja kalla för en riktig möjliggörare.
En ledare med tillit som styrnings- och ledningsfilosofi. Som litade på att hennes medarbetare hade både kunskapen, viljan och förmågan att göra jobbet. Att ta egna beslut om vad som behövdes för elevernas bästa. Utan detaljstyrning.
Vilket gjorde mitt arbete så mycket mer utvecklande.
I en tillitskultur. Till skillnad från arbetsplatser där rädsla och konkurrens råder. Rädslan för att göra fel. Rädslan att inte duga. Inte vara chefen till lags. En tävling om resultat. Att prestera mest och bäst.
En tystnadskultur. Munkavlen på. Och rädslan för repressalier. Som man hör talas om just nu, i min kommun. Inom socialtjänsten.
Arbetarpartiet värnar om tron på fotfolket. På arbetaren. Styrkan på golvet. Om ett processorienterat arbetssätt med större personalinflytande. Där beslut tas av direkt berörda, väl insatta i problematiken. De som vet vad som krävs för att saker och ting ska fungera. En tillit från toppen. En samskapande dialog. Jämställdhet. Icke-diskriminering. Utan toppstyrning, detaljstyrning, bevakning och kontroll. Med just en möjliggörare i toppen.
Så terminen började. Kanske också med mig som möjliggörare. Med viljan att varje elev skulle uppmärksammas. Att medvetandegöra barnen om sitt eget lärande. Metoden med portfolio hade jag med mig från förskolans värld. Att ta fram barnens/elevernas bästa. Att de själva fick reflektera, välja ut och visa upp sitt största lärande. Sina bästa förmågor.
I klassrummet. Under mina svenskalektioner med poesi. I skapandet på bildlektionerna. Under lektioner i etisk fostran och likabehandling. Och givetvis på fritids. I den sociala lekkompetensen. I de mellanmänskliga relationerna. Guldet i att vara en bra kompis.
Förmågorna valdes ut av barnen själva. Dokumenterades. Stoppades i portfolion. Vid läsårets slut gjorde eleverna ytterligare ett urval. Av de tre främsta förmågorna. Kvar i portfolion tills nästa årskurs. Där det byggdes på med nya förmågor, nytt lärande.
Något som jag snabbt uppmärksammade på skolan var det dominerande sportintresset. Sportkulturen. Många elever var med i fotbollslaget, hockeylaget. Många timmars träning, många matcher, många cuper. Med förväntningar att bli framgångsrika inom sporten. Men alla barn hade ju inte detta intresse. Jag tänkte efter. Vad kunde jag ge som komplement.
Jo, mer kultur till barnen. Och först ut – poesin. Att damma av och skänka dikten till dagens barn. Näringen ifrån klokskapen i poesin. Så ettorna fick rösta om veckans dikt på svenskalektionerna. Lustläsning. Illustrera dikter på bildlektionen. Dramatisera, göra teater av dikter. Så småningom skrev barnen korta dikter. Började läsa upp för varandra. Vi tog bussen till stadsbiblioteket. Lånade nya
diktsamlingar tillsammans. Att inspireras av.
I klass 5 assisterade jag läraren i svenska med Poetry Slam-konceptet. Att skriva en egen dikt. Träna igen och igen. Läsa upp den för en publik, som röstar fram sin favoritdikt.
Till en början valde jag själv ut tre olika dikter att läsa upp. Vi pratade om retorik. Om nutida estradpoeter. Som t.ex. Bob Hansson eller Solja Krapu. Om att framträda inför en publik. Femmorna fick ge förslag på vad man skulle tänka på. Och förstås prova på själva.
Det blev ett Poetry Slam i veckan i klassen. De började skriva egna korta dikter. Träna på uppläsningen. Först inför mig och en mindre grupp elever. Sedan för en större grupp.
Eleverna var fria att anmäla sig för att uppträda, framträda och bjuda på sin dikt. Den här veckan eller kanske nästa. Eller innan terminens slut. Eller bara vara med och rösta på den dikt som de gillat allra mest. Och reflektera över och berätta om varför de tyckte om just den. Vad de fann de i dikten, som betydde något viktigt och personligt.
Jag minns speciellt en elevs dikt. En alldeles briljant dialog mellan gud och djävulen. Och jag minns en annan elev med dyslexi, som gjorde det svårt att läsa. Utan att staka sig, utan att komma av sig i texten. Men med stor, stark vilja att läsa upp sin dikt ändå. Fast också med rädslan att tappa bort sig någonstans mitt i dikten.
Så vi förberedde oss väl. Mycket enskild träning i lilla grupprummet intill klassrummet. Med fokus på att gestalta dikten fysiskt. Mera koncentration på kroppen, än på själva uppläsningen. Eleven hade skrivit om sin skateboard. Om åkningen, uppför, nedför. Om olika tricks. Volter. En 360.
Eleven hade valt rekvisita. En pall att stå på. Uppe på rampen. Tillfället kom. Han hade anmält sig till slammet. Det var hans tur nu. Han hämtade pallen. Hade en
liten lapp med dikten i handen. Han klev upp på pallen. Balanserade. Lutade ömsom åt höger, åt vänster. Böjde på knäna, reste sig upp. På sin skateboard. Läste sin dikt samtidigt. Flytande. Helt utan att komma av sig.
Efteråt. Överväldigad av applåderna från klasskamraterna, röd om kinderna. Han sprang ett ärevarv runt klassrummet. Ut genom dörren för att lugna ned sig, pusta ut. Han hade gjort det. Han hade lyckats, nöjd och glad. En framgång för eleven. En framgång för en stolt pedagog.
En kul tur – med kultur!