Som pedagog inom förskola och skola under många år, har jag åtskilliga fina minnen lagrade. Ljusa minnen av speciella barn, som kämpat, utmanat sig själva, som funnit fungerande strategier, som tagit sig framåt och uppåt i livet. Roliga minnen av utvecklande uppdrag och utmaningar att ta tag i, metoder och verktyg som faktiskt fungerat, som gjort skillnad för barn och elever.
Det är hösten 1999 och jag deltar i ett samverkansprojekt mellan ett antal utvalda förskolor/skolor i Umeå kommun och Lärarutbildningen på Umeå universitet. Vårt viktiga uppdrag är barns rätt till ett fungerande språk.
Tillsammans utarbetar vi en handlingsplan för tidig upptäckt och förebyggande insatser, riktad till elever i riskzonen att ej uppnå målet godkänd i svenska i Umeå kommun.
Tidig Upptäckt Förebyggande Insatser = TUFI-projektet. Smaka på de orden en gång till: Tidig upptäckt förebyggande insatser, vilket koncept för barn och unga, oavsett vilket problemområde det gäller. Identifiera barnet/eleven och problemet, individualisera och skräddarsy undervisningen, träna, komma ikapp, ge förutsättningar för att lyckas i livet.
En liten del i projektet handlar om portfolio. Efter en fortbildningskväll med en lärare från Älta skola i Nacka diskuterar vi länge, min kollega och jag. Hur kan vi anpassa portfolio till förskolenivå?
På Förskolan Björkdungen, just då 15 olika nationaliteter. Min kollega och jag jobbar varje dag aktivt och språkfrämjande med de 13 äldsta barnen, 4-6-åringarna. En portfolio ska synliggöra starka sidor och kompetenser. Så vi dokumenterar och diskuterar oss fram till vad respektive barn lagt ner mest möda på och lärt sig under terminen. Vi väljer ut cirka 5-7 alster per barn, t ex teckningar, barns egna sagor, dikter eller brev, barns tankar om sitt lärande, fotografier av arbete med olika teman, på olika platser. Ibland i skogen, ibland i närområdet. Vi skriver också en motivering varför vi valt ut just detta.
Vi intervjuar barnen. Frågar vad är portfolio? Vad tror du att du lärt dig av det här? Barnen är insiktsfulla, kommer med fantastiska svar.
Min uppgift som pedagog, alltså att följa varje barns process och utveckling med fokus på språk och dokumentera. Barnens uppgift att reflektera över vad de egentligen lärt sig och att designa sin egen portfoliopåse. En helt vanlig plantpåse av papper som barnen själva marmorerat. Droppat färg i vattenbad, skapat färgglada mönster och virvlar och överfört på påsen. När allt torkat färdigt skrev de sina namn och ordet portfolio med stora bokstäver.
Därefter bjöds familjerna in till vernissage, fick förklaring om vad portfolio innebär. Barnens konstnärliga påsar upphängda på en lina i taket och vårdnadshavarnas uppgift att ta del av innehållet i påsarna och välja ut 3 alster att ta med till skolan. Som lämnas vidare till nästa stadie av utveckling och varje läsår kompletteras med ytterligare 3 nya kompetenser.
Vid terminens slut åkte påsarna vidare till tre andra förskolor i Umeå, till två olika förskoleklasser och till en förstaklass. En påse färdades ända till Sollefteå. Vi som ingick i referensgruppen följde upp och informerade barnens nya pedagoger. Vi föreläste om projektet inom kommunen, i personalgrupper och på lärarutbildningen. Projektet levde för en tid med sammankomster och gott utbyte av kunskap och idéer mellan närliggande förskolor, förskoleklasser och skolor. En del avdelningar, fritidshem och klasser satsade på att ta arbetet vidare genom att införa en digital portfolio. Men sedan kom nya krav, nya mål i läroplanen att uppfylla för pedagogerna och arbetet med portfolio ebbade långsamt ut.
Så kommer vi till möjligheterna. När jag berättat färdigt om portfolio för barnen i min förskolegrupp bidrar den då 6-åriga Caroline Muzito-Bagenda med sin klokskap och säger: ”Men Marie, när man är stor och har arbetat på många olika jobb, då blir det mycket saker att bära på, så då kanske man behöver en hel resväska”.
Carolines familj lämnade något år senare Umeå för jobb i Stockholm. Förra sommaren la jag märke till ett reportage i Västerbottens-Kuriren om att hon var tillbaka i Umeå. Nu som utbildad specialistsjuksköterska på Norrlands universitetssjukhus och dessutom som coach och tränare i Umeå BSKT. Jag tog nyligen kontakt med henne och tänk, hon minns faktiskt sin förskolefröken efter alla dessa år.
Jag frågade om jag kunde få återkomma och göra en intervju om henne i Nya Arbetartidningen, i egenskap av vardagshjälte. Jag fick genast svaret ”Oj, vilken ära, jag ställer gärna upp. Men just nu är jag borta med damlandslaget i basket på träningsläger och sedan EM”.
Så en intervju med vardagshjälten Caroline om hela hennes resväska med möjligheter och erfarenheter utlovas framöver. Men vad kan du och jag stoppa i vår portfolio fram till dess?
Vilka möjligheter har vi att förändra världen till det bättre?