Storbritannien, Sovjetunionen och USA hade bildat en allians för att tillsammans kunna besegra Nazityskland och det kejserliga Japan. Men redan innan kriget hade vunnits 1945 började Storbritannien och USA att planera för hur de skulle behandla det hot som de ansåg att Sovjetunionen utgjorde – även under den period då länderna fortfarande var allierade i kriget mot Nazityskland. Sannolikt såg Stalin och Molotov på Storbritannien och USA med samma, misstänksamma, ögon. Några år efter andra världskrigets slut inleddes den period som har gått till historien som det ”kalla kriget”. Begreppet ”kallt krig” innebar att de forna allierade undvek direkta militära konfrontationer med varandra. Istället tog sig motsättningarna en rad nya former.
Det kanske mest avgörande inslaget var den väldiga kapprustning som inleddes. I denna ingick uppbygget av en kärnvapen-arsenal på båda sidor. Drygt femton år senare visade Kubakrisen att respektive blocks ledare hade insett att ett tredje världskrig, utkämpat med kärnvapen, skulle leda till en ömsesidig utplåning. Begreppet ”terrorbalans” föddes och lever kvar ännu idag. Kapprustning var inte det enda inslaget under det kalla kriget. Militärallianser som Nato skapades (1949). Den s.k. Atlantpakten bestod ursprungligen av tolv stater: USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Portugal, Italien, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Danmark, Norge och Island. Medlemmarna i Nato förbinder sig att försvara varandra som ett kollektiv om något av länderna utsätts för ett väpnat angrepp.
Då även Västtyskland gick med i Nato 1955 svarade Sovjetunionen med att samma år bilda Warszawapakten. I denna kom, förutom Sovjetunionen, även Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Albanien att ingå.
Propagandan var en viktig beståndsdel under denna tid. Både positiv och negativ propaganda användes flitigt. Motståndarna utmålades som djävlar och den egna sidan som änglar. Det gällde att vinna den allmänna opinionen. Rymdkapplöpningen var ett fält där Sovjet tog ledningen med sina Sputniksatelliter. Sporten blev ett annat slagfält. Liksom konsten. CIA sponsrade, i hemlighet, utövare av modern abstrakt konst i syfte att vinna intellektuella. I Väst tonades Sovjetunionens insatser i kampen mot Nazityskland ned. Hotet av ett tredje världskrig, där kärnvapen riskerade att komma till användning, skapade ett brett fredsarbete. Underrättelsetjänsten i bland annat Sverige såg delar av fredsrörelsen som en frontorganisation för Sovjet och de svenska kommunisterna.
För Östblocket var Ungernrevolten både omskakande och oförklarlig. Den var ett försök till en anti-stalinistisk politisk revolution som leddes av rådsorgan liknande de ”sovjeter” som ledde Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917. Revolutionen i Ungern skedde under röda fanor och socialistiska paroller. Den riktade sig mot enpartidiktaturen och att Ungern behandlades som en lydstat till dåvarande Sovjetunionen. Deltagarna i revolutionen ville däremot inte återupprätta kapitalismen. Revolten fick inget officiellt stöd från Väst. Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 borde ha varit en politisk katastrof för Sovjetunionen. Men det blev inte så, åtminstone inte i Sverige.
Delvis kom invasionen i skymundan av alla andra dramatiska händelser detta år. Nämnas kan morden på Robert Kennedy och Martin Luther King i USA och revolutionsförsöket i Frankrike (maj ’68). Men det som sannolikt var mest betydelsefullt var USA:s krig i Vietnam. Detta satte tonen, mer än något annat, nästan över hela världen. Så även i Västeuropa och särskilt bland stora delar av ungdomen. Den antikoloniala kampen i Asien, Afrika och Latinamerika innebar att både Sovjet och Kina kunde vinna sympati på grund av sitt stöd till en rad befrielserörelser. Den sympati detta gav har levt vidare ända in i våra dagar.
Under det kalla kriget spionerades det också. Bland annat via spionplan. Något som blev väldigt uppmärksammat var att Sovjetunionen sköt ned ett amerikanskt spionplan över sitt eget territorium. I Sverige upprördes opinionen av att Sovjet sköt ned svenska plan som spionerade för USA:s räkning. Den politiska och ideologiska kampen genomsyrade nästan hela samhället under den kallaste perioden av det kalla kriget.
Det kalla krigets paradox – gemensam strävan efter status quo
Denna historiska period innehöll en paradox. En väldig sådan. Motsättningen mellan USA och Sovjetunionen – där kollektivt ägande utgjorde grunden för den ena supermaktens ekonomiska system, och privat ägande för den andra – utgjorde själva kärnan i den globala maktkampen efter andra världskriget. Men trots detta hade dessa båda supermakter något gemensamt: de ville båda bevara status quo (en sorts maktbalans). Och detta gällde inte endast de båda supermakterna sinsemellan. Det gällde även inom USA:s respektive Sovjets ”egna” block. Varken USA eller Sovjet ville utkämpa ett tredje världskrig. Detta ledde till en respekt för varandras ”intressesfärer”. Båda dessa stater ville forma ”sin” del av världen på det sätt som passade dem. Det går därför att säga att huvudmotståndarna USA och Sovjet, i stor utsträckning, tillsammans upprätthöll den nya världsordning som skapats efter andra världskriget. Detta under drygt 40 år.
Många revolutionära befrielserörelser i de tidigare kolonierna hade ursprungligen en möjlighet att skapa en levande socialistisk demokrati. Men denna skulle komma att utmana den totalitära och stelnade stalinism som rådde i Sovjetunionen. Kuba utgör ett exempel. Varken personerna, eller drivkrafterna, bakom revolutionen på Kuba 1959 hade något med Sovjetunionen eller Kubas kommunistparti att göra. Castro var inte kommunist utan såg den amerikanska konstitutionen som en förebild. Det var USA:s fördomar – som innebar sabotage och bojkotter i syfte att störta Kubas nya ledning – som tvingade Fidel Castro att söka hjälp. Detta gav Sovjets ledare chansen att sätta press på Castro. Sovjet skulle köpa Kubas enda exportprodukt, socker, i utbyte mot att Kubas dynamiska och revolutionära ledare kopierade Sovjetunionens stalinistiska totalitära styrelseskick. Efter Kubakrisen 1962 kom Kuba att tillhöra Sovjetunionens intressesfär. USA kom därför inte att invadera Kuba. Visserligen genomfördes ett invasionsförsök av exilkubaner, men då president Kennedy drog in stödet misslyckades detta försök och stärkte Castros grepp över Kuba. Sovjet, å sin sida, pressade Kuba att följa sin politik och inte provocera USA.
Ett annat exempel utgörs av premiärministern i Iran, Mohammad Mosaddeq, som nationaliserade landets oljetillgångar i syfte att inkomsterna från oljan skulle komma befolkningen och landet tillgodo. Men Mosaddeq störtades 1953, med hjälp av CIA, och sattes i husarrest under resten av sitt liv (1967). Detta innebar att Väst kunde behålla kontrollen över Irans olja. Vi kan även nämna Salvador Allende i Chile. Denne demokratiskt valde president var en förebild för hela Latinamerika. Just därför utgjorde han ett hot inte endast i Chile. Allende störtades och dödades i en statskupp 1973, utförd av Chiles militär, stödd av USA. Men vid denna tid erkände Sovjet både Iran och Latinamerika som USA:s intressesfär. Så Sovjets protester mot dessa övergrepp stannade vid ord. Status quo måste upprätthållas. Detta är några exempel på hur status quo upprätthölls: både mellan USA och Sovjet, och inom Sovjets respektive USA:s ”intressesfärer”.
Krafterna som kriget satte i rörelse har fortsatt att verka
Det som rubbade status quo var bland annat Mao Zedongs och det stalinistiska kommunistpartiets maktövertagande i Kina. Detta innebar en oerhörd förlust för Väst. Och senare ett väldigt osäkerhetsmoment för Sovjet. Det skulle också visa sig att det stalinistiska och nationalistiska parti som tog över ledningen av världens mest folkrika land snart kom att utmana USA i Korea. Och senare kom att bli en konkurrent till ”kamraterna” i Moskva när det gällde ledningen för den ”kommunistiska” världsrörelsen. Och idag utmanar det nya Kina en hel världsordning.
Det tål att upprepas. Paradoxen under det kalla kriget var att huvudmotståndarna USA och Sovjet, i stor utsträckning, tillsammans kom att upprätthålla den nya världsordning som de själva utgjorde avgörande beståndsdelar av. Sovjet sågs som en gemensam fiende av Väst. Detta fick länderna, främst i Europa, att enas under USA:s ledarskap. Men i den s.k. kommunistiska världsrörelsen stod det sämre till. Där rådde full splittring mellan Sovjet och Kina sedan slutet av 1950-talet.
Efter 1945 fortsatte de krafter att verka som hade satts i rörelse av andra världskriget. Detta ledde till ytterligare kraftmätningar och maktförskjutningar. I Asien och Afrika skedde en gigantisk frigörelseprocess från de gamla kolonialmakterna. Vi har redan nämnt Kina. Men redan två år tidigare förlorade Storbritannien kontrollen över det Brittiska Indien. Detta hade bestått av vad som idag utgör följande stater: Indien, Pakistan, Bangladesh, Myanmar (Burma) och Sri Lanka. (Dessa fem länder har idag tillsammans 1,5 miljarder invånare, medan Storbritannien har 67 miljoner)! Under 50-talet besegrades Frankrike i Indokina och tvingades ge upp Vietnam, Kambodja och Laos. Frigörelseprocessen fortsatte i Afrika och ledde till både större och mindre konflikter.
Vi har föresatt oss att berätta om världsordningarnas uppgång och fall. I detta sammanhang är det intressant att notera hur fort det brittiska imperiet föll. År 1914 sågs landet fortfarande som bärare av en hel världsordning. Endast 35 år senare hade Storbritannien, och Frankrike, reducerats till tredje rangens makter! Utmattade av två världskrig, oförmögna att behålla sina kolonier – som i slutet hade kostat mer än de gav – blev dessa gamla stormakter dessutom ifrånsprungna av den snabba ekonomiska återhämtningen i Västtyskland och Japan under 1950-, 60- och 70-talen. Idag framstår Storbritannien och Frankrike som dvärgar i jämförelse med länder som Kina och Indien.
Inget består för evigt. I nästa avsnitt kommer vi att försöka visa hur USA:s förmåga att upprätthålla dagens världsordning kraftigt har underminerats under de senaste tjugo åren.
Klicka här för att läsa nästa del.
Uppdaterad 2022-03-17