Sedan januari i år har cirka 2 000 pappersarbetare strejkat i Finland. Läget mellan pappersarbetarnas fackförening och arbetsgivaren UPM är fortsatt låst och strejken väntas pågå fram till mitten av april.
Konflikten rotar sig i en förändring av den finska arbetsrättens spelregler. Precis som med den svenska modellen, beslutas de flesta regler på arbetsmarknaden i Finland efter förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Finland, precis som Sverige, saknar därför exempelvis lagstadgade lägstalöner som exempelvis USA och en rad EU-länder. Istället sätter fackföreningarna en botten som inte arbetsgivaren får gå under. Om ett företag betalar en lägre summa än vad fackföreningar anser vara acceptabelt, då vidtas stridsåtgärder som får företaget att gå med på ett kollektivavtal och därmed binda upp sig till en viss lönenivå.
Den här delen av den finska arbetsmarknaden kvarstår oförändrad. Det som förändrats är att arbetsgivarna inte längre vill ha centralt förhandlade avtal. Utvecklingen går tillbaka till 2016, då arbetsgivarorganisationen för skogsindustri lämnade centralorganisationen för finska företag – motsvarande Svenskt Näringsliv. Skogsarbetsgivarna ville istället förhandla på egen hand. Inför årets avtalsrörelse tog skogsarbetsgivarna det hela ett steg längre. De meddelade helt enkelt att de inte längre skulle förhandla åt företagen gemensamt, utan nu skulle fackföreningarna få sluta avtal lokalt med enskilda bolag.
En liknande utveckling ägde rum i tekniksektorn, där centralorganisationen också frånsa sig rollen att förhandla kollektivt. Inom denna bransch har dock en ny organisation startats för de företag som fortfarande vill förhandla kollektivt.
Pappersindustriarbetarfacket, Paperiliitto, har gått med på att sluta lokala avtal med individuella företag. Dessa har kommit att skilja sig företagen emellan gällande löner och arbetsvillkor. Detta har resulterat i att anställda som utför lika betungande och krävande arbetsuppgifter kan, även inom samma område, betalas olika lön för samma arbete och förses med olika förmåner. Effekten har dock hittills varit liten och majoriteten av de finska pappersarbetarna har fortfarande liknande villkor som under tidigare avtal.
Arbetsgivaren i den nuvarande konflikten, UPM, har varit drivande i att få igenom denna decentralisering av avtalsförhandlingarna. De avtal som UP vill få till stånd är dessutom radikalt annorlunda än i resten av branschen. Företaget vill öka arbetstiden med totalt 100 timmar, sett över hela året. Deras anställda arbetar i dagsläget 34,5 timmar i veckan. UPM vill inte heller basera det nya avtalet på de tidigare avtal som slutits inom pappersbranschen. De vill istället ha separata avtal för de fem olika affärsområden som företaget ägnar sig åt. Motiveringen är att de olika verksamheterna ställs under olika tryck från marknaden, och att villkoren för de anställda därför ska skräddarsys efter dessa ekonomiska krav. I februari meddelade UPM dessutom att de helt slutar att teckna kollektivavtal för tjänstemän.
Historiskt har löntagarna gynnats av att förhandlingarna centraliserats. Centrala förhandlingar innebär att fackföreningarna kan lägga hela sin kraft bakom eventuella stridsåtgärder, och centrala avtal har inneburit att alla som arbetar inom en bransch kan räkna med lika lön för lika arbete. Även för arbetsgivarna har de centrala förhandlingarna varit gynnsamma. Centraliseringen har bland annat ansetts ge mer måttfulla lönekrav från fackföreningarna, då de centrala förhandlarna ofta varit mer moderata än de lokala fackklubbarna.
Den nya situationen i Finland innebär ett utforskande av nya vatten. Det är ännu oklart i vilken grad UPM faktiskt kommer att gynnas och om avskaffandet av centrala avtal blir permanent. Om förhållningssättet lyckas och slår igenom, då kan vi på gott och ont se en ny arbetsvärld träda fram i Finland.