Den finska pappersstrejken, som vid tidigare skrivit om, och som pågått sedan 1 januari i år nådde sitt slut den 22 april. När läget såg som mest låst ut meddelades att parterna kommit överens och arbetet återupptogs direkt. De har tecknat ett avtal som ska gälla i fyra år.
Arbetsgivaren UPM, som är den största producenten av papper och massa i hela Europa, gick hårt fram i årets avtalsrörelse med två tunga krav. Det ena var att de ville öka arbetstiden med ca 100 timmar per år. Det andra kravet var att de ville dela upp kollektivavtalet till fem separata kollektivavtal, uppdelat efter olika affärsområden. Finska pappersarbetarförbundet Paperiliitto svarade med att ta ut ca 2000 medlemmar i en strejk som alltså varade i fem månader innan ett avtal slöts.
Strejken innebar att arbetsgivarnas krav på arbetstidsförlängning kunde nedkämpas. Men facket backade samtidigt i frågan om kollektivavtalen och skrev på fem separata kollektivavtal istället för ett gemensamt. Detta riskerar på sikt att försvaga facket, då man tappar den gemensamma styrkan i ett centralt avtal. Det riskerar också att ge arbetsgivaren möjlighet att spela ut olika arbetsgrupper mot varandra, vilket naturligtvis var syftet med kravet.
Att samarbeta och därmed öka den gemensamma styrkan, med målet lika lön för lika arbete – oavsett arbetsgivare – var en av anledningarna till att fackföreningarna en gång i tiden började samlas och kämpa för centrala avtal. De nya avtalen inom den finska pappersbranschen är ett tydligt steg i motsatt riktning, och kan komma att ge avtryck även i Sverige och övriga länder.
Vilka effekter det kan få är förstås svårt att veta. Men krav från arbetsgivare i Sverige liknande dessa är något att hålla ögonen öppna för. Ett särskilt öga bör vila på Svenskt Näringsliv, som länge kampanjat för till exempel att förbjuda sympatistrejker, sänka ingångslöner och öka lönespridningen. Även de svenska facken måste vara beredda att damma av strejkvapnet.