Ja då, det blev Hurtigruten för mig och väninnan. Hon fyllde år mitt i pandemitid, fick presentkort på en båtresa av sina barn. Hennes sambo ville inte åka utan kontrade med: ”Ring Marie!” Och inte mig emot. Flygarhelgen i maj var rätt tidpunkt och sträckan Bergen-Trondheim rätt rutt för oss.
Hurtigrutentrafiken längs norska kusten grundades redan 1893. Den tjänar lokalbefolkningen för resor, post- och varuleveranser och tjusar oss turister, ofta kallad ”världens vackraste sjöresa”.
Tre flyg och framme i Bergen, Norges näst största stad, mitt emellan de sju bergen. I största välmening hade vänner noga upplyst oss om att Bergen är den stad i Norge där regnmängden är allra störst. Så vi klev av flygbussen, stod där med ryggsäckar, regnrockar, paraplyer. Beskådade hamnen, båtarna, gladmålade trähus, hela häckar av blommande rhododendron, dramatiska molnformationer på himlen och så solskenet! Den staden gav mersmak.
Eftermiddagen nästa dag och dags att äntra MS Nordnorge, ett av de tolv fartyg som dagligen färdas mellan Bergen och Kirkenes. Tryggt, säkert, välordnat alltihopa. Vi välkomnades med fisksoppa, kaffe, godbitar, läsk och säkerhetsgenomgång i terminalen innan själva ombordklivet.
Hytten visade sig vara riktigt smart planerad och frukostbuffén innehöll precis allt man kan önska, inklusive utsikt över blågröna vatten, öar, kobbar, skär, släta klipphällar, frodig grönska, snöklädda fjälltoppar.
Bästa positionen på fartyget, halvliggande i bakåtlutade fåtöljer i Panoramabaren. Folk vinkar när vi passerar deras hem och gårdar, vi vinkar tillbaka. Den stora båten glider fram med 18 knops behaglighet. Som gjort för att finna lugnet eller vägen till glassbaren, alternativt Kystenköket med ishavsröding från Sigerfjorden.
Flera småstopp och hamnar senare, 10 timmar fria att spendera i Ålesund. Man kan välja Hurtigrutens egna utflykter eller bege sig ut på egen hand. En egen upptäcktsfärd passade oss.
Det regnar och är småkallt när fartyget på morgonsidan når Ålesund, som visar sig bestå av flera olika öar. Jag vill upp på berget och utkiksplatsen fortast möjligt och väninnan väljer att avstå från de 418 trappstegen. Så med varma kläder och precis som i sångtexten ”Hon hade handskar, hatt och sjal och paraply” antar jag utmaningen att besegra berget Aksla.
Det duggregnar fortfarande, rätt hala trappsteg också. Aningens varmt med tre lager kläder, men bara att trava på. Så får jag för mig att det inte är så långt kvar. Och upptäcker då numreringen, siffran 108 på trappsteget. Tack och lov så ler varje människa på väg ner stort, vilket indikerar att utsikten är värd all ansträngning. Så framåt och uppåt, räknar 213, 237, 268, 298, 367, 408. På sluttampen omsprungen av två norrmän med lättare, klokare klädsel: sportskor, tunn jacka och shorts. Och till slut den där utsikten som får också mig att le saligt.
Efter flitigt fotograferande, en Fjellstuatitt ut genom panoramafönstret i restaurangen och mobilkontakt med väninnan inför nedstigning, så känner jag hur regnet och vinden friskar på. En kastby tar tag i paraplyet och betydligt mera folk i trapporna nu. Vi bildar en klunga tillsammans, stannar och släpper förbi folk som ska uppåt. Då hörs plötsligt trummor, trumpeter, tromboner, en musikkår. Vi fortsätter nedåt, högtidligt, tillsammans och liksom i marschtakt. Sedan får jag syn på dem, skolekorpsen. Två grupper efter varandra, ett femtontal barn och ungdomar i varje. Rödklädda tjejer, blåklädda killar, snurrande drillpinnar, musicerande tillsammans. Det är helgdag och den firas med fanbärande och musik av skolornas musikkårer på olika ställen runt stan. Pampigt och fint att uppleva.
Nästan hela Ålesund brann upp 1904 och byggdes sedan upp i jugendstil. Hus dekorerade med blommor och bladslingemönster. Vi ser fullt av grupper som guidas och undervisas om arkitekturen i den centrala stadskärnan. Många åker runt med Hop on-Hop off sightseeing bl.a. till Atlanterparken, Europas största saltvattenakvarium och marint vetenskapscenter.
Sjöresan avslutas för vår del i Trondheim. Hamnen ligger inom gångavstånd från centrum och där börjar vi leta efter turistbyrån. Följer kartan på mobilen utan framgång. Frågar oss fram, ingen känner till den. Till slut rätt gata, rätt husnummer och istället ett bibliotek. Där får vi så småningom höra att turistbyrån numera bara är digital. Men på väggen utanför finner vi belöningen efter irrandet. En jättelik graffitimålning, ett kvinnoansikte i profil med ett musikband och instrument i hårslingorna och texten “Alt er musikk, musikk er alt”.
Det är en riktigt varm dag och det börjar kännas tungt med ryggsäckarna. Vi njuter färdigt av graffitin och känner behovet att stärka oss med kaffe. På huvudgatan finns ett trevligt café, sätter oss utomhus och så händer det bara. En kör ställer upp sig under en installation av färgglada paraplyer. Folk flockas snabbt runt omkring. Kören börjar sjunga och med ens är allt musik.
Och på frågan om vi skulle rekommendera dig att åka med Hurtigruten, finns bara ett svar: – Selvfølgelig!