Det är väldigt svårt att vikta alla faktorer mot varandra och avgöra hur djup och hur lång som konjunkturnedgången kommer att bli. Däremot är det uppenbart att det finns en djup oro bland experter och politiker för att 70-talsfenomenet stag-flation (stagnation och samtidig inflation) återigen kommer att uppstå. En sådan är nämligen väldigt svår att motverka.
EU-kommissionen utkom med en olycksbådande ekonomisk rapport den 13 juli. I denna räknar kommissionen med just kombinationen av lägre tillväxt och högre inflation! Samtidigt kan en nedgång präglad av stagflation, liksom andra nedgångar, bli relativt mild. Men nedgången kan även, som i en rad länder under 70-talet, bli både långvarig, djup och lämna djupa sår efter sig.
Denna rapport från EU-kommission visar alltså att förväntningarna på den ekonomiska tillväxten nästa år har skrivits ned, betydligt, sedan i maj samtidigt som de ligger fast för detta år. BNP-tillväxten inom hela EU beräknas öka med 2,7 procent i år för att sedan sjunka till endast 1,5 procent nästa år. Även när det gäller prognosen för inflationen har EU-kommissionen blivit mer pessimistisk än i maj. Nu tros inflationen stiga till hela 8,3 procent i år och vara fortsatt hög (6,8 procent) även nästa år. Återigen: Detta scenario beskriver en situation av stag-flation!
Sverige sämst i EU
Kommissionens rapport pekar ut Sverige som det land som beräknas få sämst ekonomisk tillväxt inom hela EU! Detta gäller både för i år och nästa år (1,3 respektive 0,8 procent). I praktiken är detta nolltillväxt. Detta ökar risken för stigande arbetslöshet. I april låg Sveriges arbetslöshet på hela 7,7 procent. Bland de 27 EU-länderna var det endast Spanien, Grekland och Italien som hade högre arbetslöshet än i Sverige i april. Den svenska arbetslösheten är dessutom väldigt snedfördelad. Bland utrikesfödda låg arbetslösheten på hela 17,0 procent. Bland inrikes födda låg arbetslösheten på 5,4 procent. Den ekonomiska nedgången kommer, med stor sannolikhet, att öka arbetslösheten fram till utgången av 2023 – och eventuellt även under en ännu längre period.
Värsta scenariot
Det fanns även ett ”worst case scenario” i den rapport som EU-kommissionen presenterade i maj. Detta utgick ifrån att Ryssland skulle svara på västvärldens ekonomiska krigföring (som startats på grund av Rysslands militära angrepp Ukraina) genom att införa ett totalstopp för gasleveranser till EU. Detta skulle slå mycket hårt. Istället för en avtagande, men dock, tillväxt under andra halvan i år samt under nästa år, skulle ett stopp för gasleveranserna innebära att ekonomin inom EU skulle krympa under resten av 2022 och fortsätta att krympa även under nästa år. I maj var detta endast ett hypotetiskt scenario. Paolo Gentiloni, EU:s ekonomikommissionär, sade i samband med presentationen av den nya rapporten att risken för ett totalt gasstopp har blivit mer än endast ett hypotetiskt scenario. Nu är detta något som EU-länderna måste förbereda sig för. Gentiloni sade att en storm är möjlig men att utvecklingen för tillfället inte var där.
En repris av 70-talet?
Det som visade sig vara väldigt svårt för makthavarna på 70-talet var besluten om vilka åtgärder som skulle användas för att bromsa den ekonomiska kris som präglades av stag-flation. Svårigheten bestod i att makthavarnas tidigare misstag hade skapat en kris som var sammansatt av både stagnation (lågkonjunktur) och inflation (penningvärdesförsämring). Situationen försvåras ännu mer om inflationen inte beror på en ”för stor” inhemsk efterfrågan, från hushåll och företag, utan huvudsakligen är skapad av externa (utifrån kommande) faktorer. Låt oss förklara hur det hänger ihop.
Då tillväxten avtar, arbetslösheten ökar, och lågkonjunkturen fördjupas brukar räntorna sänkas för att mildra lågkonjunkturen. Det fungerar på följande sätt: Då privata eller offentliga bolag ska bygga bostadshus finansieras dessa projekt till stor del via lån. Höjs räntorna blir det dyrare att låna och endast de allra mest lönsamma byggprojekten kommer att genomföras. Med höga räntor faller en rad byggprojekt bort på grund av bristande lönsamhet. Detta ökar arbetslösheten. Och det som gäller för byggbranschen gäller för ekonomin i dess helhet.
Men dåinflationen ökar finns det ett starkt behov att bromsa den penningvärdesförsämring som gör att löntagare, arbetslösa, pensionärer och studerande får allt mindre mat för varje hundralapp då de besöker affären. Inflationen bromsas genom att efterfrågan, från företag och hushåll, minskas. Och metoden även i detta fall handlar om räntorna. Höjs räntorna minskar både hushållens och företagens vilja att låna pengar. Hushållen vill exempelvis inte låna för att köpa en bostadsrätt eller en ny bil. De höga räntorna gör detta för dyrt. Och av samma skäl vill inte företagen låna för att producera nya hus eller bilar, dels eftersom produktionskostnaden stiger, dels eftersom allt färre vill köpa. Samtidigt innebär höjda räntor att det blir mer attraktivt att sätta in pengarna på banken och spara. För den som sparar är höga räntor positivt. Problemet med inflationsbekämpningen är att metoden, räntehöjningar, är exakt det som samtidigt kommer att fördjupa lågkonjunkturen och öka arbetslösheten!
Hur djup blir stagflations-krisen?
Situationen blir dock ännu mer komplicerad om inflationen beror på externa faktorer. Med detta menar vi att pandemin har fått Kina att stänga, eller krympa, tillverkningen varvid leveranskedjorna störs. Detta skapar bristsituationer vilket driver upp priserna. Detsamma gäller för torkan, kriget i Ukraina och den ekonomiska krigföringen (sanktionerna) mot Ryssland. Allt detta har tillsammans inneburit kraftiga prisökningar på olja, livsmedel, el och vissa råvaror. Dessa prisökningar kallas för utbudsdriven inflation och, till skillnad från efterfrågedriven inflation, minskar inte inflationen av att den svenska riksbanken höjer räntorna. Däremot drabbas företagen ytterligare – förutom genom de ökade kostnaderna för olja, el och råvarubrist.
Men varför inte göra det hela ännu mer komplicerat. Om kostnadsökningar på så grundläggande produkter som olja, el och livsmedel får ”verka” inom ekonomin ett längre tag så kommer kostnadsökningarna att sprida sig till allt fler produkter. Nästan alla varor innehåller nämligen komponenter som har transporterats till Sverige. Om oljan blir dyrare kommer transporterna att bli dyrare vilket gör komponenterna dyrare och slutligen hela varan dyrare. Detsamma gäller för el som behövs både vid tillverkning och boende. Ökar vissa livsmedel i pris kommer många att leta efter andra livsmedel som ersättning. Men dessa kommer då att bli en bristvara varvid priset pressas upp även på dessa.
Inflationsförväntningar
Efter ett tag kommer det att uppstå en allmän prisökning i hela samhället och medlemmarna kommer att pressa sina fackföreningar att kräva kompensation för sin sänkta levnadsstandard. Detta kommer emellertid att förutses av företagen som kommer att höja sina priser i förväg för att kompensera sig för de förväntade löneökningarna. Denna psykologiska process brukar kallas för inflationsförväntningar och kan spela en reell roll i en ekonomisk process.
Fackföreningarna måste ta strid
Men vi ska sluta där vi började med det fenomen som kallas för stag-flation. De väldiga stödpaket i form av pengar, till bland annat företag, som många regeringar pumpade ut i samband med pandemin har bidragit till väldiga vinster hos många storföretag och banker. De löntagare som tvingades arbeta hårdare, eller som blev av med jobben under pandemin, har däremot inte sett några sötebrödsdagar.
Stagflation är ett, av flera, uttryck för de brister som alltid kommer att prägla den kapitalistiska marknadsekonomin. I Almedalen ville varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson tala om de problem som redan präglar knegarnas vardag i form av inflation och arbetslöshet.
Fackföreningarna måste förbereda sig för strid. De måste försvara sina medlemmar mot inflationen genom att kräva sådana lönelyft att de kompenseras för prisökningarna. För om det är något som vi kan vara säkra på, oavsett om det är Andersson eller Kristersson som får bilda regering efter valet, är det att det kommer att talas desto mer om krisen efter valet. Och både ”Magda” och ”Uffe” kommer att försöka vräka krisens bördor i knät på arbetare och tjänstemän. Det är deras uppoffringar, både i form av sänkta reallöner och ökad arbetslöshet, som ska lösa den kris som kan vara på gång. Men detta kan vi inte gå med på.
Det är dags att fackföreningarna gör come back i Sveriges samhällsliv. På 70-talet förde dessa en diskussion om makten över företagen, då genom löntagarfonder. Nu krävs en ny diskussion utifrån dagens förhållanden.