Den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag om att höja pensionsåldern har mötts av protester av en storlek och bredd som inte skådats sedan de historiska generalstrejkerna i maj 1968.
Enbart på en av de hittills elva protestdagarna, den 23 mars, demonstrerade 3,5 miljoner människor på 250 olika platser i Frankrike. Detta enligt de franska facken. Strejker har skakat stora delar av kollektivtrafiken och sophämtningen. Strejker på oljeraffinaderier har påverkat bränsletillgången på bensinstationerna. För första gången på länge har alla de fyra olika fackliga centralorganisationerna stått enade bakom protesterna. I en färsk opinionsundersökning är 70 % av fransmännen missnöjda med Macrons presidentskap.
Frågan är vad som fått fransmännen att gå ut i de största protesterna på mer än 50 år?
Den första anledningen är innehållet i pensionsreformen. Frankrike har idag ett av Europas bästa pensionssystem för vanliga löntagare. Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år. Han vill också öka antalet år som man måste jobba för att få pension, vilket skulle innebära att vissa grupper skulle vara tvungna att jobba till 67 års ålder. Facken pekar på att människor i arbetaryrken, som av fysiska skäl har svårt att jobba på äldre dar, kommer att drabbas hårt av förslagen. Kvinnor skulle också drabbas hårdare än män.
Det är inte första gången som det sker protester kring pensionsfrågan i Frankrike. På 1980-talet sänktes pensionsåldern från 65 till 60 år av den radikale socialdemokratiska presidenten Mitterrand. Det sågs av många som en symbol för solidariteten i det franska samhället – en solidaritet mellan generationerna. Ända sedan dess har den politiska högern gång på gång försökt höja pensionsåldern, och mötts av både partipolitiska och folkliga protester ledda av fackföreningarna. Denna tradition av strider kring pensionerna är en annan anledning till att varje föreslagen försämring genast får mycket uppmärksamhet, och att många fransmän är beredda att gå ut i stora demonstrationer för att försvara dagens pensionssystem.
En tredje faktor bakom de omfattande protesterna är det bristande demokratiska stödet för presidenten. Macron vann presidentvalet för snart ett år sedan med en mindre marginal än väntat. Många avstod helt från att rösta då det enda alternativet till Macron i den avgörande valomgången var den nyreaktionära kandidaten Marine Le Pen. Ännu värre blev det för Macron när hans parti förlorade den egna majoriteten i parlamentsvalet en månad senare.
Vårens protester har understrukit Macrons svaga parlamentariska stöd. Trots månader av manövrerande lyckades Macron inte ens få en majoritet i parlamentet att stödja sitt pensionsförslag. Till slut tvingades Macron att använda en specialparagraf i konstitutionen för att få igenom sin reform – mot både parlamentets och folkets vilja.
En fjärde anledning till kraften i protesterna är den ökande polariseringen av det franska samhället. En kartläggning av det franska parlamentsvalet visade att över 60 procent av väljarna i den första valomgången röstade på kandidater med ett ”anti-elit”-budskap, som går ut på att den traditionella politiska eliten står i vägen för jämlikhet och verklig demokrati. Macron, som redan innan protesterna kritiserats för att ha en överlägsen attityd, har efter protesterna och efter att ha tvingat igenom sin pensionsreform, än mer framstått som en representant för en maktfullkomlig elit.
Att Macron tvingade igenom sin pensionsreform över huvudet på parlamentet ledde till ännu större och argare protester runt om i landet. På många orter möttes dessa fredliga protester av våld från polisen. På några ställen urartade detta till våld och skadegörelse. Tusentals människor har arresterats utan brottsmisstanke eller efterföljande rättegång. Tidningen Le Monde lyckades säkra en ljudupptagning där poliser säger till gripna ungdomar att de ska “bryta armbågar och ansikten” på dem. Reportrar utan gränser berättar att journalister blivit attackerade av polis. Amnesty International och Europarådet har också protesterat mot polisens agerande.
Det är i skrivande stund oklart om Macrons pensionsreform kommer att kunna genomföras. Presidenten verkar fast besluten att driva igenom reformen – till varje pris. Då Macron redan suttit i två mandatperioder behöver han inte oroa sig över att inte bli återvald. Presidentens sätt att köra över parlamentet, kombinerat med polisens våldsanvändning mot demonstrationerna, har dock ytterligare vidgat klyftan mellan den franska befolkningen och det politiska etablissemanget. Grunden är lagd för fortsatta strider.
För den franska arbetarrörelsen handlar utmaningen dels om att föra striden mot pensionsreformen till sitt slut. Men också om att enas bakom ett trovärdigt alternativ både till den traditionella högern och Marine Le Pen.