Poeten Bejan Matur kommer från en kurdisk-alevitisk familj i Maraş i sydöstra Turkiet. Hon föddes i en sunnimuslimsk by 1968 och kände utanförskap och diskriminering både som kurd och alevit. Hon debuterade 1996 med diktsamlingen Rüzgar Dolu Konaklar (Vindarna tjuter genom herrgårdarna), vann flera litterära priser och sågs som ”frisk luft”, nyskapande i språk och innehåll.
Sedan 2005 har Matur arbetat som journalist och skrivit artiklar om kurdisk politik, armeniska nyheter, kultur och kvinnofrågor. Hon har varit chef för kulturstiftelsen DKSV (Diyarbakır Cultural Art Foundation) och har arbetat med fördrivna barn och kvinnor. Hon gör också tv-programmet Atlas om kultur, konst och politik.
Hennes nionde bok Son Dag, publicerades 2014, översattes till svenska med titeln Det sista berget 2017 och utgavs på förlaget Black Island Books. Diktsamlingen Ödets hav ingår också. Här ett urval av dikterna.
Orden
Orden
lutande ryggen mot det sista berget
tittar på jorden.
Bokstav
Människan är som en bokstav när hon vandrar över ett berg.
I tystnad bär hon sin sorg.
Rör vid stenar och gråter.
Att inte kunna lämna ett berg
Man har berättat en saga för oss,
visat ett snöklätt berg.
En saga,
där barn svär på okända gravar
där fåglar landar på människors axlar.
Vi kunde inte lämna detta berg.
Det dunkla berget
som slagit rot i våra själar.
Numera är vi alla där
uppe på höjderna eller inte,
men med detta berg inom oss.
Tacksamhet
Allt står still
men bergen talar med mig.
Min mamma eldar i ugnen.
I den finns tacksamhet.
Mammas blickar
Mammas blickar
oklart åt vilket håll de är riktade
men mot evigheten.
Mammas blickar
är ett hjärta som vill dö
när de tittar på snöklädda berg.
Dessa blickar har sin rot i vårt medvetande.
Mamma talar bara med stenar,
leker med stenar.
Sten, ett medvetande
i hjärtat.
Gråtande folkstam
En plats bland bergen,
en mamma som inte finns,
en gråtande folkstam.
Tusentals barnahänder
som omfamnar bokstammarna.
Barnens fingrar på träden.
Om en gren gick sönder
skulle barnen säga: Vi blev sårade,
historien sårade oss.
Vi är kanske fortfarande barn.
Orden, orden.
De är i blodet.
Man måste börja från början.
Vilka ord är mammas tystnad?
Vilken dikt får blodet att sluta rinna?
Exil
”Vatten, berg, dalar.
Allt är bakom oss.
Strunta i det, låt det vara så.
Vi möter alltihop i nästa liv.”
Ord från en kvinna i exil.