Under en tid har de tunga makthavarna runt om i världen satsat på två, mot varandra stridande, utgångspunkter för den ekonomiska politiken. Den ena gruppen av makthavare har ett smalare och kortsiktigare sätt att se på samhället. För dem handlar politiken huvudsakligen om hur snabbt inflationen kan pressas ned – detta till nästan vilket pris som helst. Dessa makthavare stöder sig på penningpolitiken. Deras två främsta instrument är räntorna, som de höjer via sin kontroll av centralbankerna i olika länder, och dessutom fogliga fackliga ledare. Priset för deras politik är ökad arbetslöshet och sänkta reallöner.
Den andra gruppen av makthavare ser samhället på ett något bredare och långsiktigare sätt. De har lotsat sina länder genom de kostnadsökningar som först pandemin, och sedan förändringarna på energi- och livsmedelsmarknaderna, har inneburit för företag, offentlig sektor och enskilda individer. Deras metod har bestått av väldiga ökningar av bidrag till just företags- och kommunsektorerna. Och i vissa länder även av direkta bidrag till enskilda individer. Dessa makthavare stöder sig på finanspolitiken. Deras främsta instrument är statsbudgeten. De förstår också att även framtiden innebär ökade kostnader. Det handlar om pensioner och sjukvård+omsorg då den andel av befolkningen som är äldre ökar. Även ett Nato-medlemskap innebär ökade kostnader för militären i de olika länderna. Detsamma gäller för utfasningen av fossila bränslen. Då skatteintäkterna inte täcker kostnadsökningarna har många regeringar lånat för att klara de ökade utgifterna. Resultatet har blivit ökade budgetunderskott.
Det är här som de olika utgångspunkterna, och därmed motsättningarna, mellan de olika makthavarna ska sökas. Vi ska försöka beskriva den globala krisen för den kapitalistiska ekonomin och krisens möjliga effekter. Det frågorna om hur krisen ska bekämpas, och hur krisens svåra konsekvenser ska hanteras, som ligger bakom konflikten mellan makthavarna och deras uppdelning i olika läger. Vi kommer även att försöka beskriva de speciella drag som kännetecknar situationen för Sverige. I samband med detta kommer vi även att betona behovet av att kämpa för ett krisprogram. Vi kommer att göra detta försök att beskriva situationen, steg för steg, i ett antal artiklar i detta och kommande nummer av Veckans Nyheter. Nedan följer den första artikeln.
Många ekonomiska uppgifter och beskrivningar kommer från The Economist svenska utgåva rörande om världsekonomin, från april 2023. För många slutsatser och begrepp ansvarar artikelförfattaren.
Del 1. Penningpolitisk åtstramning
Väldigt många beslutsfattare – ekonomer, storföretag, investerare (spekulanter) – underskattade helt den inflation som följde i spåren på pandemins nedstängningar. Under 2021 hade dessa beslutsfattare en utbredd uppfattning om att inflationen skulle ”vara på väg bort inom några månader”. Så fel de hade. I början på 2023 låg inflationen på nästan tio procent (9,8) globalt sett. Till de som hade fel hörde ländernas centralbanker. Av de 38 centralbanker som bevakas av ”Bank for International Settlement” höjde hela 33 sina styrräntor under 2022. USA:s centralbank, Federal Reserve, höjde sin styrränta hela nio gånger mellan mars ifjol och mars i år.
I samband med, bland annat, många centralbankers fullständiga missbedömning av inflationen förändrades även deras tongångar. Istället för milda uttalanden om att inflationen skulle ”vara på väg bort inom några månader” har centralbankernas tongångar blivit allt mer militanta. Sedan en tid tillbaka har det, från deras håll, istället talats om att kampen mot inflationen kommer att ”svida”. De makthavare som baserar sig på penningpolitiken – d v s på centralbankernas ränteökningar samt på att en allians av arbetsgivare och regeringar pressar fackföreningarna att acceptera dåliga löneavtal – försöker bekämpa inflationen genom att strama åt samhällsekonomin. Deras metod av räntehöjningar och låga löneökningar kommer att öka arbetslösheten och sänka reallönerna. Denna metod innebär, kort sagt, att bördan i första hand läggs på lönearbetarna. Vi ska visa ett av de tydligaste exemplen på detta i nästa stycke som handlar om nationalekonomin.
Nationalekonomi är ingen vetenskap
Bakom konceptet lönprisspiralen finns ett ideologiskt ställningstagande till kapitalägarnas fördel. Resonemanget går ut på följande: får facket igenom rejäla löneökningar ”måste” företagen höja sina priser för att kunna öka storleken på sina vinster och därmed på sina aktieutdelningar. Därför ökar inflationen. Detta antagande utgår ifrån att det naturliga är att löntagarna sänker sina lönekrav medan det vore onaturligt att företagen sänker sina aktieutdelningar. Detta är givetvis helt fel. Både löneökningar och aktieutdelningar kommer från samma källa: det mervärde (eller förädlingsvärde) som skapas genom produktionen av varor och tjänster.
I länder som Sverige, där banker och storföretag idag gör väldiga vinster samtidigt som fackföreningarna är väldigt starka, var det en öppen fråga om vilken samhällsklass som skulle få betala högst pris för försöken att bekämpa inflationen. Om fackföreningarna hade tagit strid för sina medlemmars reallöner skulle de dominerande ägarna till banker och storföretag ha tvingats att acceptera lägre aktieutdelningar. Detta scenario hade inte lett till någon lönprisspiral. Däremot hade scenariot inneburit lägre aktieutdelningar. Nationalekonomi är den sköld bakom vilken inte bara arbetsgivare, utan även de flesta riksdagspartier, döljer sitt ställningstagande mot lönearbetarna. Förstår man bara detta är nationalekonomin till stor hjälp för att förstå samhällsutvecklingen.
I årets avtalsrörelse svek fackföreningarna i Sverige. De accepterade ett avtal som innebär att tio års reallöneökningar sopades bort, trots att banker och storföretag gör rekordvinster. Knegarna tvingas nu betala ett dubbelt pris för den strama penningpolitiken: både sänkta reallöner och högre arbetslöshet.
Del 2. Finanspolitisk expansion
Samtidigt som penningpolitiken syftar till åtstramning bedriver andra makthavare en rakt motsatt politik. De politiker som har kontroll över statsbudgetarna har använt dessa till att bedriva en expansiv finanspolitik. Under pandemin ökade dessa makthavare, oftast regeringarna, sina offentliga utgifter genom bland annat väldiga bidrag till företag, kommuner och privatpersoner. Syftet var att stimulera ekonomin. ”Storleken av de finanspolitiska stimulanser som lanserats sedan pandemins utbrott saknar motsvarighet i fredstid” skrev SEB i mars 2021.
Då skatteinkomsterna inte räckte till finansierade många regeringar sina ökade utgifter genom att låna mera – vilket generellt sett har ökat ländernas statsskulder. Under pandemin rådde ingen motsättning mellan penning- och finanspolitik. Penningpolitiken drog åt en mer expansiv ekonomisk politik genom låga (väldigt låga) räntor och finanspolitiken drog åt samma håll genom ökade statsutgifter där ökningen finansierades genom större lån. Alla grupper av makthavare ville nämligen undvika att pandemin skulle leda till en ny djup ekonomisk nedgång som den 2007-2009.
Del 3. Motsättningarna efter pandemin
Under 2007-2009 genomlevde kapitalismen den djupaste globala ekonomiska krisen sedan börskraschen i New York 1929. Då ekonomin började återhämta sig efter 2009 strävade de flesta länder efter att snabbt få sina budgetar i balans – de strävade t o m efter att statsinkomsterna skulle bli större än statsutgifterna. Många regeringar ökade sina skatteintäkter genom höjda skatter. Samtidigt minskade de sina utgifter genom besparingar inom sjukvård, omsorger samt genom besparingar på pensioner och bidrag. Detta skapade ett överskott i statsbudgetarna. Detta överskott kunde utnyttjas till att återbetala delar av de tidigare lånen. Priset för överskotten var blod, svett och tårar för både de anställda inom offentliga sektorn och de som var beroende av densamma.
Men denna samstämmighet mellan makthavarna har brutits. Motsättningarna blev synliga efter att pandemins negativa effekter på ekonomin började avta. Efter pandemin har alltså penningpolitiken bytt kurs. Den har gått från att ha varit expansiv till att bli åtstramande. Detta genom kraftiga räntehöjningar samt genom att pressa på för låga löneökningar. Men detta gäller alltså inte för finanspolitiken. Den har fortsatt att vara expansiv.
I många länder fortsätter de politiska makthavarna att, främst med hjälp av statsbudgetarna, bedriva en expansiv finanspolitik. Regeringarna ökar köpkraften genom bidrag (subventioner) till både företag och privatpersoner för exempelvis stigande energikostnader. Vissa regeringar ökar även köpkraften genom statliga skattesänkningar. Skattesänkningar minskar inkomsterna och ökade bidrag ökar utgifterna. Resultatet av ökade utgifter och minskade inkomster blir att budgetunderskotten ökar i båda ändar. Och sker detta, år efter år, ökar statsskulderna – som utgör summan av alla budgetunderskott.
Det har alltså uppstått en märkbar motsättning mellan olika läger av makthavare. Det ”penningpolitiska lägret” vill alltså bekämpa inflationen och stramar därför åt genom höjda räntor och press på facken för låga löneökningar. Det andra lägret är rädda för effekterna av en åtstramning. De fortsätter därför att bedriva en expansiv finanspolitik även sedan pandemins effekter har avtagit.
Vi ska ge exempel på denna expansiva finanspolitik och även försöka besvara frågan varför motsättning har uppstått mellan de styrande makthavarna. Vi ska även göra ett försök att förklara vad som skulle kunna hända då penning- och finanspolitik drar åt olika håll. Innan vi går vidare i analysen vill vi dock göra ett viktigt påpekande: alla makthavare är eniga om att fackföreningarna ska acceptera låga lönelyft och att fackens medlemmar ska acceptera sänkta reallöner. Alla makthavare kan enas om detta i ett klassamhälle.
Del 4. Fortsatt expansiv finanspolitik
Det finns många ekonomer som anser att om inflationen ska kunna bromsas måste penning- och finanspolitiken dra åt samma håll. Men i dagens situation drar alltså penning- och finanspolitiken åt olika håll. Vi har gett exempel på penningpolitiska åtstramningar av ekonomin i form av räntehöjningar och låga löneökningar i avtalsrörelserna. Nu ska vi ge exempel på expansiv finanspolitik som stimulerar ekonomin.
Inom EU används stora summor ur den s.k. ”Next Generation”-fonden som består av 807 miljarder euro till att stötta länder som har svårigheter med att täcka underskotten i statsbudgeten. Japan, den tredje största ekonomin i världen, har backat från målet att uppnå budgetbalans 2025. Detta betyder att regeringen i Japan kommer att fortsätta med en expansiv finanspolitik under ytterligare ett antal år. I Sydkorea planerar regeringen att sänka både skatterna för aktiebolag och inkomstskatterna för löntagare. Detta i syfte att öka statens utgifter och därmed göra det möjligt att fortsätta att driva en expansiv finanspolitik.
Det som händer i USA är alltid extra betydelsefullt. Landet har fortfarande världens största ekonomi. Å ena sidan har den nuvarande administrationen infört något som kallas ”Inflation Reduction Act”, en klimatförändringslagstiftning som också syftar till att minska statens upplåning! Men president Joe Bidens planer på att avskriva stora delar av studieskulderna beräknas komma att kosta ungefär dubbelt så mycket som den s.k. Inflation Reduction Act skulle spara in. I budgetprognoser från i maj 2022 beräknas USA:s budgetunderskott bli så högt som 5 procent av BNP i genomsnitt under resten av detta decennium! Innebörden är att USA:s statsskuld kraftigt kommer att höjas. Detta ska läggas ovanpå att USA:s statsskuld redan idag är den högsta sedan andra världskriget.
Om vi går tillbaka till Europa har flera länder med stora ekonomier ökat sina bidrag för att hjälpa hushållen att betala de ofta väldigt höga energiräkningarna som blivit ett resultat bland annat av försöken att frigöra sig av beroende av ryska gasleveranser. I Tyskland har landets största gasimportör, företaget Uniper, förstatligats. Landet satsar uppåt 200 miljarder euro (5,2 procent av BNP) på vad man kallar en ”ekonomisk försvarssköld” som bland annat innehåller subventioner för att sänka gaspriserna. Därmed frångår Tyskland sina normala normer för statlig skuldsättning. Detta är ett väldigt tydligt exempel på en expansiv finanspolitik.
Detsamma gäller för Frankrike. Här har regeringen infört ett tak på energipriserna och i samband med detta förstatligat den franska energijätten EDF (Électricité de France). Taket på energipriserna utgör också det ett exempel på en expansiv finanspolitik. Storbritannien är också inne på att sätta ett tak på energipriserna. Detta tak kan komma att kosta så mycket som 6,5 procent av landets BNP – en kostnad som är tänkt att finansieras genom statliga lån.
Del 5. Hotet av stagflation
Detta är en rad tunga exempel på hur ekonomierna stimuleras genom en expansiv finanspolitik. Alla dessa exempel pekar i direkt motsatt riktning i jämförelse med de penningpolitiska åtgärderna som syftar till att strama åt ekonomin. I båda fallen handlar exemplen om utvecklingen på kort sikt. Men tittar vi framåt i tiden så finns det en rad faktorer som pekar på fortsatta stora utgifter för ländernas statsbudgetar.
- Den första faktorn handlar om att den andel av befolkningen som lämnat arbetslivet på grund av ålder ökar i storlek. Detta innebär ökade utgifter för sjukvård+omsorg och pensioner.
- En annan faktor är kostnaden för Nato-medlemskap. Alla länder som har gått med i Nato har lovat att betala en summa motsvarande 2 procent av BNP i militära utgifter. Men nästan inget land i Europa har levt upp till detta löfte. Kriget i Ukraina innebär nu att alla Natomedlemmar tvingas höja sina militärutgifter upp till 2 procent.
- En tredje faktor är ambitionen att fasa ut användningen av fossila bränslen som kol, olja och gas. Detta kommer att kräva väldiga offentliga investeringar.
Sammanfattningsvis kan man säga följande: idag bedriver regeringarna en expansiv finanspolitik med ökande budgetunderskott och statsskulder som resultat. Lyfter vi blicken pekar flera tunga faktorer på svårigheterna när det gäller att minska budgetunderskotten i framtiden. I denna situation finns det en uppenbar risk: Den åtstramning av ekonomierna som sker genom penningpolitiken, i syfte att sänka inflationen, kan komma att skapa en lågkonjunktur med ökande arbetslöshet och sänkta reallöner. De kraftfulla finanspolitiska stimulanserna av ekonomin kan, i sin tur, komma att upprätthålla en hög inflation. Detta riskerar att skapa en situation av ”stagflation” (stagnation + inflation). Detta innebär det sämsta av båda världar: en svag ekonomisk utveckling med hög arbetslöshet och samtidigt en relativt hög inflation med en snabb urholkning av lönerna – löner som blir allt lägre på grund av lågkonjunkturen skapad av åtstramningspolitiken.
Stagflation var det som kännetecknade den långa och djupa ekonomiska krisen för kapitalismen under 1970-talet. Minnet av denna ger fortfarande makthavarna mardrömmar. I grunden beror denna paradoxala situation på att dagens ekonomiska tillväxt är alltför låg. Skulle BNP-tillväxten globalt sett vara exempelvis dubbelt så stor som idag skulle de flesta problem reduceras. Men istället kan en situation av stagflation ytterligare sänka BNP-tillväxten i en nedåtgående spiral. Men det är för tidigt att slå fast att så kommer att bli fallet. Däremot är det inte för tidigt att slå fast att kapitalismen befinner sig i en kris – som vi ska återkomma till i kommande nummer. Vi återkommer även till behovet av att kämpa för ett krisprogram – för fler jobb och mot sänkta reallöner.