Många löntagare känner sig svikna efter årets löneförhandlingar. Inflationen gräver djupa hål i plånboken och de påskrivna löneavtalen ger dålig kompensation. De centrala fackledningarna har inte låtit medlemmarna använda sin gemensamma styrka, exempelvis genom att gå ut i strejk.
Med detta i åtanke har anmärkningsvärda saker skett inom facket Seko. En mycket erfaren facklig förhandlare för spårtrafiken slutade, eller tvingades sluta, sitt fackliga uppdrag – samma dag som fackets medlemmar inom spårtrafiken skulle ha gått ut i strejk!
Enligt de klubbordföranden inom spårtrafiken som Veckans Nyheter talat med hade en spricka uppstått mellan den fackliga ombudsmannen, Thomas Gorin Weijmer, och Sekos högsta ledning i synen på förhandlingarna. I och med att ett nytt avtal skrevs på omedelbart efter att strejken blåsts av – och att Weijmar slutade samtidigt – är det inte speciellt långsökt att tro att orsaken till konflikten inom SEKO är olika syn på strejkvapnet.
Händelserna utspelade sig bara några veckor efter den vilda strejken bland pendeltågsförarna i Stockholm. Det är uppenbart att Weijmer hade starkare band till, och större förståelse för, fackmedlemmarna på golvet än Sekos förbundsledning.
Förhandlingarna om ett nytt avtal hade pågått sedan i vintras och Weijmer var Sekos förhandlingsledare hela tiden. När det nya avtalet skrevs på var det, enligt lokförare med insyn, Sekos förbundsordförande Gabriella Lavecchia samt avtalssekreterare Ulrika Nilsson som undertecknade. Men den ansvariga ombudsmannen för branschen – i detta fall spårtrafiken – skrev alltså inte på. Han hade ju fått sluta!
Många fackligt förtroendevalda är bekymrade över konsekvenserna av att Weijmer slutat, bland annat för att hans erfarenhet skulle ha behövts i de lokala förhandlingarna. Andra oroar sig över de fackliga ledningarnas vägran att lyssna på fackmedlemmarnas vilja att ta strid och följa i spåren av de strejkande i England, Tyskland och Frankrike.
Upplyftande är att ett 20-tal lokala fackklubbar inom spårtrafiken nu har startat ett upprop där de bland annat kräver att de ansvariga ledamöterna i förbundsstyrelsen ska avgå. Bland de missnöjda klubbarna diskuteras också att kräva en extra-kongress kring ledningens framtid. Händelserna inom SEKO visar att det finns liv inom svensk fackföreningsrörelse. De fackpampar som länge legat som en våt filt över den fackliga rörelsen kan utmanas på ett sätt de aldrig trodde vara möjligt.