Lex Sarah innebär att personal i vissa verksamheter har skyldighet att rapportera missförhållanden, bland annat inom äldreomsorg och omsorg om personer med funktionsnedsättning. Även risk för missförhållanden måste rapporteras. Bestämmelserna om Lex Sarah finns i socialtjänstlagen och i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Jag mötte ett vårdbiträde. En kvinna med massor av driv, engagemang, kapacitet. Och 12 års erfarenhet inom vården. Senast på ett särskilt boende för dementa eller personer med särskilda behov på grund av t.ex. stroke eller ms. Hon slet med att göra rätt. Slet med att hinna ge de boende allt de behövde. Slet med att se vanvård och misskötsel förekomma på arbetsplatsen. Och hon slet framför allt med sitt samvete. Att göra en Lex Sarah eller inte.
Så vad handlar det om?
– Det pågår en destruktiv interaktion mellan personal och flera av de boende, vilket påverkar
individernas personvärde negativt. Det handlar om allt ifrån våldsamt och hånfullt bemötande till grav negligering av de äldres behov. Detta har medfört ödesdigra konsekvenser som bl.a. kan ha bidragit till förtidig död.
– När en anställd blir konfronterad för att ha varit våldsam mot en boende som nyligen avlidit, svarar hen: ”Men hen var ju också det”. Arbetsgruppen tycks sakna reflektionsförmåga och chefen tar inte dem som uppmärksammar bristerna på allvar.
– En anställd som bevittnade allt valde att säga upp sig i samband med en planerad Lex Sarah. Initialt försökte hon uppmärksamma sin chef om de omfattande bristerna i omsorgen. Men kände sig aningen misstrodd, för ingen annan tog upp dessa problem.
– Vid uppsägning lovades ett möte inom en vecka. Hon erbjöd sig att mejla allt skriftligt. Men chefen sa att det inte behövdes. Hon erbjöd sig ytterligare en gång att skicka allt skriftligt och betonade att hon behövde göra en Lex Sarah. Chefen vädjade om att hon skulle avvakta till dess att de setts.
– Anställningen löpte ut. Men något möte blev det aldrig. Och därmed ingen Lex Sarah. Veckor efter att anställningen upphört ringer chefen. Fattar sig kort om lön.
– Men den f.d. anställde är endast intresserad av mötet och frågar ”vad kan vara viktigare än att jag säger att det pågår vanvård och misär på avdelningen”. Som svar får hon att chefen snart ska gå på semester.
Vad gäller det för typ av vanvård?
– Det handlar om sanitära olägenheter och bristande hygienrutiner där vissa boende som behöver kompenserande insatser inte får det. Det kan handla om veckor. T.ex. vid handtvätt.
– Det handlar även om att sitta i smutsigt skydd i hela dagar så att det blir sår. Det handlar om avföring på händer som sedan stoppas i munnen. Tandborstning går vissa utan i veckor. Och där munhälsan och födointaget försämras utan att det uppmärksammas.
– Det handlar om osäkra förflyttningar och boende som är otrygga och där personal antingen ignorerar dem eller förminskar samt hånar deras befogade oro. Det handlar om att när det är en livshotande situation där en boende har alldeles för låg syremättnad i blodet och en annan har precis kräkts och har feber.
– Då bemöter personalen den som lämnar rapport med att ”först ska vi ha kaffe” och där sitter de kvar på kontoret i 20 min innan en sköterska dyker upp. Personen dog några timmar senare. Hade förmodligen haft låg syremättnad över längre tid, något som ingen annan i personalen uppmärksammat.
– Det handlar om blåmärken och hårda tag. Gester mot en boende där personal drar fingret över halsen som en kniv. Allvarliga brister i läkemedelshanteringen, trots avvikelser och extra stöd, påminnelser och utbildning från sjuksköterskor. Det handlar om insulin och okunskap om diabetes — vilket resulterade i en hypoglykemi (insulinkänning).
– Arbetet är sällan personcentrerat, trots att en del genomförandeplaner är noggrant utformade. Genomförandeplaner följs inte. Personalen har knappt koll eller tid. Det dokumenteras inte som det borde. Det görs inte avvikelser då det bör göras. Det är fortfarande stigmatiserat att upprätta en. Kollegor kan förlöjliga den som trots allt skriver avvikelsen.
– Alla boende på avdelningen har rasat i vikt. Alla berättar om hur illa behandlade de blir. Alla saknar meningsfulla aktiviteter i vardagen. Personalen sitter antingen med varandra och surrar eller glor i sina mobiler och lämnar individer som inte får vara själva — själva. Så att de faller. Gång på annan.
– Däremellan går personalen på knäna för att räcka till p.g.a. resursbrist. Ibland kan endast personal med undermålig svenska jobba, vilket har skapat oro samt riskerar patientsäkerheten.
Det här du berättar om handlar alltså om dig?
– Ja, jag är den som sa upp mig. Jag är numera anhörig till en av de boende. Det är svårt att gå därifrån när jag gör ett besök. För jag vet att ingen annan tar vid så som det är menat. Om jag slutar mata den väldigt undernärda, kommer ingen annan att göra det. De slänger maten utan att försöka med något annat eller att rapportera.
Blev din anmälan gjord till slut?
– Det blev insänt! Men ingen Lex Sarah eftersom det då krävs att jag fortfarande är anställd. Men det blev ett så kallat tips till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).
– Egentligen ska det ju finnas tydlig information och rutiner i hur man gör en Lex Sarah, och innan man gör en anmälan ska man alltid försöka lösa problemen genom att ta det med chefen. Chefen är i sin tur skyldig att ge stöd och information kring en Lex Sarah.
– Jag var kluven i om jag skulle anmäla eller ej, var rädd att det skulle göra allting värre. Jag var rädd att bli misstrodd, samt att det saknades tydlig information i vilket skede personalen ska anmäla.
Hur känns det nu när tipset är inskickat?
– Jag kände en stor lättnad, men samtidigt önskar jag att jag hade gjort det tidigare. Önskar även att jag inte vore så ensam i att uppmärksamma bristerna.
– Det blir nog på bekostnad av att mina kollegor vänder sig emot mig. Men jag tar den smällen. Vad som helst för de äldre!
Vad är din förhoppning framöver?
– Min främsta förhoppning är givetvis att detta leder till en radikal förbättring åt det bättre. Men jag hoppas även att min anmälan kan få fler att våga höja sina röster för de orättvisor de ser!
jag jobbar på ett LSS boende där det är ”kaos”, hyresgäster blir nästan bortglömda när deras granne lever rövare, personalen försöker göra det som går för att skydda denne hyresgäst från att skada sig själv och för att inte bli skadade själv när denne går till anfall. I helgen när jag jobbade var denne hyresgäst i ett tillstånd vi inte kunde hantera, polis tillkallades men dom kunde inte göra något, vi ringde in mer personal, personal som då redan stod på schemat för att komma in tidigare.
Då det utbröt brottningsmatch och vi endast var tre st som jobbade blev dom andra hyresgästerna som va hemma lidande. En av dom fick vara ute och sitta i sandlådan helt ensam i flera timmar eftersom vi blev tvungna att handskas med hens granne i flera flera timmar, vi blev sparkade, dragna i håret, en kollega fick en pungspark, vi blev spottade och slagna, samtidigt som vi ville förhindra denne hyresgäst att skada sig själv. Vi gav denne hyresgäst medicin tre ggr för att ev få hen att sluta men vi har insett att dessa piller inte hjälper längre, hen har fått så många så hen har blivit van eller beroende av dessa, men det är det enda vi har att tillgå.. vi är alltid för lite folk och ibland finns det ingen som har delegering till alla på plats. Chefen tycker att denne hyresgäst är ekonomiskt fördelaktig, det var det absolut första vi fick höra när hen flyttade in, vi har många ggr tagit upp hur vi i personalen mår av hur situationen ser ut men det är ingen som lyssnar eller tar tag i situationen. på våra apt träffar är det nästan alltid en eller flera i personalen som gråter pga att man mår dåligt på jobbet och av miljön där. Det är flera st som väljer att ”sjukskriva” sig eller som har sagt upp sig, jag är en av dom, men det verkar inte som om cheferna bryr sig eller ifrågasätter varför…
Elinor- Oacceptabelt att jobba under denna stress och press som du beskriver. Hör av dig, medverka i tidningen, synliggör vad som sker och jobba för förändring tillsammans med oss i Arbetarpartiet!