Koranbränningar saboterar försvaret av välfärdsstaten

Det svenska etablissemangets problemformulering när det gäller frågan om koranbränningar utgår ifrån säkerhetsläge och terrorhot. I början kopplades det försämrade säkerhetsläget ihop med det påstådda hotet från Ryssland. Detta hot fick sedan tjäna som förevändning i riksdagsmajoritetens jakt på ett snabbspår in i Nato. Då Erdogan satte stopp för snabbspåret utbröt panik inom etablissemanget. Under valåret 2022 var dock intresset för Rasmus Paludans koranbränningar väldigt begränsat, både från den dåvarande regeringens och oppositionens sida. Däremot var lyhördheten mot Erdogans önskemål när det gällde kurderna i Sverige väldigt stor. Kurderna sveks, på det mest skamliga sätt, av riksdagspartierna.

I början av detta år försköts så Erdogans intresse, när det gällde Sverige, till koranbränningarna. Nu var det dessa, inte kurderna, som den turkiske presidenten ansåg stå i vägen för ett svenskt Natomedlemskap. Föga förvånande skedde samma intresseförskjutning, från kurderna till koranbränningar, hos den ack så följsamma riksdagsmajoriteten.

Sedan dess har koranbränningarna stått i politikens centrum. Bakgrunden är det påstådda rysshotet, jakten på Natomedlemskapet och Erdogans utpressning. Senare har kritik tillkommit bland annat från en rad islamistiska diktaturer som Iran, Afghanistan, Jemen, Saudiarabien, etc, samt från moskéer i Sverige. Mot denna bakgrund hävdar nu statsminister Kristersson att säkerhetsläget i Sverige aldrig har varit så dåligt sedan andra världskriget. Det huvudsakliga skälet för detta uppges nu vara terroristhotet. I skrivande stund är det främst hetsen mot Sverige från de islamistiska diktaturerna, plus eventuella problem för exportindustrin, som utgör etablissemangets huvudskäl till varför koranen inte borde brännas.

Principlösheten hos svenska riksdagspartier, medier och det militär-industriella komplexet är total. Det som gynnar relationerna till USA, Natoanslutningen och exportindustrin (där vapenindustrin ingår) går före allt annat. I jämförelse med dessa intressen väger kurdernas rättigheter, samt behovet att förhindra ytterligare splittring av befolkningen i Sverige, lätt.

Vissa riksdagspartier säger si, andra så, men deras gemensammautgångspunkt är säkerhetsläget. Och detta påstås alltså, i stort sett oemotsagt, vara det sämsta sedan andra världskriget. Därmed påtvingar etablissemanget svenskarna följande problemställning:
– Ska riksdagen backa för de med störst våldskapital genom att lagstifta för att stoppa koranbränningarna, och därmed förbättra säkerhetsläget och snabbt ta landet in i Nato, eller ska det inte lagstiftas med hänsyn till yttrandefriheten?

Återigen: Så lyder den problemformulering som etablissemanget, genom sina olika schatteringar, påtvingar befolkningen i Sverige.

Koranbränningar och kampen om själarna

Veckans Nyheter förkastar etablissemangets problemformulering. Vår problemställning är radikalt annorlunda. För oss handlar frågan om koranbränningarna om kampen om själarna. För oss har koranbränningarna att göra med vem som ska vinna de muslimska knegarna – blir det arbetarrörelsen, i form av fackföreningar och politiska partier, eller blir det islamistiska organisationer som Muslimska brödraskapet? Detta är vår problemformulering. Och denna kommer att leda oss i en helt annan riktning än etablissemangets.

Innan vi går vidare i vår analys vill dock göra några kommentarer riktade till etablissemanget.
1) Naturligtvis kan terrorister slå till. Ingen har glömt händelserna på Drottninggatan 2017 eller de upprepade mordförsöken på konstnären Lars Vilks. Dessa terrorattacker föregicks dock inte av några krav på dåvarande regering. Terrorismen kan nämligen vara nyckfull.
2) När det gäller behovet av ett snabbspår till Natomedlemskap kan ingen, på ett trovärdigt sätt, visa att Sverige idag hotas av rysk militär.
3) Det största säkerhetshotet i Sverige består i framväxten av parallella samhällsstrukturer, och i förfallet av de gamla, vilket har resulterat i de skjutningar och sprängningar som pågår, år efter år, med oförminskad styrka.

Därefter ska vi ta ställning till koranbränningarna, på ett mindre ovetenskapligt sätt än etablissemanget, detta utan att därför ställa oss vid sidan av det sammanhang i vilka koranbränningarna sker. Och till detta sammanhang hör en samhällsutveckling där klassklyftorna ökar. De övre samhällsskikten med stora innehav av aktier och fastigheter, med makt och möjlighet att påverka utvecklingen, har kunnat stärka sina positioner under årtionden. De som lever på sin lön – lönearbetarna, eller knegarna – har inte kunnat hänga med. Många av dessa tillhör förlorarna, tillsammans med de som lever på pensioner och bidrag. Denna trend har förstärkts på senare tid, på grund av inflation och höjda räntor. Nu tillkommer dessutom prognoser om ökad arbetslöshet.

Motkraft till stat och kapital

Vår första frågeställning blir: Hur ska vi kunna försvara resurserna till sjukvård, skola, äldreomsorg och socialtjänst; hur försvara en demokratisk organisering av dessa verksamheter i ett klimat där myndighetskulturen blir alltmer toppstyrd; hur slå vakt om anställningstrygghet och visselblåsare; hur slå vakt om rätten till jobb och till den frihet och tillhörighet som ett arbete innebär. Och hur slå vakt om möjligheten att, på ett demokratiskt sätt, diskutera och fatta beslut om dagens stora frågor som Sveriges Natoanslutning – något som etablissemanget medvetet försvårar. Sammanfattningsvis: hur bekämpa en allt råare kapitalism, vad gäller fördelningen av samhällets resurser, som dessutom backas upp av ett alltmer auktoritärt statsmaskineri? Svaret på frågan är att det krävs en motkraft till de övre samhällsskikt som, likt dirigenter för en orkester, kan påverka både samhällets ekonomi och statsmaskineri.  Målet för en sådan motkraft kan beskrivas som ett samhälle präglat av rättvisa, demokrati och minskande klassklyftor, det vill säga av en rörelse i riktning mot det vi anser vara socialism.

Enigheten helt avgörande

Vår andra fråga handlar om hur vi ska lyckas i försvaret av resurserna till sjukvård, skola, äldreomsorg och socialtjänst; hur vi ska kunna flytta fram positionerna när det gäller behovet stärkt anställningstrygghet och demokratisk arbetsorganisation; hur vi ska kunna driva samhällsutvecklingen åt rätt håll – ur knegarnas synvinkel?

Svaret är att strategin – det vill säga vägen till målet – måste bygga på en strävan efter största möjliga enighet bland knegarna, bland lönearbetarna, för att det ska vara möjligt att flytta fram positionerna. Utan denna enighet kommer inte de ökade orättvisorna, klassklyftorna, att kunna bekämpas. Det är enigheten som lägger grunden till framtida framgångar.

En sådan enighet har tidigare uppnåtts mellan etniska svenska och en rad andra grupper. Exempelvis mellan svenska arbetare och knegare från Finland, det tidigare Jugoslavien, Italien, Grekland och Turkiet. Detta inte minst under 1960- till 1990-talet. Den fråga som nu är helt avgörande för framgång är behovet av enighet mellan etniska svenska knegare, och andra nämnda grupper, å ena sidan, och invandrade muslimer å den andra.

Koranbränningar omöjliggör enighet

Det är i detta ljus som vi ska se koranbränningarna. Dessa är ett medvetet och systematiskt försök att förstöra alla försök till enighet, mellan knegarna, i kampen för att försvara sjukvård, skolor, äldreomsorg, socialtjänst, arbetstrygghet och allt annat som hotas att rivas ned. Därför betraktar vi koranbränningar som en ”kriminell” handling – politiskt sett. För Veckans Nyheter handlar detta varken om ordnings- eller grundlagen. Det handlar om den ”lag” som påbjuder strävan efter enighet i försvaret av välfärdssamhället – som hotas. 

Vilka organisationer sysslar, systematiskt, med att bränna koranen. Det handlar om partiet ”Stram kurs” ledare Rasmus Paludan. Denne har rest land och rike runt i syfte att splittra etniska svenska knegare från muslimska knegare. Men det handlar även om SD:s Richard Jomshof som, med anledning av de starka reaktionerna från Turkiet, fällde uttalandet: ”… blir de så upprörda, så elda hundra till, då …”.

SD och Muslimska brödraskapet

Effekten av koranbränningarna utförda av Stram Kurs ledare Rasmus Paludan, och sådana uttalanden från Richard Jomdhof (SD-ordförande i justitieutskottet), blir att vanliga muslimska knegare drivs i rakt i armarna på de islamister som strävar efter att bygga upp parallella samhällsstrukturer där muslimerna isoleras och sharia tillämpas. Den starkaste islamistiska kraften i Sverige utgörs av Muslimska brödraskapet. Både Paludan, SD-ledare och Muslimska brödraskapet strävar efter att splittra etniska svenska knegare från muslimska knegare – och de tjänar alla på varandras agerande.

Vi strävar efter enighet. Dessa krafter strävar efter splittring. De som bränner koranen bidrar, på det mest destruktiva sätt, till splittring. Så gör även de som strävar efter shariastyrda parallellsamhällen. Detta är bakgrunden till att vi så starkt motsätter oss alla bränningar av koranen.