Den motoffensiv som den ukrainska armén genomfört under de senaste månaderna har kostat många människoliv, även om ingen av sidorna öppet vill säga hur många. De ukrainska myndigheterna börjar få allt svårare att få tag i soldater. Många ukrainare verkar helt enkelt försöka ”hålla sig undan” från militären.
Oleksander Tischenko, överste och chef vid Lvivs regionala militära myndighet som bland annat har ansvar för mobilisering av värnpliktiga, säger i en intervju med lokaltidningen Leopolis News att endast 20 procent av de inkallade dyker upp vid mönstringskontoren. Det innebär att hela 80 procent uteblir!
Veckans Nyheter har talat med en ukrainare som, precis som hundratusentals andra, lever gömd för att slippa bli skickad till fronten.
Varför vill du inte delta i kriget?
– Jag kan inte se mig själv med ett maskingevär i handen. Det har jag aldrig kunnat. När jag kom i rätt ålder för militärtjänsten gjorde jag allt för att undvika att bli inkallad, precis som många andra ukrainare.
– När jag blev inkallad till mönstring för första gången fattade jag hur omfattande korruptionen var i armén. Det var alltså flera år innan kriget.
– De som hade rika eller inflytelserika föräldrar hittade alltid sätt att smita undan. Det kunde handla om fejkade läkarintyg till exempel. Men de från fattiga familjer på landet åkte dit.
– När jag träffade psykologen vid min första mönstring började han med att fråga vad mina föräldrar jobbade med. Han ville veta hur mycket han kunde kräva i muta!
– Efteråt förstod jag att alla fick betala till officerarna på mönstringskontoret. Alla! Även de som ville göra militärtjänsten fick betala – för att bli placerade på det förband som dom ville!
– Jag förstod att man inte föds med valfrihet – valfrihet får man bara om ens föräldrar har pengar eller kontakter.
– Den gången lyckades jag komma undan eftersom jag var antagen till universitetet.
– Jag tror inte på en värnpliktsarmé. Jag tycker att de som vill gå in i armén ska få göra det. De som inte vill ska få slippa.
En chef för ett mönstringskontor i Lviv säger att bara 20 procent av de inkallade dyker upp. 80 procent håller sig gömda, precis som du. Varför är det så få som vill gå in i armén?
– Det var en svår fråga. Jag tror att en del i svaret är att globaliseringen, där man exempelvis lätt kan följa vad som händer i hela världen via internet, gör att många känner sig mer som världsmedborgare. De tänker mer på sin egen framtid än på det egna landet.
– För egen del har jag förstått att myndigheterna och samhället inte värderar en enskild soldats liv. Skadade och döda är bara siffror för de som sitter vid makten. Så är det så klart inte för den enskilda soldaten. Och ju äldre man blir desto mer är livet värt – eftersom man då ofta också har ansvar för andra än sig själv, exempelvis barn eller föräldrar.
– Jag tror att det är därför som en del officerare har klagat på att äldre soldater inte är lika villiga som yngre att genomföra riskabla uppdrag.
– En annan förklaring har nog med korruptionen att göra. Många tänker nog att de ska bli skickade ut i kriget med dålig utrustning, eftersom en del av pengarna gått till mutor och korruption istället för ordentliga kängor åt soldaterna.
– Själv tror jag på militären i allmänhet. Men det finns så många korrupta individer med egna intressen i organisationen. Jag skulle nog inte lita på att officerarna som ger order i kriget har landets eller min plutons bästa för ögonen.
Tror du att fler än du har samma misstro mot myndigheterna?
– Låt mig förklara något om det ukrainska samhället. Här finns inga riktiga partier som i många europeiska länder. Här har istället varje oligark sitt eget parti.
– Partierna har ingen politisk agenda. Deras intresse är istället en viss persons eller ett visst företags förmögenhet. Det gör att parlamentet inte fungerar. Det gör också att folk inte litar på myndigheterna. Vi måste byta system, tror jag. Kanske är digitala folkomröstningar en väg framåt?
– Jag tycker att om man förväntas att offra sitt liv måste man åtminstone kunna påverka staten och förbättra sitt liv. Före kriget kunde jag säga vad jag tänkte utan att riskera straff. Det är inte möjligt längre. Före kriget kändes det som att mina åsikter betydde någonting. Idag känner jag mig totalt maktlös.
Du lever just nu gömd hemma hos vänner. Kan du beskriva hur en vanlig dag ser ut?
– Jag lämnar lägenheten så sällan som möjligt. Men ungefär varannan dag måste jag gå hem till min mormor och hjälpa henne. Hon är 85 år gammal. Jag handlar mat till henne och till mig själv.
– Innan jag går ut på stan kollar jag på sociala media. Där finns det kanaler där folk sprider information om var militärpolisen gör räder eller har vägspärrar. Bara i min stad följer tiotusentals människor sidan som håller koll på militären i realtid.
– Jag kan inte jobba längre. Jag vet att militären söker upp folk på deras arbetsplatser och tar dem därifrån till mönstringskontoret. Medan jag är tvungen att vara utan jobb, läser jag engelska och programmering hemifrån på nätet.
– Jag är inte inskriven på någon kurs utan gör det helt själv. Jag får en del pengar av min familj för att köpa mat och kläder. De har ett litet företag och klarar sig därför bra. En del av mina vänner, som vill slippa armén, jobbar svart för att försörja sig.
– På sistone har jag slutat att köra bil. Militären har börjat sätta upp vägspärrar. Officiellt säger de att dom söker efter olagliga vapen. Men alla förstår att det handlar om att få fatt på de som håller sig undan militärtjänsten.
– Oftast sover jag bra. Men nätter med många flyglarm sover jag i köket. Där finns varken fönster eller väggar mot gatan. Om man sover där minskar risken för splitterskador om en bomb skulle explodera i närheten. Dom nätterna är det svårt att få någon sömn alls.
Vad tror du om framtiden efter kriget?
– Jag hoppas på fred så snart som möjligt. Men kriget har redan gjort stor skada. Inte främst på vägar och byggnader. Staten har inte tagit hand om de som kommit tillbaka från kriget med fysiska eller psykiska skador. Många tvingas betala proteser och hjälpmedel själva!
– På vissa orter har återvändande soldater bildat lokala maffior som pressar företagare på pengar. De kommer in i butiken och säger: ”Jag har varit vid fronten och riskerat mitt liv. Men vad har du gjort? Suttit här hemma i trygghet och tjänat pengar samtidigt som du betalade skatt till de gamla makthavarna. Nu ska du ge oss pengar!”
– Det här är människor som kommer tillbaka från fronten och som är skadade både mentalt och kanske fysiskt. Men de får ingen hjälp av staten för att ta sig tillbaka in i samhället på ett bra sätt.
– Samtidigt har kriget gett mig en ny syn på saker och ting. Jag har förstått att jag måste investera i att utbilda mig – för att kunna hålla mig så långt borta från armén som möjligt. Nu förstår jag också att uppskatta de små sakerna i livet – exempelvis en enkel promenad ned till stranden för att bada med min familj.