För att förstå inte endast passiviteten i budgetpropositionen från regeringen och SD utan även bristen på egentlig budgetdebatt, klimatmålen undantagna, måste man förstå de tre grundläggande ställningstaganden som Sveriges hela politiska etablissemang har gjort. Veckans Nyheter kommer att förklara – steg för steg.
Ställningstagande nummer 1.
Inflation eller arbetslöshet och välfärd
I en marknadsekonomi som befinner sig i en djupnande lågkonjunktur som Sverige måste varje regering göra ett medvetet val mellan vad som ska prioriteras: ska i första hand inflationen stoppas eller ska i första hand arbetslösheten och utarmningen av sjukvård, skola, äldreomsorg och socialtjänst stoppas?
Regeringen och SD, liksom även den S-ledda oppositionen, har valt att i första hand stoppa inflationen. På ekonomispråk betyder detta att finanspolitiken måste anpassas till penningpolitiken. Vi ska återkomma till finanspolitiken. Det är penningpolitiken som, genom kraftfulla räntehöjningar, har använts som metod att bromsa inflationen. Detta är bakgrunden till Riksbankens mycket snabba höjningar av styrräntan. Styrränta är namnet på den ränta som bland annat storbankerna får betala hos Riksbanken. Fram till och med i april förra året låg styrräntan på 0 procent. I maj 2022 började räntehöjningarna och styrräntan nådde 4,0 procent i september i år. Styrräntan har alltså ökat från 0 procent till 4,0 procent på 17 månader!
Stora räntehöjningar kommer att bromsa takten i ekonomin. En rad projekt inom både privat och offentlig sektor, som tidigare hade varit lönsamma, kommer att falla bort på grund av räntehöjningarna.
Räntehöjningar är ett medvetet beslut att bromsa aktiviteten i samhällsekonomin – något som alla ekonomer och politiker vet kommer att ytterligare fördjupa den nedgång som redan var på väg.
Denna medvetna politik speglas nu i att arbetslösheten ökar och i form av regeringens budget – som fortsätter utarmningen av välfärden (den offentliga sektorn).
Finanspolitiken – ett redskap för nedskärningar
Vi lovade återkomma till finanspolitiken. Räntenivåerna är alltså penningpolitikens främsta instrument. Finanspolitikens främsta instrument utgörs av balansen mellan skatteinkomster och offentliga utgifter. Under pandemiåren ökade den S-ledda regeringen de offentliga utgifterna i snabbare takt än ökningen av skatteinkomsterna. Kommuner och regioner fick kraftigt ökade bidrag i syfte att få hjulen i ekonomin att snurra snabbare – något som motverkade en lågkonjunktur.
Men idag går alltså politiken ut på att bromsa aktiviteten i ekonomin genom penningpolitiken (räntehöjningarna). I detta läge vill varken regeringen och SD, eller den S-ledda oppositionen, öka aktiviteten i ekonomin genom att stötta kommuner och regioner med statsbidrag i den storleksordning som behövs. Därför kommer utarmningen att fortsätta inom sjukvård, skola, äldreomsorg och socialtjänst. Eller på ekonomspråk: finanspolitiken måste dra åt samma håll som penningpolitiken. Detta är det första gemensamma ställningstagandet för regeringen och SD samt den S-ledda oppositionen.
Ställningstagande nummer 2.
Sänkta reallöner eller sänkta vinster
Det andra ställningstagandet handlar om valet mellan att sänka lönerna eller sänka vinsterna. Vårens avtalsrörelse innebar, enligt Nordeas ekonomiska analytiker Susanne Spector, att tio års reallöneökningar raderades ut. Kampen mot inflationen fördes inte endast genom Riksbankens höjda räntor. Kampen mot inflationen fördes också genom att de svenska fackföreningarna, på sina medlemmars vägnar, accepterade väldigt låga löneavtal. Tonen från de fackliga bossarna inom svenska IF Metall var vägledande. Dessa krävde och fick betydligt sämre löneavtal än sina tyska kollegor inom IG Metall. De svenska knegarna tappade alltså tio års reallöneökningar. Varför då?
I den politiska och ekonomiska debatten talas det ofta om en lön-pris-spiral. Innebörden bakom begreppet är följande: om löntagarna kräver kompensation för de redan ökade priserna skulle detta endast förvärra inflationen och förvärra för löntagarna. Därför ska löntagarna inte kräva någon rejäl kompensation för de redan genomförda prisökningarna utan istället ”ta smällen”. Men bakom detta resonemang finns ingen ekonomisk vetenskap. Det handlar istället om ett politiskt-ideologiskt ställningstagande – för aktieägarnas vinster och emot löntagarna.
Internationella valutafonden eller IMF (en institution som står över varje misstanke om socialism) och Karl Marx (som kanske skulle kunna misstänkas för socialism) är eniga i denna fråga: det finns inga vetenskapliga belägg för att ökade löner automatiskt skulle leda till en lön-pris-spiral.
Veckans Nyheter har publicerat en utförlig artikel om detta. Du hittar en länk i slutet av denna artikel.
Rekordstora vinster
Samtidigt som reallönerna offrades i inflationsbekämpningens namn fortsatte storföretagen att göra väldiga vinster. Tittar vi på de två senaste åren kan vi se en intressant utveckling. Vinsten för de 30 företag vars aktier köps och säljs mest på Stockholmsbörsen beräknades landa på svindlande 468 miljarder kronor för året 2022. Detta innebär en vinstökning på 18,8 procent i jämförelse med året innan (Nyhetsbyrån Finwire). Tilläggas kan att dessa 30 företag är nästan uteslutande svenska. För innevarande år (2023) väntas samma företags samlade vinst landa på hela 506 miljarder. Dessa väldiga vinster speglar generellt sett stora vinster bland de svenska företagen.
Inte ens borgerliga ekonomer skulle kunna hävda, och bli trodda, att priserna behöver öka om knegarnas löneökningar sker på bekostnad av minskade vinster.
Här närmar vi oss det andra gemensamma ställningstagandet för det politiska etablissemanget: Lönesänkningar eller minskade vinster för aktieägarna. Med en mun hävdade en överväldigande majoritet inom ekonomskrået, arbetsgivarna, de båda politiska blocken och slutligen även fackföreningsledarna att löntagarnas reallöner måste offras för att inflationen ska minska (och därmed att de väldiga vinsterna och aktieutdelningarna ska fortsätta att vara just väldiga).
Ställningstagande nummer 3.
Den väldiga satsningen på militären
De två första grundläggande valen speglar en medveten anpassning till marknadsekonomin och dess herrar – aktieägarna. Det tredje valet utgör en anpassning till den USA-ledda militäralliansen Nato. Ställningstagandet handlar om en rekordstor expansion av Sveriges militärutgifter. Ett Nato-medlemskap kräver att militärutgifterna måste uppgå till två procent av BNP. Och bakom målet på två procent sluter både regeringen och SD samt Socialdemokraterna upp. Dessa partier vill ju alla in i Nato.
Men den budget som regeringen och SD har lagt innebär att Sveriges militärutgifter uppnår två procent redan nästa år. Och detta kräver inte ens militäralliansen Nato. De två procenten uppnås genom en sällan skådad expansion av de militära utgifterna på ett enda år. Det handlar om en ökning på hela 27 miljarder. Detta innebär att den statliga budgetposten ”Försvar och samhällets krisberedskap” beräknas öka från 96 miljarder i år till 126 miljarder 2024.
Det är inte sannolikt att S kommer att ta strid för en långsammare ökning av militärutgifterna. Det är inte heller sannolikt att MP och V kommer att göra något mer än att hålla något enstaka halvkritiskt inlägg i riksdagen.
Denna exempellösa ökning av de militära utgifterna tränger naturligtvis undan andra, angelägna, och behov.
Sverige behöver krisprogram
Sverige är på väg mot en allmän samhällskris. Den redan existerande politiska krisen håller nu på att ”kompletteras” med en ekonomisk kris. Vad Sverige behöver är ett verkligt krisprogram – som stakar ut en kurs för full sysselsättning, ett trendbrott i form av ökade resurser till välfärden och insatser mot de framväxande parallella samhällsstrukturerna – som bygger på en förståelse för de processer som driver på denna utveckling. Detta är också nödvändigt om skjutningar och sprängningar ska kunna bekämpas med framgång.
De tre gemensamma ställningstagandet som vi har beskrivit gör det mycket svårt för riksdagspartierna att föra någon egentlig debatt sinsemellan. Detta speglas i diskussionerna om regeringen och SD:s budgetproposition (klimatpolitiken undantagen). Socialdemokraterna kan helt enkelt inte föra någon egentlig opposition när de har gjort samma grundläggande ställningstagande som regeringen och SD.
Provocerande passivitet
De båda politiska blocken står passiva inför den ökade arbetslösheten (speciellt för de utlandsfödda). De båda blocken fortsätter att låta den offentliga sektorn utarmas och de kan inte stoppa skjutningar och sprängningar. Sverige är idag som en båt utan kapten, roder och sjökort – och därför även utan kurs.
Låt oss titta på några siffror
| Statens kostnader för nästa år | 1 324 miljarder |
| Kommunernas samlade kostnader | ca 750 miljarder |
| Regionernas samlade kostnader | ca 450 miljarder |
| Summa | 2 524 miljarder |
| Det s.k. reformutrymmet, enligt regeringen | 40 miljarder |
Kommentarer:
- Underskotten för Sveriges 290 kommuner och 21 regioner beräknas uppgå till 28 miljarder nästa år. Regeringen skjuter endast till 16 miljarder. Detta innebär, som tidigare påpekats, en fortsatt utarmning av sjukvård, skola, äldreomsorg och socialtjänst.
- Samtidigt anser sig regeringen kunna öka militärutgifterna med 27 miljarder. Detta innebär en fördubbling av militärutgifterna sedan 2020.
- Det s.k. ”reformutrymmet” på 40 miljarder som regeringen bestämt utgör endast 1,6 procent av de samlade utgifterna för staten, landets kommuner och regioner. Detta reformutrymme är något som regeringen i stor utsträckning kan styra själv. Men det tål att påpekas. Ett reformutrymme på endast 1,5 procent – i den situation som Sverige befinner sig i idag – understryker den bristande viljan och förmågan hos regeringen och SD att påverka samhällsutvecklingen.
- Socialdemokraterna har hittills varit mycket vaga med sitt alternativ. Och vi vet varför. Genom att göra samma grundläggande ställningstagandet som regeringen och SD blir det inte stor möjlighet att opponera. Detta påminner om förra året. Då var regeringen och SD samt oppositionen i stort sett eniga om en ”passiv” budget. Det som är möjligt är dock att Socialdemokraterna, när de presenterar sitt budgetalternativ, kommer att lägga ett antal miljarder extra på kommuner och regioner.
Sammanfattningsvis: Regeringen och SD verkar se på samhällskrisen som på en dödlig pandemi: de vidtar inga åtgärder – de låter pandemin, i form av krisen, svepa genom samhällskroppen och verkar vara nöjda med att de svaga går under medan de starka berikar sig. Socialdemokraternas opposition mot detta är oroväckande tam.
Sverige behöver ett krisprogram.
Allmän samhällskris hotar Sverige
Sverige står inför en allmän samhällskris. Den politiska krisen är redan här.
Två avgörande orsaker:
- Socialdemokraterna har förlorat den dominerande roll som partiet haft sedan 1930-talet – både när det gäller storlek och politiska initiativ. Många från LO-grupperna, som tidigare vänt sig till S, röstar idag på Sverigedemokraterna.
- SD har däremot växt och är idag större än Moderaterna – som varit det största borgerliga partiet sedan slutet på 1970-talet. M och SD kan samarbeta mot S, men drar allt oftare åt olika håll.
Till detta ska läggas att även antalet riksdagspartier har ökat. Detta är några av de viktigaste faktorerna bakom att den politiska stabiliteten i Sverige har rubbats. Innebörden har blivit att de tre senaste regeringsbildningarna har varit sällsynt principlösa. Vi avser de som skedde efter valen 2014, 2018 och 2022. Dessa regeringsbildningar har i första hand syftat till att besätta ministerposterna – inte till att lösa Sveriges tilltagande problem. Nämnas bör arbetslösheten, inkomstklyftorna, segregeringen och bristen på pengar inom sjukvård och äldreomsorg. Ur detta har dagens politiska kris växt fram.
Denna politiska kris kompletteras nu med en ekonomisk kris. Sverige befinner sig i en konjunkturnedgång som kan bli allvarlig. En redan hög arbetslöshet kommer att bli ännu högre, både för svenskarna i allmänhet, men särskilt för de som inte är födda i Sverige. Prisökningstakten drabbar låginkomsttagarna allra hårdast. Ränteökningarna slår mot den ofta hårt belånade medelklassen. Reallönerna urholkas på ett sällan skådad sätt.
Varken regeringen+SD, eller den S-ledda oppositionen, har visat någon väg ut ur krisen. Då en ekonomisk kris läggs ovanpå en politisk kris riskerar dessa att förvärra varandra – och resultera i en allmän samhällskris.
Den kraft som skulle kunna visa en väg framåt är fackföreningsrörelsen – som borde följa det finska exemplet och mobilisera sina medlemmar till protester mot nedskärningspolitiken.
Korta exempel på budgetens innehåll
- Kommunerna och regionerna får 16 miljarder i tillskott. Detta ska jämföras med att underskotten väntas uppgå till 28 miljarder – vilket läggs ovanpå årets underskott på 6 miljarder.
- 13 miljarder går till att sänka skatten för löntagare och pensionärer. Dessutom sänks även skatten på bensin, diesel och jordbruksdiesel med totalt 6,5 miljarder.
- Försvarsmaktens budget utökas med 27 miljarder. Därmed kommer försvarsbudgeten att ha fördubblats sedan 2020.
- Budgeten för rättsväsendet utökas med 7 miljarder, varav den största delen går till Polisen och Kriminalvården.
- Genom att inte genomföra den automatiska höjningen av gränsen för statlig skatt kommer fler svenskar att passera denna gräns och därmed betala statlig skatt. På detta sätt ”sparar” regeringen 12 miljarder.
- Regeringen sparar 3 miljarder genom att bort ett antal bidragsanställningar och lönebidrag.
- 1 miljard sparas genom nedskärningar inom statsförvaltningen, bland annat genom sammanslagningar av mindre myndigheter.
- 4,6 miljarder sparas genom att ett antal riktade bidrag till kommunerna tas bort. I denna summa ingår även 250 miljoner i besparingar på studieförbunden.
