Krönika

”Freden börjar när du lägger undan vapnen, inte när dina fiender är döda”

En insändare från Saudiarabien

Beväpnade palestinska jihadister
Foto: Ibraheem Abu Mustafa / Reuters (CC BY 2.0)
Sandra Ahlqvist
Publicerad i
#195
Lästid 6 min

Jag har en vän som är uppvuxen och för närvarande bor i Saudiarabien. Vi har känt varandra över nätet i ett par år nu. Men det var först i samband med Hamas angrepp på Israel som jag även fick reda på att min vän hade palestinska rötter. Han kom in i röstchatten och började berätta om hur hans kollegor på kontoret hade reagerat på Hamas angrepp. Under rådande omständigheter har min vän valt vara anonym, men var mer än villig att dela med sig av sina tankar. Texten som följer är skriven av honom.

De pratade om bombningarna medan jag drack kaffe på min arbetsplats. Jag hade inte förstått vad ämnet handlade om och antog att det handlade om Syrienkonflikten. Men ju mer jag lyssnade, desto mer insåg jag att de talade om konflikten i Palestina. En av mina arbetskamrater var orubblig i sin övertygelse om att nu när kriget hade börjat så borde Hamas återta området och aldrig ge tillbaka det. Det fanns hopp i deras ögon, en fetischistisk tro på att räkenskapens timme var här för ockupanterna. En överdriven tro på att den israeliska nationen skulle förstöras inom de kommande veckorna.

Ingen av mina arbetskamrater var palestinier. Frustrationen måste ha synts tydligt i mitt ansikte när de försökte prata med mig om det. Om berättelser och en historik som de själva hittat på, utan att tala med oss palestinier om vår kamp. De upplyfte det palestinska folkets lidande till en samlingspunkt, som ett emblem för en muslimsk nation. Samtidigt är de själva inte en del av det folk som får nu får utstå ett fruktansvärt lidande efter Hamas terrordåd. Ett terrordåd som innebär ett bakslag för årtionden av arbete för en fredlig lösning.

Vad de är, i mina ögon, är antisemitiska araber. Detta är en vanlig uppfattning som jag har sett och hört under min uppväxt, både inom min familj och i Mellanöstern i allmänhet, så jag blev inte överraskad av att de firade angreppet som ett rättfärdigat slag mot det judiska folket.

När jag kom hem frågade jag en äldre släkting vad denne tyckte om Hamas. Han sa att Hamas var hjältar som skyddade det palestinska folket och slog tillbaka mot judarna. Jag har även talat med familjemedlemmar i andra delar av världen. De har delat med sig av sin sorg över vad som händer med folket i Gaza. Men de är också orubbliga i sin övertygelse om att Hamas angrepp var ett rättfärdigt angrepp mot den israeliska nationen.

Hemma kändes det som att jag blev påtvingad en känsla av att ”segern är nära”. Att det Hamas gjorde var något mer än ett terrordåd som splittrade familjer och förvandlade en rörelse för den mänskliga rättigheten att känna sig trygg och representerad i världen till ett dogmatiskt krig som kommer att döda hundratusentals människor.

Jag såg på när dessa människor, som inte själva har något att förlora, hävdade att detta var början på en seger för det palestinska folket. Samma palestinska folk som en vecka tidigare suttit instängda i sina egna hem eftersom inget land accepterar dem som flyktingar (inte ens dess grannar i Mellanöstern!).

Jag kände mig spyfärdig.

Samma personer blev kusligt tysta när Israel inledde sina bombningar och började förvandla det som i deras ögon var början på en sista framstöt för att avlägsna den israeliska närvaron, till en monstruös ursäkt för Benjamin Netanyahus regering att förstöra Gaza och slutföra omvandlingen av hela området till landet Israels territorium.

Det fanns inga ord för att beskriva den förstörelse som drabbat de människor vars berättelser jag har fått ta del av under hela mitt liv. De klaner och stammar som bor där, och vars namn jag själv bär. Ett namn som för övrigt riskerar att bli synonymt med terrorism för dem som ser palestinierna som barbarer (ett synsätt som tyvärr förekommer i den offentliga debatten).

Tidigare fick jag ett neutralt bemötande, eller en viss sympati, när jag berättade att jag har palestinskt ursprung. Nu fruktar jag att det kommer att finnas en storm av människor som kommer att kalla mig en mordisk barbar. Att jag är en del av ett folk som begick fruktansvärda övergrepp mot oskyldiga människor i Israel. Att jag är en del av samma folk som det urskillningslösa Hamas, som brutalt högg ned utländska turister.

Det finns så mycket jag vill diskutera. Samtidigt känner jag mig självisk när jag påstår att konflikten har påverkat mig personligen, när jag inte ens är på plats med mina släktingar som befinner sig i området. Men jag kan inte värja mig från en känsla av ilska mot världen över hur den behandlar de människor som förföljs och bombas.

En ilska mot den israeliska regering som i detta ögonblick utför ett urskillningslöst angrepp för att fördriva ett folk som levt på Gazaremsan i generationer.
En ilska mot de människor som hittar på berättelser om mitt folks historia i Palestina och om hur landet bröts sönder.
En ilska mot Hamas för att de är monster och förstör åratal av välvilja på grund av deras oupphörliga antisemitism.
En ilska mot uppfattningen bland vissa araber att endast ett folkmord på judar kan rädda Mellanöstern från framtida konflikter.

Jag känner så mycket ilska och förtvivlan över att alla tankar på fred har förkastats.

Jag är rädd att det Hamas har gjort kommer att leda till att en fred inte kommer att uppnås förrän om flera decennier. Gamla sår kommer att rivas upp, familjer kommer att slitas isär och än en gång kommer den jorden i den södra Levanten att vattnas med blod och tårar. Vedergällningen från de israeliska styrkorna kommer att ses som ett rättfärdigande för mer extremism. Fler grupper av Hamas typ riskerar att skapas, och mer pengar kommer att kanaliseras till dessa organisationer av nationer som söker en aggressiv fiende att bekämpa för att slå vakt om den egna stabiliteten. Kriget riskerar att utplåna hoppet för de människor som lider av skriken från sina grannar bland spillrorna av sina liv.

Något måste förändras, och detta något är ledarskapet. Hamas kan inte tillåtas att fortsätta att kontrollera Gaza. De kommer aldrig att tillåta en varaktig fred med Israel. Samtidigt håller den nuvarande israeliska regeringen envist fast vid en hårdför politik mot palestinierna. Om inte dagens ledare för både palestinier och israeler tvingas bort, och nya idéer tillåts att få fäste, så kommer vi aldrig att få till en vapenvila. Får vi inte till en vapenvila kommer folk att fortsätta att dö och konflikten kommer bara att eskalera. Det är trots allt viktigt att komma ihåg: ”Freden börjar när du lägger undan vapnen, inte när dina fiender är döda”.

Text av Anonym
Inledning och översättning av Sandra Ahlqvist