Utgångspunkten för en lösning på konflikten Israel-Palestina måste vara att de nationella rättigheterna garanteras, för både judar och araber, i det Palestina-område som FN:s generalförsamling 1947 beslutade dela upp – i en judisk och en arabisk stat.
Till de nationella rättigheterna brukar räknas rätten till eget språk men till även annat som bidrar till att skapa en nationell identitet. Det handlar om rätten att bevara sin egen historia, rätten att utöva sin religion och sin kultur. Utgångspunkten 1947 gick dock mycket längre än så. Utgångspunkten handlade om att skapa två separata stater!
Skapandet av en egen stat är i sig den allra mest långtgående av alla nationella rättigheter. Judarna kunde ta detta steg redan 1948 genom att utropa staten Israel. För Palestina-araberna återstår fortfarande detta steg. Mot bakgrund av de krig och den terror som både judar och araber har genomlevt under de 75 år som gått sedan staten Israel utropades 1948 kommer det att ställas krav på rättigheter som vanligen inte brukar räknas in i de nationella rättigheterna – detta om även en Palestina-arabisk stat ska kunna bildas.
Ekonomiska drivkrafter – nationella rörelser
En av de historiskt sett viktigaste drivkrafterna för nationella rörelser inom tidigare stora imperier till att ta strid, inte endast för det egna språket och kulturen utan även för att bryta sig helt och hållet loss och bilda egna nationalstater, är viljan till ekonomisk utveckling. Det är först som fullt utvecklad egen stat – med egen produktion, handel med andra stater (export och import), tullavgifter och skatteinkomster – som en tidigare nationalitet inom ett större imperium själv kan dra nytta av den ekonomiska utvecklingen.
Fysisk säkerhet avgörande
Även för Palestina-araberna kommer behovet av ekonomisk utveckling att framstå som en helt avgörande fråga. Det var länge sedan Palestina-araberna hade möjlighet att skapa en egen fungerande ekonomi. Idag är denna möjlighet mer avlägsen än någonsin.
Men ska Israel och ett Palestina kunna existera, sida vid sida, är frågan om garantier för de båda nationaliteternas fysiska säkerhet helt avgörande. Utan garantier för fysisk säkerhet kommer aldrig de israeliska judarna att acceptera etablerandet av en Palestina-arabisk stat som granne. Och från Israels sida kommer förekomsten av demokratiska fri- och rättigheter bland Palestina-araberna att vara helt avgörande för synen på sina egna medborgares fysiska säkerhet.
Kan Israel uppnå full självständighet?
Sällan eller aldrig i historien har utvecklingen varit så ojämn, och uppgiften att garantera nationella rättigheter för två folk så svår att genomföra, som för judar och araber i detta omstridda område. Inte desto mindre måste detta vara utgångspunkten. Alternativet är ytterligare 75 år av krig och terror, död och hat. Å ena sidan. Å andra sidan måste vi även ta med de gångna 75 årens krig och terror, död och hat, i den framåtriktade analysen.
Låt oss titta på en av de självklara huvudfaktorerna i ekvationen: de israeliska judarna – som idag utgör ca 80 procent av staten Israels befolkning. Har dessa och staten Israel någonsin uppnått full nationell självständighet på det sätt som nationalstater brukar? Svaret på den frågan måste bli ett Nej.
Staten Israel har aldrig kunnat göra sig kvitt sitt koloniala beroende. Det finns åtminstone tre skäl till detta.
1. Det sätt på vilket staten Israel blev till
Israel existerar på ett landområde som Storbritannien (UK) orättmätigt lade beslag på efter Första världskrigets slut. Beviset på att landområdet togs orättmätigt är att UK ursprungligen hade lagt beslag på ett mycket större landområde. UK har tvingats överge alla dessa områden utom den del som britterna gav till FN – att dela upp i två stater mellan judar och araber. Detta innebar att staten Israel föddes genom kolonialt rofferi och krig.
2. Aldrig fred
De fientliga reaktionerna från de omgivande arabiska staterna – som angrep Israel då staten utropades 1948 – har inneburit att Israel inte har åtnjutit den fredliga samexistensen med sina grannar som varit naturlig för exempelvis Sverige och Norge. Detta trots att Norge, ensidigt, upplöste unionen mellan de båda länderna 1905 – något som fick vissa svenskar att vilja gå i krig! Detta ständiga tillstånd av icke-fred, terror, krig och ockupation har skapat deformationer i det israeliska samhället. Det gäller bland annat de demokratiska fri- och rättigheterna. Israel är ingen apartheidstat jämförbar med tidigare Rhodesia och Sydafrika. Icke desto mindre existerar det allvarliga deformationer. Vi ska återkomma till dessa i nästa nummer. Vi kommer då att ägna särskilt stor uppmärksamhet åt den israeliska statens bosättarpolitik.
3. Beroendet av USA
Idag står USA för uppåt 40 procent av Israels militärutgifter. USA utgör även det land till vilket Israel exporterar överlägset mest varor till. Hela 27 procent av Israels export går till USA. Historiskt sett har Israel varit helt beroende av USA. Det har varit så ända sedan Israel bildades för 75 år sedan. Beroendet av USA genomsyrar alltså både den för Israels så viktiga militären och även ekonomin. USA har länge utgjort en garant för staten Israels överlevnad.
Men detta har haft ett pris. Den israeliska politiken har samordnats med USA:s i förhållande till de Israel omgivande arabstaterna, inklusive Saudiarabien, men även i förhållande till exempelvis Iran. Det är omöjligt att uppfatta den israeliska utrikespolitiken som självständig under de 75 år som gått sedan 1948. Så länge som Israel betraktas som USA:s agent i Mellanöstern kommer misstänksamheten och fientligheten mot Israel att vara stor.
Ett Israel självständigt från USA
Om Israel frigjorde sig från sitt beroende av USA, och denna ekonomiska och militära supermakts kamp för fortsatt världsdominans, skulle det vara oändligt mycket lättare att skapa förtroendefulla relationer mellan Israel och landets arabiska grannar. Detta skulle, i sin tur, på sikt skapa större förtroende mellan israelerna och Palestina-araberna. Men hur ska detta gå till? Under 75 år har både Israels etablissemang och befolkning litat på USA för sin fysiska säkerhet.
Det liknar ett moment 22: För att förbättra sina relationer med sina arabiska grannar måste Israel frigöra sig från sitt USA-beroende. Men för att kunna frigöra sig från sitt USA-beroende måste Israel förbättra sina relationer med de arabiska grannarna. Hur ska detta moment 22 lösas? Lösningen måste komma utifrån – men den ligger för den skull inte långt borta.
En ny revolutionär arabisk vår
Det judiska folket, och den judiska arbetarrörelsen, kommer aldrig att våga frigöra sig från beroendet av USA så länge man förknippar sin fysiska säkerhet med stödet från USA.
Det första och största steget för att lösa konflikten Israel-Palestina måste sökas i Egypten, Libanon, Jordanien, Syrien och Irak, m fl. Det är endast en social och politisk revolution i dessa arabiska stater, som omger Israel, som kan utgöra den garanti för det judiska folkets säkerhet som kan ersätta dagens israeliska beroende av USA:s militär. En social och politisk revolution, som på ett dramatiskt sätt ökar de demokratiska fri- och rättigheterna i de omgivande arabiska staterna, skulle också utgöra den bästa garanten för de israeliska judarnas fysiska säkerhet.
Den arabiska våren 2011 visade en glimt av vad som är möjligt. Regimerna i Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen föll efter protester från folkliga massrörelser. I Syrien föll regimen nästan. Och i ytterligare tio länder skakades regimerna – rejält. Den arabiska våren inspirerade miljontals människor runt om i världen. Även i USA, där strejkande lärare sa ungefär så här: ”kan det egyptiska folket störta en diktator, då kan vi vinna vår strejk”!
En social och politisk revolution, som även påbörjar en ekonomisk utveckling i de omgivande arabiska staterna och som gynnar Israel, skulle ytterligare minska Israels beroende av USA. Även ekonomiskt. Det bästa sättet att garantera en bestående fred vore om Israel, tillsammans med Egypten, Libanon, Jordanien, Irak och Syrien, tillsammans startade ett stort projekt som alla tjänade på – nämligen att omvandla Sinaiöknen till en oas.
Återigen. I detta läge skulle den judiska arbetarrörelsen våga kämpa för att frigöra sig både från beroendet av USA-imperialismen – och det inhemska israeliska etablissemang som baserat sig på USA. I detta läge skulle det vara möjligt för de israeliska judarna och Palestina-araberna att närma sig varandra – även i form av en två-statslösning. Men det kommer då att handla en socialistisk två-statslösning som en fortsättning på en bredare socialistisk omvandling av Mellanöstern.