Dagens Industri och regeringen vill se omfördelningspolitik – ur löntagares plånbok till företagsägare

I en artikel ropar Dagens Industri på att ”Staten måste tygla facket”. En linje som delas av Sveriges regeringspartier. Tidningen oroar sig över vad vår eminenta statsminister i sin ungdom kallade ”maffiametoder”, d v s sympatistrejker. Vet inte vilken maffia Ulf Kristersson interagerat med, men alla yrkeskriminella som utsätter sina gäldenärer för bojkotter istället för att bryta ben skulle nog många lånehajs-offer tacka gud för. 

Skribenten, Ellen Gustafsson, går inte riktigt lika långt som Kristersson i sin retorik. Gustafsson nöjer sig med formuleringar såsom ”Aldrig förr har det varit lika tydligt för så många hur djupt osympatiska fackens sympatiåtgärder är”. Det sörjs över att facken är villiga att ta till dessa åtgärder för ”nästan vilken fråga som helst”. Hon tar upp låglönesatsningar för städare som en av de saker som tydligen ska vara orimligt att kämpa för. 

Det kan sägas vara en fråga om perspektiv. Är du rentier, d v s någon som huvudsakligen lever på vinst från andras arbete istället för egen ansträngning, då måste Gustafsson framstå som visdomen förkroppsligad. För de städare som hon beklagar sig över att facket ”går för långt” att höja lönen för framstår nog åtgärderna som ytterst rimliga. Rent av solidariska! Får delge ett visst jäv här, jag kommer alltid stå på löntagarnas sida emot rentiererna. Det är ärligt talat chockerande att det finns borgare, som är så kritiska till bidragslinjer i övrigt, som samtidigt känner mer för intressena hos de som inte tjänar pengar via arbete än dom som sliter för sitt uppehälle.

Med det sagt, kan man förstå henne. De stackars kapitalisterna har ju inte något val. Det är ju förgrymmat irriterande att svensk lag i dagsläget förbjuder att avtala bort rätten till sympatiåtgärder, nej vänta, så var inte fallet! Medbestämmandelagen tydliggör att: ”I ett kollektivavtal får det också föreskrivas längre gående fredsplikt än som anges i 41, 41 a, 41 b, 41 e och 44 §§”. 

För sanningen är att det finns inget behov av att förbjuda sympatiåtgärder, dessa tillåts bara för att arbetsgivarna väljer att inte avtala bort dem. De skulle kunna definiera fredsplikten bredare i sina avtal, så att även sympatiåtgärder omöjliggörs, men väljer att inte göra det för att facken skulle kräva rikligt med lönehöjning för att gå med på detta. 

Gustafsson verkar själv vara medveten om denna möjlighet, då hon hänvisar till att ”parterna redan prövat att förhandla om konflikträtten. Näringslivet har haft begränsningar av den på önskelistan i snart 20 år”. Men hon framställer det som en omöjlighet att avtala bort. Det Gustafsson inte säger högt, är att arbetsgivaren kommer med ett krav de inte är villiga att betala tillräckligt mycket för att få igenom. Hon beskriver facken som ”maktfullkomliga”, när de i själva verket bara är förnuftiga att inte ge bort dyra eftergifter utan proportionerlig ersättning för löntagarna. 

Så låt mig hjälpa Dagens Industri att tala ur skägget. Det dom tycker, men har svårt att uttrycka, är följande: ”Jag vill begränsa möjligheten till sympatistrejker via lag, för jag vet att de som tjänar minst i landet skulle få alldeles för hög lön om den avtalades bort. Jag har uppenbarligen inget emot att det finns städare och andra låglöneyrken, jag tycker bara inte människorna som har dessa sysselsättningar ska ges dräglig ersättning, om det innebär mindre champagne för börsspekulanter. Allt det här jag sagt om den fria marknadens förträfflighet, det gäller inte när frivilliga avtal mellan marknadens parter riskerar att rikedom sipprar nedåt mer än vad jag är bekväm med!”.