Kultur

Lyrikvännen ger ut specialnummer om arbetarlyrik

En lokalvårdare och Lyrikvännen nr 4-5/2023
Nummer 4-5/2023 av Lyrikvännen ägnas helt åt arbetarlyriken i både klassisk och modern tappning. Foto: Aqua Mechanical (CC BY 2.0) / Lyrikvännen
Marie Salomonsson
Publicerad i
#196-197
Lästid 5 min

Poesitidskriften Lyrikvännen, nummer 4-5/2023, erbjuder massor av arbetarlyrik. Du får nya perspektiv på arbete, samhälle och olika yrkesgrupper kommer till tals.

the harder you work the luckier you get
den inneboende vetskapen
don’t stop when you’re done
hur lite vi är värda

Anna Arvidsdotter, ur Händer att hålla i ( Lil’Lit Förlag, 2022)

I en inledande text av Magnus Nilsson presenteras svensk arbetarlyrik. Historik, uppgång, nedgång, fall, återuppståndelse. Han är professor i litteraturvetenskap, forskar om arbetarlitteratur och hans analys är att arbetarlyriken aldrig varit mer vital än just nu.

Arbetarlitteraturen växte fram inom arbetarrörelsen på 1800-talet. Man fann att med lyrik kunde man även agitera politiskt. Under 1920-talet skapades modernistisk arbetarlyrik, av bl.a. Harry Martinson och Josef Kjellgren. På 1930-talet tillkom arbetarprosan med mer eller mindre självbiografiska uppväxtskildringar. Arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson möttes ofta av motstånd från makten i litteratursverige. Men fick så småningom ett erkännande. Efter andra världskriget minskade intresset för arbetarlitteratur. Sverige räknades som ett socialdemokratiskt folkhem med ökad levnadsstandard och då fanns inte längre någon anledning att skriva om arbetarklassen.

Intresset för äldre arbetardiktare som Dan Andersson och Josef Kjellgren ökade under 1970-talet. Och en viktig markering gjordes 1974 när Nobelpriset i litteratur gick till Eyvind Jonsson och Harry Martinson, som representanter för proletärförfattare och arbetardiktare.

Med några få undantag som Stig Sjödin och Johan Jönson har arbetarpoeter sällan uppmärksammats av stora förlag eller tidningar, utan funnit vägar lite vid sidan av. Ofta inom arbetarrörelsen och i tidningar som Kommunalarbetaren, Industriarbetaren och Skogsindustriarbetaren. Vänsterrörelsen satte frågor som arbete och klass i fokus och arbetardiktningen utvecklades i en nyenkel riktning. Den skulle tala klarspråk, bl.a. publicerades diktsamlingar av Sonja Åkesson.

Under 1980-talet var intresset för arbetardiktning lågt. Men på 2000-talet fick den åter ett uppsving. En ny våg av svensk arbetarlitteratur inleddes genom exempelvis Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006), Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) och Kristian Lundbergs Yarden (2009). Nya arbetarlyriker och diktsamlingar uppmärksammades, t.ex. Johan Jönssons Efter arbetsschema (2008) och Jenny Wrangborgs Kallskänken (2010).

Donia Saleh, författare och kritiker, skriver om samtida arbetarpoesi i det här numret av tidskriften. Om hur tunga, lågavlönade arbeten flyttats från en sammanhållen manlig arbetarklass, till en splittrad grupp av mer utsatta, många gånger kvinnliga och migrerade, personer. Och om hur flexibla arbeten blivit vanligare där arbetarna är utbytbara, anpassningsbara och ständigt redo att flytta på sig. Vilket skapar distans på arbetsplatsen, till kollegor, kunder och patienter. Och underminerar den kollektiva gemenskapen och kommunikationen människor emellan.

Anna Arvidsdotter (f. 1992) är poet, författare och redaktör. I diktsamlingen ”Händer att hålla i” skildras livet som brevbärare och erfarenheten att som ung timmis stötas bort av äldre och mer rutinerade kollegor:

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

jag är yngst jag är minst
och deras revirpissande

vi har inget gemensamt
är inte sammansvurna sköldar
vi söndrar
sparkar
trampar frenetiskt vatten

lånas ut
två veckor på annat kontor
hjärnan klarar inte av nya intryck
jag har inget att säga till om

nya kontoret lånar ut mig i sin tur
hjärnan klarar inte av nya intryck
ingen har sagt något om hjärnan
jag har inget att säga till om

Anna Arvidsdotter, ur Händer att hålla i ( Lil’Lit Förlag, 2022)

Lidija Praizovic (f. 1985) är författare och kulturskribent. I en ännu inte utgiven bok ger hon röst åt kvinnor som kommit till Sverige från jugoslaviska länder:

I brevet från Migrationsverket står
att man måste arbeta fyra år
i den firma man är anställd
för att de efter fem år
ska ge dig permanent

Men lagen ändras hela tiden

Man vet inte hur det blir
vad de kommer att kräva
eller vad de kan säga
inte är bra

De tittar mest på lönen

Om lönen inte är enligt reglerna
kan de ge dig avslag
skicka tillbaka dig

Vid ett tillfälle
visste inte min man
exakt hur stor lönen skulle bli

Han hade skrivit 22 000
och det skickade vi till facket
för facket måste se
om lönen motsvarar arbetet man gör
Facket sa
Det behövs 22 200 någonting

På grund av 200 kr
kan de skicka tillbaka dig
till Serbien

Lidija Praizovic, ur Våra platser (Lyrikvännen nr 4-5, 2023)

Emil Boss (f. 1979) är författare och facklig aktivist. Han beskriver arbetet inom byggsektorn:

Sverige är bland de värsta länderna att jobba i. Alla tror att det är bra här, med välfärd och mänskliga rättigheter, men det gäller bara svenskarna. När vi byggde Mall of Scandinavia jobbade vi på andra objekt på dagarna, sen körde de oss till gallerian på kvällen. Jag jobbade flera gånger mer än trettio timmar i sträck. När vi var sjuka sa de åt oss att komma till kontoret och ta tempen där. Ingen fick sjuklön.

Emil Boss, ur Kompression (Bokförlaget Lejd, 2023)

Det här numret av Lyrikvännen innehåller även migrantpoesi från Kina. Fem poeter med nyöversatta dikter presenteras. Nedan ett stycke ur en dikt av Xu Lizhi (1990-2014) som började jobba efter gymnasiet på Foxconn-fabriken i Shenzhen (som bland annat producerar iPhone-telefoner). Han publicerade dikter i företagets nyhetsbrev och i sin blogg och begick självmord 2014.

Jag sväljer en måne gjord av järn
De kallar det en skruv
Jag sväljer detta industriella avfall, arbetslösa beställningar
De ungdomar som redan dött innan de når maskinerna
Jag sväljer pendlandet, jag sväljer rotlösheten
Jag sväljer gångbroar, jag sväljer ett liv täckt av rost
Jag kan inte svälja mer
Allt jag har svalt tidigare rusar nu upp i min hals
Det blir en dikt av skam
som breder ut sig över fosterlandet

Översättning av Xu Lizhi och Björn Kjellgren ur Dikter (Lyrikvännen nr 4-5, 2023)

Lämna en kommentar