Internationellt

Israels bosättarpolitik på Västbanken måste bekämpas

Israeliska bosättningar med israeliska flaggor på taken
Israeliska bosättningar i Jerusalem. Det finns totalt drygt 700 000 israeliska bosättare på Västbanken och i Östra Jerusalem. Foto: David Jones (CC BY-NC 2.0)
Jan Hägglund
Publicerad i
#196-197
Lästid 15 min

Veckans Nyheter har tidigare tagit avstånd från Hamas. Detta för organisationens vägran att erkänna Israels rätt att existera och för angreppet den 7 oktober – som visade Hamas likgiltighet för både palestinska och israeliska liv. Hamas kommer aldrig att bidra till en lösning på konflikten Israel-Palestina. Men det finns naturligtvis även andra problem som blockerar möjligheten att lösa konflikten. I dessa artiklar tar vi oss an ett av de allra största problemen: Israels drygt 50-åriga bosättarpolitik.

Staten Israel har alltid motarbetat en tvåstatslösning. Detta gäller de dominerande politiska partierna, statens förvaltningar, militären, försvarsindustrin, säkerhetstjänsten och media. De israeler som förespråkat en tvåstatslösning har alltid varit i minoritet och utgör idag en mindre minoritet än någonsin. Det israeliska samhällsmaskineriet har alltid motarbetat att Palestina-araberna ska få en egen stat – som gränsar till Israel. Detta blir särskilt tydligt när det gäller den israeliska bosättarpolitiken på Västbanken och i Östra Jerusalem.

I. Bosättningarna – en krypande kolonisering

Israel har ända sedan sin seger i sexdagarskriget 1967 – som innebar att Israel kom att ockupera bland annat Västbanken och Östra Jerusalem – bedrivit en krypande kolonisering (övertagande) av just Västbanken och Östra Jerusalem. Denna kolonisering, som alltså har pågått under mer än ett halvt århundrade, utgör ett brott mot krigets lagar. Detta enligt exempelvis den Fjärde Genèvekonventionen från 1949 – en konvention som även Israel har undertecknat. Vi ska återkomma till den juridiska aspekten av staten Israels bosättarpolitik.

Men åter till den krypande koloniseringen. Låt oss börja med att studera den väldiga ökning av antalet judiska bosättare som ägt rum sedan sexdagarskriget 1967 på Västbanken och i Östra Jerusalem.

Tabell: Bosättningarna

ÅrAntal bosättare
1948 (Israel utropas)2 810
197210 531
1993269 200
2010512 629
2023 (januari)720 000

Kommentar till tabellen: Antalet bosättare på Västbanken och i Östra Jerusalem har alltså ökat dramatiskt efter sexdagarskriget 1967. Om denna trend råder det ingen som helst tvekan, vilket understryks av tabellen ovan. Däremot kan de exakta siffrorna variera något beroende på källa. (Siffrorna i denna tabell är hämtade från engelskspråkiga Wikipedia – som baseras på ett gediget faktaunderlag). Samma källa uppger att över 500 000 av bosättarna lever på Västbanken och cirka 220 000 återfinns i Östra Jerusalem.

Bosättningarnas antal och storlek

Det är även viktigt att känna till något om bosättningarna – d v s om de platser där bosättarna lever och verkar. Det fanns 132 bosättningar på Västbanken och tolv i Östra Jerusalem i början av 2023. Bosättningarna varierar kraftigt bland annat när det gäller storlek. Vissa har över 50 000 invånare och anses vara städer. Andra bosättningar har karaktären av mindre jordbrukssamhällen.

Till detta ska läggas att det på Västbanken finns över 100 s.k. ”utposter”. Dessa utposter är mindre bosättningar som, i teorin, anses vara olagliga även enligt israelisk lag. Men en officiell israelisk rapport från 2005 (The Sasson Report) visade att utposterna ofta hade finansierats med hjälp av den israeliska staten! Det är därför inte förvånande att dessa ”olagliga” bosättningar fortsätter att existera. Till saken hör också att både grupper av bosättare och konservativa politiker driver på för utposterna ska omvandlas till vanliga ”lagliga” bosättningar. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att både de bosättningar som Israel anser vara lagliga, och de bosättningar som betecknas som olagliga utposter, utgör delar av samma medvetna israeliska bosättarpolitik.

II. Palestinierna fördrivs

Bild: Davis Kaza
Baserad på karta från SoWhAt249 (Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0)

Målet för den israeliska bosättarpolitiken på Västbanken går idag ut på att förstöra så många palestinska samhällen som möjligt, samt att fördriva så många palestinier som möjligt, bort från den del av Västbanken som kallas för Area C. Denna del utgör strax över 60 procent av hela Västbanken. Alla judiska bosättningar finns i Area C. Det är där som slaget om Västbanken utkämpas just nu. För det råder inget tvivel om att det verkligen utkämpas ett slag, från Israels sida, om Västbanken. Detta både med hjälp av våld och med andra metoder.

Det är den israeliska staten som står bakom målet att rensa en så stor del av Area C som möjligt från palestinier. Det går inte att skylla på fanatiska bosättare som agerar på egen hand – annat än undantagsvis. Den israeliska statens syfte är att skapa en så fientlig miljö som möjligt för palestinierna. Tanken är att dessa ska få nog, ge upp och flytta. De mindre palestinska samhällena (100-200 individer) berövas därför ofta rinnande vatten och elektricitet, vägtransporterna försvåras genom kontroller vid vägspärrar, o s v, o s v. 

Många palestinier i Area C på Västbanken lever under ett konstant hot om våld, riktat mot både egendom och person. Det rör sig inte om tomma hot. Ibland kommer grävmaskinerna och förstör palestiniernas bostäder och andra byggnader som är nödvändiga för jordbruk och annan försörjning. Och folk dödas. Hittills har 450 palestinier dödats på Västbanken i år (10 december). Cirka 200 av dessa dödades under de ”normala” omständigheter som rådde före den 7 oktober – den dag då kriget mellan Israel och Hamas inleddes. De övriga 250 har dödats i ”skymundan”, efter den 7 oktober, medan världens uppmärksamhet har varit riktad mot Gaza.

Dessa ständiga angrepp mot palestinska samhällen på Västbankens Area C utförs ibland av bosättare som skyddas av israeliska soldater, ibland enbart av soldater och ibland av soldater tillsammans med bosättare. Men alla angrepp ingår i en långsiktig plan från den israeliska statens sida. Tanken är att fördriva palestinierna från Area C till större palestinska befolkningscentra i Area A – som Hebron, Jenin och Ramallah. Denna politik backas upp av hela det israeliska samhällsmaskineriet: det juridiska systemet och domstolarna, militären och bosättare (skyddade av militären). Tanken är att det samlade trycket ska få palestinierna att ge upp och flytta ”frivilligt”.

Om palestinierna fördrivs från Area C kommer detta att skapa mer utrymme för judiska bosättare på denna del av Västbanken. Detta skulle vara en viktig seger för Israel. Men Israel strävar även efter att koncentrera palestinierna till ett antal – till ytan små, mycket tätbefolkade och geografiskt isolerade – städer i Area A. Om detta lyckas skulle palestinierna på Västbanken hamna i en liknande situation som på Gaza-remsan. De små, tätbefolkade och isolerade städerna skulle sakna kraft att försörja sig själva. De skulle därmed också sakna kraft att lägga grunden till en palestinsk stat. Detta skulle vara en ytterligare, och långt viktigare, seger för Israel.

III. Israel stannar på Västbanken

Staten Israel syftar till ett permanent övertagande av mycket stora delar av Västbanken och Östra Jerusalem. Hur stora delar som Israel tänker ta över av dessa ockuperade områden vet vi inte. Men att det verkligen handlar om ett permanent övertagande av mycket stora delar av Västbanken och Östra Jerusalem understryks av en rad faktorer. Vi ska nämna fem av de viktigaste.

En första avgörande faktor handlar om de förändringar som har genomförts av de israeliska lagarna. Dessa lagförändringar har, stegvis, gett bosättarna samma rättigheter som de israeler som bor på områden som tillhörde Israel före sexdagarskriget 1967. Bosättarna har bland annat fått rösträtt. En annan avgörande faktor som också pekar mot ett permanent övertagande är Israels väldiga kostnader för bosättarpolitiken. Beräkningar gjorda av det israeliska Makrocentret för politisk ekonomi tyder på att landets kostnader för bosättarpolitiken, under perioden 1967–2018, har uppgått till närmare 200 miljarder kronor! Sådana summor satsas inte på infrastruktur, bostäder, jordbruk, tillverkningsindustri och försvarsanläggningar för att sedan överlåtas till grupper som Israel betraktar som ett hot mot dess existens.

En tredje faktor handlar om bosättningarnas utbredning på Västbanken. Enligt Makrocentret för politisk ekonomi har bosättningarnas yta fördubblats under de senaste 18 åren. I detta sammanhang måste vi återigen, som en fjärde faktor, understryka den systematiska fördrivningen av palestinier från Västbanken och Östra Jerusalem. Fördrivningen av palestinier utgör den andra sidan av bosättningarnas ökade utbredning. En femte faktor är att alla israeliska regeringar efter 1967 har kombinerat en politik som gått ut på att fördriva palestinierna med en politik som inneburit satsningar på judiska bosättningar. Detta oavsett om regeringarnas politiska beteckning har varit vänster, höger eller mitten. Denna politik har pågått under mer än ett halvt århundrade. Detta är den kanske allra mest talande faktorn. 

Tillsammans innebär dessa fem faktorer att den israeliska politiken måste beskrivas som en krypande kolonisering – ett permanent övertagande – av Västbanken och Östra Jerusalem. Den israeliska statens plan är uppenbarligen att både Israels bosättare och militär (som skyddar bosättarna) ska stanna på dessa områden. Och stannar Israels bosättare och militär på Västbanken och i Östra Jerusalem finns det inget utrymme för en palestinsk stat. 

Bild: Davis Kaza

IV. Bosättningarna – ett brott mot internationell rätt

Den israeliska bosättarpolitiken tar alltså, steg för steg, över arabiska landområden inom Palestina. Är detta lagligt? En överväldigande majoritet av den juridiska expertisen svarar Nej på denna fråga. Ett exempel är den ”Internationella domstolen” som är FN:s huvudorgan för juridiska bedömningar och domslut, och som har sitt säte i Haag. Till detta ska läggas att en stor majoritet av världens alla stater anser att den israeliska bosättarpolitiken är olaglig. Vilken grund har då den juridiska expertisen, och majoriteten av världens stater, för sin uppfattning att Israels bosättarpolitik är olaglig?

Låt oss ge några exempel. Den israeliska bosättarpolitiken bryter mot grundläggande traktat som Haagkonventionen från 1907 och den Fjärde Genèvekonventionen från 1949 – som även staten Israel har undertecknat. Dessa båda traktat är speciellt viktiga i detta sammanhang. Genèvekonventionen från 1949 stadgar att det är förbjudet för en ockupationsmakt att tvångsförflytta civilbefolkningen i ett ockuperat område till ett annat land. Genèvekonventionen stadgar också att det är förbjudet för ockupationsmakten att förflytta delar av sin egen civilbefolkning till det ockuperade området.

Haagkonventionen från 1907 begränsar kraftigt ockupationsmaktens rättigheter att nyttja offentlig och privat egendom som jordbruksmark, skogar och andra naturtillgångar samt byggnader. Detta baseras på uppfattningen att en ockupation av ett främmande territorium ska vara tidsmässigt begränsad och inte utgöra ett permanent tillstånd. 

Israel vägrar följa FN

Till detta måste läggas att Israel, systematiskt, har vägrat att efterleva ett mycket stort antal FN-resolutioner som understryker olagligheten i landets bosättarpolitik i de ockuperade områdena. Bland FN-resolutionerna kan nämnas följande:

  • Generalförsamlingens resolution 194, från 1948
  • Säkerhetsrådets resolution 242, från 1967
  • Säkerhetsrådets resolution 446, från 1979
  • Säkerhetsrådets resolution 465, från 1980
  • Säkerhetsrådets resolution 2334, från 2016

Vi vill särskilt rikta blickarna mot två av dessa. Resolution 465 krävde både att Israel skulle avveckla sina då (1980) existerande bosättningar samt avstå från alla planer på nya bosättningar i de territorier som Israel ockuperade 1967. Resolution 2334 bekräftar åter det olagliga i den israeliska bosättarpolitiken. Resolutionen exemplifierar det olagliga dels med byggande och utbyggnad av israeliska bosättningar samt med inflyttning av bosättare, dels med fördrivning av palestinsk civilbefolkning samt med konfiskering av mark och rivning av bostäder som tillhör palestinier.

Resolution 2334 understryker även att åtgärder som syftar till att ändra status för de palestinska territorier som ockuperades av Israel 1967 strider mot internationell humanitär rätt. Uttrycket att ”ändra status” syftar på den pågående omvandlingen av tidigare palestinska områden, som Västbanken och Östra Jerusalem, till israeliska områden. Resolutionen (från 2016) uttrycker även stor oro för att den israeliska bosättarpolitiken äventyrar möjligheten till en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser, samt uppmanar vidare Israel att avstå från nya bosättaraktiviteter och att montera ned de bosättningar som uppförts de senaste 15 åren.

Juridiska åsikter hemlighölls

Något som ytterligare understryker det olagliga i den israeliska bosättarpolitiken är det som hände en kort tid efter sexdagarskriget 1967. Den juridiska rådgivaren åt det israeliska Utrikesdepartementet, Theodor Meron, klargjorde då sin uppfattning om israeliska bosättningar på de ockuperade områdena för Israels dåvarande premiärminister Levi Eshkol. Theodor Meron förklarade: ”Min slutsats är att civil bosättning i de administrerade [ockuperade] territorierna strider mot de uttryckliga bestämmelserna i den Fjärde Genèvekonventionen”.

I detta sammanhang bör det nämnas att den juridiske rådgivaren till USA:s Utrikesdepartement kom fram till samma slutsats år 1978!

Theodor Merons ståndpunkt offentliggjordes dock inte 1967. Istället tillät den regering som Levi Eshkol ledde – en Labourregering – Israels första bosättningar på de ockuperade områdena. Detta lade grunden till den senare, och långt mer omfattande, bosättarpolitik som har förts under olika Likudregeringar (högerregeringar).

I praktiken erkänner inte Israel den, för internationell rätt så grundläggande, Fjärde Genèvekonventionen. Israel vägrar också, systematiskt, att efterleva FN:s resolutioner. Detta underlättas av att främst USA, tillsammans med huvuddelen av övriga västvärlden, ser mellan fingrarna med just Israels brott mot internationell rätt. Det handlar om dubbla måttstockar.

Om vissa bosättares argument om en ”historisk rätt”, baserad på diffusa förhållanden för 4000 år sedan, skulle börja användas runt om i världen i samband med gränstvister uppstår en situation där ett begrepp som kaos inte räcker till. Oändligt många nya krig skulle kunna bli följden. De bosättare som använder argument som ”historisk rätt” kan inte tas på allvar – annat än av andra fanatiker. 

Avslutning

Vi inledde med att förklara att Hamas, genom sin vägran att acceptera Israels existens och  genom angreppet i oktober, aldrig kommer att bidra till en lösning på konflikten Israel-Palestina. Varje lösning måste inkludera Israels rätt att existera som stat – och bakom erkända och säkra gränser.

Men som dessa artiklar om bosättarpolitiken visar har Israel, ända sedan staten utropades 1948, motarbetat alla försök att skapa en palestinsk stat. Vi ställer inte Israel mot Hamas (eller mot den Palestinska myndigheten) i syfte att försöka avgöra vilken part som utgör det största hindret. Däremot hävdar vi, efter att ha studerat Israels bosättarpolitik, att det israeliska samhällsmaskineriets politik går ut på att beröva palestinierna varje möjlighet att skapa en egen stat.

Nya krig eller revolution

Veckans Nyheters ståndpunkt i denna konflikt grundar sig på följande: både de israeliska judarna och Palestina-araberna har utvecklat en egen nationell identitet. Vi erkänner därför både de israeliska judarnas och Palestina-arabernas rätt att kräva, och arbeta för, egna statsbildningar.  

Det har gått 75 år sedan staten Israel utropades. Om det är något som alla dessa år har visat är det att dagens regimer i Mellanöstern är fullkomligt oförmögna att skapa en tvåstatslösning. Till de ”hopplösa” regimerna räknar vi Palestinas olika ledarskap och det israeliska samhällsmaskineriet, men även regimerna i Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien och Irak. Den enda vägen framåt är en social och politisk revolution i Mellanöstern som förändrar den inre karaktären på de inblandade staterna – Palestina och Israel inräknade.

Den arabiska våren 2011 visade vägen framåt. Det enda som de existerande regimerna kan erbjuda är ytterligare 75 år av krig och terror, död och hat.

Så försvarar Israel bosättarpolitiken

Den juridiska kärnan i staten Israels försvar av bosättarpolitiken går ut på att sexdagarskriget 1967 skapade en grundläggande oklarhet, ett juridiskt vakuum, när det gällde vem som hade rätt att bestämma över de ockuperade territorierna. Detta då Israel hade tagit kontroll över Västbanken och andra territorier i självförsvar. Israel hävdar vidare att militära behov gör det tillåtet att, tillfälligt, nyttja mark och byggnader. Israel anser även att bosättningarna är nödvändiga för statens säkerhet.

Det har även vuxit fram icke-juridiska argument till bosättningarnas försvar. Stora delar av bosättarrörelsen har radikaliserats. Många av de mest fanatiska bosättarna anser att judarna har en ”historisk rätt” till Västbanken, detta eftersom deras förfäder anses ha bott där sedan biblisk tid.

Veckans Nyheter bemöter Israels argument

a) Det finns inget tillfälligt i den israeliska militärens nyttjande av mark och byggnader i Palestina. Bosättarpolitiken har nämligen pågått sedan 1967 – i över ett halvt århundrade – och har hela tiden förstärkts (se tabellen över ökningen av antalet bosättare),
b) Ett av de mest avgörande argumenten mot bosättarpolitiken återfinns i den Fjärde Genèvekonventionen – som Israel alltså har godkänt. Denna stadgar att det är förbjudet för en ockupationsmakt att tvångsförflytta civilbefolkningen i ett ockuperat område till ett annat land, och att det också är förbjudet för ockupationsmakten att förflytta delar av sin egen civilbefolkning till det ockuperade området. Dessa förflyttningar – fördrivning av palestinier, och inflyttning av den egna judiska befolkningen – är själva kärnan i den israeliska statens bosättarpolitik. Och denna kärna utgör alltså ett brott mot den Fjärde Genèvekonventionen.

Fyra krav att kämpa för

De nedanstående kraven är rimliga och riktiga, om än inte tillräckliga, mot bakgrund av den historia som har utspelats i Palestina efter utropandet av staten Israel 1948. Men kraven kommer aldrig att kunna förverkligas så länge regimerna i Mellanöstern inte har befriat sig från kapitalism och imperialism – staten Israel och de dominerande organisationerna i Palestina inräknade. Följande krav kan endast förverkligas efter en politisk och social revolution. Detta innebär att kampen för kraven och revolutionen måste gå hand i hand.

Fyra krav och en kommentar:
1) Israel måste dra sig tillbaka till de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967.
2) Ett första steg i denna riktning är att Israel uppfyller resolution 2334. Denna innebär bland annat att Israel avstår från nya bosättaraktiviteter på Västbanken och monterar ned de bosättningar som uppförts från år 2000 och framåt.
3) Ett andra steg är att Israel accepterar Genèvekonventionen samt accepterar att de palestinier som fördrivits från de områden som ockuperades 1967 har rätt att återvända.
4) Israel måste acceptera en tvåstatslösning – om Palestina-araberna så kräver.

Kommentar: Israel kan inte ensam lösa denna konflikt. Palestina-araberna och kringliggande stater – Libanon, Irak, Syrien, m fl – måste erkänna Israels rätt att existera som stat bakom erkända och säkra gränser. Detsamma måste gälla även åt andra hållet. Israel måste erkänna en framtida palestinsk stats rätt att existera bakom erkända och säkra gränser. Samma garantier måste ges även till övriga stater i området.

Ytterligare källor

The New Yorker, nät, 1/11-2023, ”The Gaza-ification of the West Bank”,
Fjärde Genèvekonventionen, Utdrag,
Internationella domstolen, Utdrag,
Haagkonventionerna, Utdrag,
Genèvekonventionerna, Utdrag,
Olof Palmes internationella center, ”Folkrätt och FN-resolutioner”,
Utrikesmagasinet, ”Konflikten Israel-Palestina – fördjupning”,
Utrikesmagasinet, ”Palestina – Bosättningar”,
Amnesty International, 30/1-2019, ”Chapter 3: Israeli Settlements and International Law”

Jan Hägglund

Ansvarig utgivare

Lämna en kommentar