Miljö och klimat

COP28 – ett misslyckande för klimatet och en framgång för oljeproducenterna

Kolkraftverk
Kolkraftverk i Tyskland. Utsläppen av växthusgaser ökade med 1,2 procent under 2022. Foto: Bodoklecksel / Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0)
Patrik Brännberg
Publicerad i
#196-197
Lästid 5 min

Avtalet vid klimattoppmötet COP 28 i Dubai i Förenade Arabemiraten erkänner för första gången att fossila bränslen är en orsak till den globala uppvärmningen. Detta har efter mötet beskrivits som ”ett viktigt framsteg” av bland annat den svenska miljöministern, delar av miljörörelsen och svensk media. Det är en fullständigt makaber beskrivning.

Tänk efter en gång extra: efter veckor av förhandlingar, och efter 27 tidigare toppmöten, kommer världsledarna äntligen fram till att fossila bränslen är en viktig orsak till den globala uppvärmningen. Det som varit en självklar kunskap för varje genomsnittlig svensk mellanstadieelev de senaste 20 åren beskrivs som ”ett viktigt framsteg” om det uttalas av FN:s klimattoppmöte.

Tyvärr måste klimattoppmötet istället beskrivas som ett misslyckande. Och med tanke på bakgrunden ett allvarligt misslyckande. Ända sedan det första klimattoppmötet i Berlin 1995, har utsläppen av växthusgaser ökat år från år – trots alla löften. I en klimatrapport från FN, som kom veckan innan toppmötet, visar man att utsläppen år 2022 återigen slog rekord – efter en liten dipp under corona-epidemin.

De senaste 8 åren är dessutom de varmaste som någonsin uppmätts globalt. FN-rapporten visar att utsläppen måste minska med 43 procent fram till år 2030 om temperaturökningen, jämfört med förindustriell tid, inte ska överstiga 1,5 grader fram till år 2100. Mot bakgrund av detta handlar allt om att så snart som möjligt bryta trenden och därmed få till stånd en minskning av utsläppen.

Avtalet ett allvarligt misslyckande

Tyvärr är det färdiga avtalet – förutom bekännelsen om fossila bränslen som orsak till den globala uppvärmningen – fyllt av kryphål. I dokumentet finns ingen tydlig plan om minskningar och inga tydliga årtal att sikta på. Ett tydligt kryphål i avtalet är begreppet ”low-carbon fuels” som beskrivs som ett alternativ till fossila bränslen. Detta kommer att, av oljeproducerande länder, kunna tolkas som naturgas – det vill säga ett annat fossilt bränsle. Vinnare på skrivningen är världens stora naturgasproducerande företag och länder såsom USA, Ryssland och Gulfländerna. (Efter de senaste decenniernas tekniska utveckling med bl a fracking är USA världen överlägset största producent av olja och naturgas).

Ett annat kryphål i avtalet, som kritiserats av miljörörelsen, handlar om så kallad lagring av koldioxid, CCS-teknik. I och med att detta nämns i avtalet som ett alternativ till förnyelsebara energikällor kommer olje-och gasproducerande länder kunna satsa på CCS, istället för sol, vind eller vatten. Problemen med detta är flera. Dels är CCS-tekniken hittills mycket ineffektiv – trots att den funnits i 50 år. Många forskare pekar på att tekniken är mycket svår att skala upp till de nivåer som krävs för att göra någon skillnad. Den koldioxid som trots allt fångas in idag används dessutom till stor del för att utvinna fossila bränslen. Man pumpar in gasen i nästan tomma oljekällor för att kunna utvinna de sista dropparna olja. I den politiska debatten används satsningar på den ineffektiva CCS-tekniken som ett argument för att vi inte ska behöva fasa ut fossila bränslen. 

En annan avgörande brist i avtalet handlar om finansieringen av omställningen från fossila bränslen. Enligt Internationella Energirådet skulle det krävas investeringar på 6 000 miljarder dollar varje år om världen ska uppnå noll-utsläpp år 2050. Idag är summan ca 1 700 miljarder dollar varje år – alltså knappt 30 procent av vad som är nödvändigt. Investeringarna i förnyelsebar energi har ökat kraftigt – framför allt satsningarna på solenergi. Men samtidigt ökar också investeringarna i fossila energislag. Ingenstans i avtalet finns något bindande om hur en ökning av investeringarna i hållbara energislag skall finansieras. 

Al Gore, tidigare vice president i USA och numera miljöaktivist, konstaterade att oljeländernas inflytande blev tydlig om man tittade på alla ”halvmesyrer och kryphål i det slutgiltiga avtalet”. Och han har sannolikt rätt. Ordförande för klimattoppmötet, och därmed ytterst ansvarig för att knåpa ihop en uppgörelse, heter Sultan al Jaber och är också chef för Förenade Arabemiratens statliga oljebolag. Men al Jaber var inte ensam på toppmötet. Ca 2 500 fossillobbyister från oljeindustrin närvarade på mötet. Exempelvis kunde VD:n för Exxon Mobil, Darren Woods, ses i vimlet. Redan nu har man beslutat att nästa klimattoppmöte ska hållas i Azerbajdzjan, ännu en oljediktatur som kommer att satsa hårt på att urvattna framtida överenskommelser.

Maktstrukturer måste utmanas

För oss som menar allvar med att bekämpa den globala uppvärmningen finns viktiga slutsatser att dra av det misslyckade toppmötet. En slutsats är att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader över förindustriella nivåer sannolikt inte längre är möjligt. I klimatrapporten från FN, som kom veckan innan toppmötet, kartläggs alla länders löften om minskade utsläpp. Man menar att sannolikheten att länderna ska leva upp till sina löften är låg. Men även i det mest optimistiska scenariot, där alla länder genomför de utlovade minskningarna, är det bara 14 procents chans att målet på 1,5 procents uppvärmning uppnås. Förhandlingsresultatet i Dubai understryker svårigheterna. Det är sannolikt redan för sent att nå 1,5 graders-målet. Alla ansträngningar måste nu inriktas på att 2 graders-målet ska klaras – helst med så många tiondels grader marginal som möjligt.

Toppmötet i Dubai visar att världens ledare inte är vuxna uppgiften att undvika den klimatkatastrof som väntar om utsläppen fortsätter att öka. Det går inte längre att, som miljörörelsen länge gjort, komma med goda råd till världens ledare om ”att lyssna på vetenskapen”. Ska en klimatkatastrof kunna undvikas måste frågan om makten över produktionen och fördelningen av inkomsterna ställas på dagordningen. De kapitalistiska maktstrukturer som byggts upp under århundraden, där fossilindustrin utgör en central del, måste utmanas. Detta kräver bland annat ett gränsöverskridande samarbete mellan miljö- och arbetarrörelsen.

Lämna en kommentar